Hamnade mitt i en orkan nära gränsen Nepal-Indien

Jag är nu kommen till Varanasi i Indien. Vägen hit från Pokhara i Nepal har inte varit lätt precis…

Resan började med att jag i förrgår tog en taxi till busstationen i Pokhara. Jag hade betalat extra för att åka med en turistbuss som skulle gå direkt till indiska gränsen. Allt såg bra ut till en början och jag satte mig tillrätta i ett skönt säte. Bussen åkte dock till en annan busstation där jag samt två andra turister hänvisades till en annan buss. Det var inte mycket att göra -jag hade blivit lurad och hamnat på en lokalbuss ändå. Allt det man vill slippa; skrikande barn, passagerare med rissäckar, stopp vid varje hydda, försäljare som hoppar av och på och sticker upp ett grillat kycklingben i ansiktet på en med mera, fick jag uppleva igen.

Efter att bussen till slut hade fått upp farten tog det stopp, antagligen en vägdemonstation igen och stoppet varade i drygt två timmer. När bussen kommit igång igen var det snart dags för lunchpaus och jag åt lite kokt ris toppat med svarta skalbaggar(köket såg alltför skabbigt ut för att jag skulle våga beställa något matigare).

Lite senare var det stopp igen -punktering. Fick där en lektion hur man lagar en busslang. Efter fem timmar hade vi kommit tre mil. Sedan var det ett evigt stannande för att plocka upp och släppa av passagerare i varje byhåla. Mitt stolsäte lossnade också så jag kunde inte luta mig bakåt. Upptäckte snart också att bussen hade tagit en mycket längre väg än vad den borde, antagligen för att kunna ta upp fler passagerare och tjäna mer pengar. Jag såg på kartan att sträckan var dubbelt så lång, som om man ska åka från Stockholm till Sundsvall och kör via Örebro! Mitt tålamod höll på att tryta när mörkret hade infallit och vi körde ned i en grop så att jag flög upp och slog huvudet hårt i taket. Knässkålarna fick sig också några rejäla törnar. Bussen gick inte heller ända fram till gränsen utan vi fick i kolsvart mörker leta rätt på en ny buss. Resan hade tagit 12 timmar istället för sex som de lovat på resebyrån. Som tur var hade jag lärt känna en spanjor på bussen och vi tog sällskap över gränsen.

Det var verkligen en oseriös passkontroll på den indiska sidan. Vi hade kunnat spankulera in i landet utan att någon hade märkt något. Det var nämligen så att på TV visades cricket och alla hade samlats kring en TV. Passkontollanten var en skojfrisk man i mustacher och jag bad om att få fota honom, något som han gärna ville. Hans kollegor kom också och ville vara med pa bild. De höll om mig medan spanjoren, som för övrigt heter Eliaz Martin Gonzalez, fotade.

Vi tog in på ett litet hotell och delade rum. I rummet, som såg ut som ett bårhus, fanns endast två britsar och inget mer. Rummet hade betonggolv och vitkalkade väggar. Det var trevligt med sällskap även om spanjorens engelskkunskaper var minst sagt knappa. Det var även bra att ha sällskap när man kommer till ett nytt land och stöter på alla dessa luredrej-personer som stryker omkring. Vi hittade ingenstans att äta så det fick bli kakor till middag…

Vi gick upp redan vid 5.30 för att ta sexbussen mot Varanasi, som visade sig vara sjubussen. När vi hade åkt i en timme började det blåsa upp till storm och ett kraftigt regnväder drog in. I bussen som delvis saknade fönster regnade det nu in och jag fick mig då och då en dusch när bussen bromsade in. Vi tog fram vara paraplyer men det hjälpte föga. Snart stannade bussen och vi såg att ett träd hade blåst ned över vägen. Dock var flinka bybor framme med sina yxor och snart var trädet bortforslat. Det blåste allt mer och snart kom vi till ett mycket grovt träd som låg över vägen. Vi insåg att det nu var kört. Efter en stund fick vi lämna bussen och springa till en liten hydda och ta skydd från regnet. I hyddan fanns en simpel restaurang och ägaren hade troligtvis aldrig haft så många besökare. Där stod nu ett femtontal personer på lergolvet och huttrade.

Efter en halvtimme kom en jeeptaxi förbi och samtliga rusade ut för att komma med. Alla klämde sig in och jag förstod att jag inte skulle få plats. Då kom föraren och pressade in mig mellan sig själv och två andra i framsätena. Jag hade ena foten under kopplingspedalen, den andra på instrumentbrädan, växelspaken mellan benen (alla växlar utan treans gjorde rejält ont), satt på en skinka och hade en hand i en fuktig armhåla. Vi var 15 personer i jeepen varav två låg ovanpå ryggstöden! Vi kom snart till nya träd som blockerade vägen och blev tvungna att köra över leriga fält för att komma vidare. Vi åkte igenom avlägsna byar och byborna tittade förvånat ut ur sina hyddor när vi kom åkandes. Vi mötte sen en bil lastad med grönsaker som hade vält och en lastbil med mosad förarhytt då den kört in i ett träd. Vi fortsatte till närmaste stad och det var en befrielse att få komma ut i regnet igen.

Jag och Eliaz gick till tågstationen. Jag hade nästan glömt att jag var i Indien -det är helt galet här. Inne i stationshuset, där för övrigt 10-tals människor låg och sov på golvet (eller snarare bodde), gick en stor vit ko omkring och ingen gjorde en notis om det! Detta kan bara ske i Indien!

Vi hittade inget passande tåg utan fick ta en buss. Vi var genomsura och bytte om på bussen innan den hann fyllas. Sen bär det av, en liten resa på åtta timmar. Jag börjar tröttna lite smått på bussar nu…
Från bussfönstret har man dock en utmärkt utsikt och ser hur livet i Indien har sin gilla gång. Åkte genom ett tiotal små städer där ett ständigt kaos råder. Indierna lever sina liv på gatan, det är där allt sker. Det man ser är t.ex: någon steker ägg, någon klipper en lugg, kor ligger obekymrat och sover på gatan, hundar, getter, höns och apor springer omkring, någon spöar sina barn, någon svetsar, någon metar i ett dike, någon sitter och uträttar sina behov, småbarn leker nakna i vägkanten, någon lagar en punka, några äter middag med fingrarna, alla tutar och gastar med mera. Allt detta på en gata beståendes av en enda lervälling.

Jag har inte hunnit se så mycket av Varanasi än, tänkte att jag behövde lite vila först… När vi kom fram till busstationen hoppade jag och Eliaz på varsin cykelriksha. Det tog ca 40 min att fara till det hotell som spanjoren fått tips om och jag fick nästan dåligt samvete när den gamle mannen som körde mig fick kämpa på så att svetten forsade på hans rygg.

Skriv gärna en kommentar när du har läst min dagbok!