Kommen till Beijing

Mer än lagom slitna anlände vi till Beijing vid 03.15 imorse. Ingen sovmorgon precis… Har checkat in på ett centralt beläget litet hotell och har nu gett oss ut pa stan.

Efter att ha fått behandlingar på ett spa i Ulan Bator var vi redo att lämna Mongoliet. Vädret hade också slagit om till regn och med en temperatur på endast 15 C kändes det bra att lämna landet. Vi slängde i oss lite käk på ett snabbmatställe med mongolisk mat. De har bilder på maträtterna så det var inte svårt att beställa. Var lite sugen på att beställa in gethuvud, vilket bara kostade 15 spänn.

På tåget till kinesiska gränsen delade vi kupé med två unga kineser. Jag tömde hela mitt kinesiska ordförrad och de använde alla sina engelskakunskaper. Hade en trevlig kväll. Något som inte var särskilt trevligt var att Pernilla fick tillbringa natten på muggen och var därmed inte i så god form på morgonen (kanske var det de mongoliska kulminariska läckerheterna vi käkat kvällen innan?). De mongoliska tulltjanstermännen kom också och b¨åkade. Kineserna i kupén hade inte tagit med sig sina varudeklarationspapper och fick en ordentlig utskällning. Trodde nästan att de skulle få stryk då han slog med en batong i väggen. Tullmannen beordrade dem att lägga fram sina vaskor varefter han rev ut alla deras grejer. Deras misslyckade försök att muta honom med tuggummin gjorde honom inte gladare.

När vi steg upp på morgonen efter en svinkall natt (fönstret gick inte att stänga ordentligt), upptckte vi att alla vara grejer var täckta av ett lager med sand. Vi hade nämligen passerat genom Gobiöknen.

Väl framme i Kina fick vi köa i en timme vid passkontrollen. Pernilla började må allt sämre och efter att hon sträckt fram passet svimmade hon. Det blev stor uppståndelse och hon leddes iväg av vakter. I virrvarvet tog jag hand om hennes grejer och hittade henne senare relativt pigg på benen utanför toan.

Vi tvekade ett tag om vi skulle hoppa på bussen till Beijing som skulle ta 14 timmar. Pernilla mådde bättre, fast jag var lite radd for att jag stod på tur att bli magsjuk. Bussen saknade toa och det hade inte varit kul att behöva be chauffören att stanna bussen. Dessutom skulle det inte ha funnits någonstans att gömma sig for att uträtta sina behov. På båda sidorna av vägen fanns enbart sand så långt ögat kunde nå. Men allt gick bra.

Bussen stannade först sex på kvällen vid en skitig restaurang och jag gnagde glupskt i mig kött från några benknotor för att fylla den kurrande magen. Pernilla hade inte ätit något alls sedan kvällen innan och jag endast några gamla ryska kex som jag grävt fram ur ryggsäcken.

Nu är det hög tid att ge sig ut i det somriga och spännande Beijing igen.