Tillbaka i Kiev

Jag är nu tillbaka i Kiev, men min resa är långtifrån över. För några timmar sedan tog jag farväl av mina reskamrater Johan och David som flyger hem till Sverige idag, medan jag fortsätter ikväll med nattåget till Minsk (Vitryssland).

I förrgår lämnade vi Jalta och klev på en buss till Sevastopol. Resan som gick längs med Svarta havets kust var mycket vacker. Sevastopol var fram till 1996 en stängd stad på grund av all militärisk aktivitet där. Men nu kunde vi obehindrat strosa runt och kolla in hamnen och diverse monument. Dock hade bara tre hus överlevt andra världskrigets bombningar!

Människor här i Ukraina ar mycket vänliga. Det är inte ovanligt att när man frågar någon efter vägen så blir man eskorterad fram till önskad plats även om den är belägen flera kvarter bort. På trådbussen från busstationen till Semfiropol fick vi en spontan guidning av en dam, vilket var skoj trots att det enda vi forstod var att att Tolstoj hade bott i det hus som hon pekade på.

När det gäller servicebiten har ukrainarna mycket att jobba på. I biljettluckor, på hotell och i kassor är personalen ofta snorkiga. Som igår när Johan efter att ha sprungit runt med sina vykort i en vecka tillslut hittade ett postkontor och gick fram till luckan och visade att han ville ha frimärken. Han fick dock bara en sur min och svaret ”njeto, njeto”. Johan blev förbannad och jag och David fick en skrattattack.

När det gäller restaurangbesök vet man aldrig vad man får in efter det att man gjort en beställning, hur mycket mat eller när maten kommer. Det är som att spela roulette. Här beställer man allt i viktenhet och alla tillbehör separat. Häromdagen beställde jag och David bada samma kötträtt och Johan fisk. Efter en halvtimme kom Davids kött och mina pommes, 10 minuter senare kom Johans fisk och lite senare Davids ris och Johans sallad. Ytterligare 40 minuter senare kom mitt kött. Våra öl fick vi påminna om tre gånger och sen var notan saltad. Dessutom fanns en avgift pa 10 SEK för musiken, vilken bestod av en ukrainsk smörsångare med dålig ljudanläggning. Detta hände i en turiststad och i sådana ska man alltid passa sig for och helst undvika.

Prisnivån är här ca 50% lägre än i Sverige (förutom i Kiev där det är lite dyrare). Transporter är löjligt billiga. För en nattågsbiljett i sovvagn i första klass (Odessa-Semfiropol) betalade vi 126 SEK och en bussresa på sex timmar 45 SEK. Öl pa restaurang kostar mellan 4-10 SEK och en hel kalasmåltid på ca 60 spänn. För en tunnelbanebiljett får man punga ut med 1,70 SEK. Ukraina är kanske det enda landet i Europa som blivit billigare for svenskar att semestra i under den senaste tiden.

Engelskakunskaperna är för övrigt mycket undermånliga. De flesta kan nästan ingen engelska alls och fortsätter att prata på ukrainska/ryska trots att man visat att man bara talar engelska. Lite skrämmande är att inte ens ungdomar verkar kunna annat än sitt modersmål.

Resan hit till Kiev igår blev en riktig pärs. Det fanns bara andraklassbiljetter att tillgå så vi hamnade i en öppen kupé där inte fönstret gick att öppna. Svetten lackade trots att man satt helt stilla. Kupén delade vi med en öldrickande man med mongolskt utseende och med två ukrainska surfarkillar. Stanken i tåget var fruktansvärd och vi började fråga oss varför man utsätter sig for detta. När tåget stannade på natten vid öde stationer passade vi på att svalka oss i friskluften. Lite märkligt med alla dessa försäljare på stationerna som kom smygande i mörkret med fiskar till försäljning hängandes runt halsarna. Där fanns också gamla gummor som knappt kunde gå, vilka sålde potatis, hallon m.m.

I Kiev bor vi på järnvägsstationens egna hotell, vilket är helt ok. Något som inte många vet om är att Kiev en enormt stor stad med 4-5 miljoner invånare. Jag har hört att den skall ha varit gamla Sovjets näst största stad. Men de svenska vikingarna var har först… Här i tunnelbanan som är rikt utsmyckad, är det galet mycket folk. I de oändligt långa rulltrapporna far man fort fram till tonerna av marschmusik.

Igår besökte vi bland annat Lavra, vilket är ett stort klosterområde som är med på UNESCOS världsarvslista. Det som var mest intressant var att gå ned i de långa gångarna som karvats ut i berget under en kyrka. I ett sakta tempo, med ljus i händerna och hukandes i de trånga gångarna gick vi tillsammans med hundratals pilgrimmer. Pilgrimmerna kysste de mumiefierade munkarnas fötter och bad böner. Vi kysste inga mumier.

Nu ska jag slå ihjäl några timmar innan jag kliver på tåget till Minsk vid 18.22. Det blir en intressant resa på ca 13 timmar.