I georgiska vildmarken

Efter en alltför kort tur i vildmarken är vi nu tillbaka i civilisationen.

I förrgår hoppade vi in i en minibuss i Gori med destinationen Kutaisi. Det är inte helt lätt att planera sin resa i detta land där bussarna avgår när de är fulla. Det kan hända när som helst eller inte alls.

Vi kom dock iväg och fick en kort paus i Kutaisi och besökte där det nyöppnade McDonaldset (som verkligen stack ut i det fallfärdiga ruckel som utgjorde busstationen). Färden gick vidare nordväst uppemot den Abchaziska gränsen. Vägarna var fina och det mesta såg ut som i Sverige -med ett undantag- mitt i vägen stod titt som tätt riktiga svin, alltså riktiga svin! Ännu oftare stod kossor och idisslade mitt i vägen. Detta anses vanligen inte av bilförarna har som en anledning att sakta ned, utan färden fortsätter bara i 100 km/h tätt intill dessa enorma djur eller så kör man slalom så att fordonen nästan kränger okontrollerat. Kanske tycker kossorna att fartvinden är svalkande?

Framme på var slutdestination Zugdidi frågade vi personer på stan efter ett guesthouse som vi hade hört skulle vara trevligt. Alla pekade at olika hall så det blev en timmes lång vandring med de tunga ryggsäckarna, vilket kanske inte var helt fel då vi hade ganska många kalorier att förbränna pga den feta maten här.

Guesthouset bestod av en villa med en fantastisk tradgard med vindruvor, mandariner, mullbär mm. Det var bara att lagga sig i hangmattan och pusta ut och leka med de två veckor gamla kattungarna som bodde utanför var rumsdörr.

Vi promenerade på kvällskvisten längs med floden och förundrades hur nedskrapat det vara. Tjejen på guesthouset berättade att hon brukade bli utskattad nar hon körde sina sopor till sopstationen, de andra dumpade de bara i floden.

Dagen därpå serverades vi rysk gröt till frukost och plockades upp av en buss for att börja färden till vildmarken.

Den fyra timmar långa resan norrut till Mestia nara den ryska gränsen var en hisnande upplevelse. Färden gick längs med bergssluttningar och genom dalar där Europas högsta berg Mount Elbrus dok upp i blickfanget med sin snökladda topp.

Vadergudarna var dock inte på var sida nar vi kom fram till Mestia och hela byn var en regnig lerpöl. Här byggdes det i varje gathörn och polisstation och radhuset i rymdarkitektur hade just invigts -osmakligt.
Vi promenerade ut ur byn och fann en gumma som hyrde ut ett rum i sitt hus. Pga av regnet fick vi spendera resten av dagen hos henne. Något positivt var att gumman överraskade oss med att komma med rykande färska ostpirogliknade smakliga godsaker på ett fat.

Utsikten från rummet var vacker over Mestrias alla upplysta vakttorn från 1500-talet(?) som var utplacerade lite varstans i dalen.

Vi hade tänkt att idag göra en rejäl vandring upp till en glaciär, men med vara gympadojor var det inte läge att ge sig ut på de hala stigarna. Vi var tyvärr tvungna att lämna byn och åka tillbaka till Zugdidi. Därifrån for vi vidare till Bakumi vid Svarta havets kust där vi nu befinner oss.