En vardag i en backpackers liv.

Jag satt och tänkte lite på hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting. Hur man t.ex kan gå från att tycka att det är exotiskt att äta med pinnar till att göra det utan att ens behöva tänka.
Att jag numera tycker att 28 grader är svalt eller det faktum att jag inte längre reagerar när en försäljare förföljer mig är också goda tecken på vanans makt. Så därför förstår jag att det kanske är svårt för alla där hemma att förstå vad vi egentligen gör när vi inte gör något.

Ok, inledningen kanske var i flummigaste laget, men jag tänkte försöka att beskriva vår första dag i Phnom Phen.

Jag befinner mig på en buss i ”turistklass” som långsamt tar sig igenom den allt tätare trafiken i utkanterna av Phnom Phen. Jag har suttit i samma ställning de senaste fyra timmarna, undantaget en paus på 15 minuter, och mina knän knakar när jag försöker röra på mig. Det gör ont i nacken och ryggen efter att konstant ha försökt parera de stötar som de dåliga vägarna har skickat rakt upp i ändalykten på mig. Men nu är vi äntligen framme och jag känner hur pulsen stiger. Det är nu det händer, det är nu jag ska få se en ny stad, en främmande plats och det är nu jag ska få uppleva saker jag aldrig upplevt innan!

Jag stirrar ut genom fönstret i ett naivt försök att se allt. Utanför rullar vi förbi små plåtskul som ligger belägna på dammigt rött grus. Det är både hem och affärer jag ser. Det mesta är mycket smutsigt och runt omkring myllrar människor i slitna kläder som nästan alla bär den smutsigt röda färgen från grusdammet. Små barn springer runt och leker med gamla PET-flaskor, plastpåsar eller vad de nu har lyckats få tag på, medan deras fäder står och röker illa rullade cigaretter och flinar med sina osammanhängande tandrader. Jag ser mycket fattigdom och många offer för minorna som haltar fram med ett ben eller som rullar fram utan några ben alls.

Sedan förändras omgivningarna snabbt och riktiga byggnader börjar passera oss på båda sidor. Visst är det slitet, men det är hus som är täta för vind och regn. Trafiken är hemsk. Överallt hör jag tutor som träget varnar ”här kommer jag” och vesporna är nästan lika många som människorna på vägarna. Tuktuks kör om vår buss på båda sidor och många vinkar glatt till oss i fönstren.

Äntligen stannar vi och jag ska få gå av och sträcka på benen. Jag sitter precis vid den mittersta bussdörren och ser därför hur ett hav av människor trängs utanför. De bankar på bussdörren, ler åt mig och skriker i mun på varandra. Genom glaset hör jag vagt vad de skriker men så öppnas dörrarna. Det första som slår emot mig är alla skrikande förfrågningar om jag vill ha tuktuk, taxi eller guesthouse. Volymen är bedövande. Nästa sak som slår emot mig är den 35-gradiga värmen som nästan är lika illa den.
Jag reser mig långsamt, klistrar på ett leende och bokstavligt talat tränger mig av bussen.

”No thank you. No thank you. No thank you!! Please let me get my bag first.”

Väl av bussen måste jag bak till bagageluckan och hämta min väska innan jag vill ta tag i något annat. Trängsel igen. ”No thank you” igen. Leende.

Vi har inget boende i Phnom Phen men jag o Johan reser för närvarande med amerikanerna Tim o Zeena som hade fått tips om ett ställe som skulle vara bra. Det tog ett tag men till slut hade vi alla fyra fått tag på våra väskor och vi samlades för att försöka reda ut vad vi skulle göra. Fortfarande var människorna runt omkring oss, skrikande, desperat dragandes i mina kläder, bedjande, vädjande, uppfordrande. Vi fick inte en lugn stund så till slut fick vi springa därifrån och hoppa upp alla fyra på en tuktuk som snabbt brummade iväg. Bort från vansinnet.

Guesthouset var bra. Så nästa steg på programmet var käk och sedan lite nattliv a la Phnom Phen.

En helt vanlig dag, helt enkelt.