Svettigt men avslutning med turkosa och varma boljor

Svetten lackar, andningen liknar ett hest vasande som om jag vore mitt i ett maratonlopp, pulsen ar i hundranittio och gor sig pamind genom ett standigt dunk, dunk, dunk i mitt huvud. Ar det bara uppforsbackar pa den har on?

Klockan ar mellan fem och sex pa morgonen och vi forsoker hitta bungalowbyn Moondance som Ulla Vinglas rekommenderat. Vi kom med nattbaten och till Kho Tao och skulle vidare med ytterligare bat till namnda stalle. Problemet var att inga batar fanns att tillga vid denna tidiga timma sa vi blev erbjudna en skjuss pa flaket av en pickup till slutet av vagen dar vi kunde ga tio minuter for att na fram. ”Det ar bara att ga rakt fram sa kommer ni dit” sa killen som korde bilen.

Rakt fram ar en definitionsfraga. For det forsta var det som sagt valdigt mycket uppfor. Att sedan vagen svangde och snirklade sig kan jag val ocksa tycka ar ok med tanke pa att ingen stig i djungeln ar val rak pa det sattet. Men nar korsning efter korsning dyker upp blir man lite latt villradig sa har i djungeln. Och klockan fem pa morgonen finns inte sa valdans manga personer att fraga.

Som tur ar borjar den morka natten i alla fall ge sig och pa dessa breddgrader blir det ljust i ett nafs. Men packningen ar tung i den fuktiga och heta morgonen, uppfor, uppfor, uppfor. Katarina vantar vid en liten korsning nar jag provgar at ena hallet. Jag hor en radio spela musik och tar mig dit. Mannen verkar sitta i nagon slags morgonritual och kan tydligt inte prata nagon engelska da han snabbt pekar at ena hallet innan jag ens hunnit saga ”Moondance”. Jag svettar mig vidare uppfor backarna och upptacker ytterligare en radio. Denne mannen sitter och borstar tanderna i all sin frid mellan palmblad och buskar. Han undrar vad jag vill och nar jag presenterar mitt arende ropar han mot en hydda och en somndrucken man som tydligen kan engelska skjuter ut sitt huvud ur hyddan samtidigt som en kvinna kliver ut i sitt nattlinne.

Han pekar i den riktninge som jag kom ifran och sager att det bara ar att ga rakt fram. ”hmmm…. tanker jag misstanksamt…. rakt fram minsann” men ler forstas och tackar. Tja, at det hall jag varit pa vag verkar det i alla fall inte vara sa jag gar tillbaks mot Katarina och vi tar den vagen jag inte provat. Vi gar en stund och kommer fram till nagra nya stigar, vi kor pa intution och valjer helt enkelt de stigarna som verkar ga nedfor istallet for uppfor. Man far ju inte vara dum nar man ar pa vippen att do i hjartklappning och man anda inte har nagon aning om vart man ar pa vag.

Efter en stund skymtar vi en liten strand mellan bergsklippor och palmblad. Den ligger vackert nedbaddad mellan nagra klippblock och vattnet ar underbart turkost och kristallklart. Vid Moondance kommer en kvinna fram i nattlinne och rullar upp vassjalusierna som skyddar lov fran att ramla in pa verandan. Hon visar oss en hydda som inte ar allt for frasch. Jag ber att fa kolla pa grannens bungalows ocksa. De ser lite battre ut sa vi tar en av dem efter en kopp kaffe med kondenserad mjolk.

Utslagna pa sangen i ett par timmar och sen spenderar vi storsta delen av dagen i plurret. Snorkling, sola, ligga i skuggan, bada lite mer, dyka, sola och ligga i vattenbrynet och bara njuta.

Kul Rebecka att du och andra som jag inte alls kanner kommer in och halsar pa i dagboken. Hoppas din resa blir lika bra som var. Camilla, vad har du for inlogg har pa Backpacking?

Skont att hora om brittsommar. Haller det i sig fortfarande? Vad hander i koren da?… och framforallt hur gar de med forberedelserna infor Schlagerfestivalen?

Kram pa er alla… nu har vi suttit vid datorerna i snart en timma sa nu maste vi bara ner i de salta, turkosa, ljumma boljorna. Minst ett bad i timman maste det bli.

Per