…till kaos-Indien

Nej, nej, nej. Det gar inte langre. Jag kan inte fortsatta skriva i den har dagboken. Det fins lander som inte gar att beskriva i ord och Indien ar ett sant land. Man maste helt enkelt se det for att forsta vad det handlar om.
OK, jag overdriver lite och sjalvklart kommer jag fortsatta forsoka skriva och forklara aven om det ar svårt.
Indien ar allt som ar daligt, allt som ar bra och allt som ar sjukt med Asien samtidigt men uppskruvat ett par hundra varv. Jag var varnad av folk jag traffat som varit i Indien att det skulle ge mig en chock. Till och med Lonely Planet skriver i sitt forord som vanligtvis brukar vara fullt av superlativ angaende landet i fraga, att aven de mest vana resenarer drivs till frustrationens granstrakter av att resa i Indien. Sjalv kanner jag mig ratt hårdhudad och var som sagt beredd pa det varsta men har anda fatt en smarre chock av att komma hit. Jag har borjat aterhamta mig och kan gladja mig med att Varanasi som ar mitt forsta stopp, ska vara en av de mest skruvade platserna i ett skruvat land.
For att forsoka forklara maste jag borja med resan fran Nepal till Indien.
Efter en ganska lugn fem-timmars bussresa (bortesett fran otaliga polis-kontroller) till gransen mellan Nepal och Indien var det dax att forsoka ta sig in i Indien. Nepalsidan var hyfsat lugn och gransovergangen gick smartfritt men att komma till den indiska sidan var som att fa en bojsten i skallen. Larm och kaos som inte gar att beskriva. Hundratals manniskor som ropar efter mig om att vaxla pengar och salja bussbiljetter till olika platser i Indien. Jag gjorde mitt basta far att forsoka hitta en buss till Varanasi och jag brukar klara mig ganska bra fran att bli allt for uppskjurtad pa priset. Men det slutade anda med att jag betalde 500rp for en biljett som normalt kostar ca 200rp (30sek) och jag vet fortfarande inte hur det gick till. Det enda jag kan saga till de som ska gora samma resa ar att kop ingen biljett om du inte ser bussen framfor dig. Bussen gick klockan fyra pa eftermiddagen och skulle vara framme klockan tio pa kvallen men efter tio skumpiga timmar var jag klockan tva pa natten framme i Varanasi. Trott och sliten tog jag in pa forsta basta hotell rakt over gatan fran busstationen. Nerverna utanpa kroppen och ett oljud fran busstationen som inte var av denna varld gjorde det svart att varva ner och somna. Men efter att ha gaskat upp mig med ett telefonsamtal hem till mor och far somnade jag till slut fullstandigt utmattad. Dagen efter gjorde ett askvader att hela stan svammade over sa det tog anda till eftermiddagen innan jag hittade en lucka i molntacket och kunde flytta ner till lugnare trakter av stan.
Varanasi da… Det ar en av de fa saker jag kommer ihag fran Egons religionslektioner. Stan vid Ganges-floden dit hinduer fran hela varlden vallfardar for att ta sig ett dopp i en av varldens skitigaste floder. Det jag inte fick lara mig pa religionskunskapen ar att det ar en av de vansinigaste platserna pa jorden men pa ett underbart satt. Och det fulkomligt osar atmosfar over stentrapporna ner till floden. Hela livscykeln tar plats mitt framfor ogonen pa en. Det ar en badplats, soptipp, avlopp, tvatt-plats, djur-farm och inte minst begravningsplats pa samma gang. Jag har till och med sett folk dricka vattnet vilket sannoligt innebar ett akut sjukhusbesok for vederborande.
Jag bor pa ett guesthouse precis vid kanten av floden och att bara sitta pa terassen och titta pa allt som forsigar och alla sjuka manniskor (hinduism ar en marklig relligion) som passerar kan fordriva en hel dag. Heliga männ, heliga kor, tiggare, pilgrimmer och inte minst begravningsprocesioner passerar framfor ogonen som det mest sjalvklara i varlden. Forsta gangen jag passerade en av dessa lik-kremeringar som pagar dygnet runt, var en chockerande upplevelse. Mitt pa ett av trappstegen ligger ett lik och brinner i en brasa medans nagra sitter brevid och tittar pa. Men efter ett tag sa inser man att det inte ar sa konstigt och intar samma sant-ar-livet-attityd som hinduerna sjalva har till doden. Det kanns inte ens konstigt att stanna upp, satta sig ner och titta pa hela cermonin som ar avslappnad och okomplicerad. Killen i brasan ar ju trots allt död och sjalen har sedan lange passerat vidare till en helig ko eller nagot sant. Det ar inte sa makabert som det later.
Fran borjan hade jag tankt att bara stanna tva dagar har i Varanasi men jag har redan blivit kvar i fem dagar. Mycket for att aklimatiseringen till att resa i Indien kraver att man tar intrycken i sma doser till en borjan men oxa for att stammningen vid hinduernas heligaste flod ar osanolikt skön.
Nu ar jag i alla fall redo att resa vidare och tar i kvall ett tag mot Agra och Taj Mahal, det stora vita marmorpalatset som de flesta sakert kanner till. Jag var inne en snabbis pa tagstationen for att prata med tursitinformationen dar och insag att tagresandet nog kommer bli en utmaning i sig. Det var mer kaos dar an pa samtliga kinesiska tagstationer jag varit pa tillsammans. Men det blir nog en kul upplevelse. Faktum ar att jag nu har borjat anpassa mig till kaoset och borjat tycka att det ar kul att snitsla sig runt i trafiken av skrikande manniskor, tutande bilar, heliga kor och allmant vansinne som ar det dagliga livet i Indien. Det ar skont med ett land som uppenbarligen vagrar anpassa sig efter vasterlandska matt. Och ett land dar man kan kryssa i att man ar pa ”pilgrimsresa” pa imigrations-kortet nar man ska in i landet kan inte vara helt och hallet fel. Det skona sa har langt med Indien ar att det ar sa otroligt indiskt. Som en parodi pa sig sjalv ungefar.
Vi hors snart igen.
Johan.