Vaderbiten och ledbruten men i hogsta grad levande.

Hej igen go vanner.
Nu ar jag aterigen tillbaka i civilisationen efter tva veckors vandring i Himalaya. Vaderbiten, ledbruten och ont i muskler jag inte viste att jag hade men i hogsta grad levande.
Att sammanfatta de har tva veckorna kanns som omojligt uppdrag. Det har varit bitvis varmt och svettigt, bitvis svinkalla dagar pulsande i meterhog snö samt vandringar over berg och ner i dalar som kants som oöverstigliga. Men belöningen i form av upplevelser har varit tillrackliga for att fa en vuxen man att borja gråta. Precis som Nya Zeland var mitt huvudmal pa forra resan sa har den har vandringen hela tiden kants som huvudmalet pa den har resan. Och pa samma satt som Nya Zeland uppfyllde mina hogt stallda forvantningar sa har de har tva veckorna overtraffat allt jag i forvag kunnat dromma om. Alla som har last tidigare episoder av den har dagboken vet vad jag tycker om hoga berg och nu har jag verkligen fatt en rejal overdos av den varan.
Till at borja med lite allmant om vandring i varldens hogsta bergskedja. Under de har tva veckorna har jag formodligen inte tillryggalagt mer an 25-30 mil vilket kan kannas lite ynkligt med tanke pa att jag vandrat ungefar sex timmar om dan. Men i den har delen av varlden mater man inte avstand i kilometrar utan i timmar. Anledningen ar att nepaleser inte lagger sina vandringsvagar den enklaste vagen utan den kortaste oberoende av hur hoga berg som ar i vagen. Det innebar att antalet flacka partier ar i stort sett lika med noll. Jag har kommit fram till att jag sammanlagt har gjort mer an 9000 hojdmeter under den har vandringen. Att vandra i de har trakterna kan vara otroligt demoraliserande. Efter att i timmar ha slitit uppfor ett berg och till slut tro att man har kommit till toppen sa visar det sig att man har en lika lang uppforsbake kvar runt nasta krök. Alternativt visar det sig att det bar nerfor en dal bara for att borja pa en lika lang uppforsbacke pa andra sidan dalen. Forst vill man bara satta sig ner och grata over sina ommande ben men ett par klunkar vatten och en hutt ur pluntan med Mount Everest Whisky sa ar man snabbt pa benen igen for nya friska tag. Mount Everest Whisky ar ett rävgift som inte smakar helt olikt riktigt dalig whisky och ar som gjort for vandringar i berg. Det saljs lite har och var i bergen for ca 15sek for en 20 centiliters plunta och har ungefar samma varkan pa den manskliga kroppen som K-sprit pa en vinterkall Ford Taunus 82:a. Det loser upp tillfalliga isproppar i systemet och ger en tillracklig energi-boost for att fa igang maskineriet igen. Det fungerar oxa bra till att mjuka upp hjarnan tillrackligt mycket for att ta sig over en 50 meter hog skranglig hangbro.
For att ni ska fa en uppfattning om vilka fysiska pafrestningar min Marlboro/Tuborg-marinerade kropp har utsatts for under de har veckorna sa kan ni forsoka tanka er in i att ta 2-3 varv runt 5 kilometern i Hacksta-sparet for att sedan avsluta med att vandra upp och ner for Hacksta backen 10 ganger ungefar. For att gora det lite svarare sa kan ni strypa syretillforseln till den som rader vid ca 3000-4000 meter (klart tunnare luft an i hemma i svedala) och hanga pa er en 10 kilos ryggsack. Gor det 14 dagar i rad och kann hur era ben kanns efter det. Efter ett tag slutar man bara att bry sig om hur kroppen kanns. Mitt ena kna sa upp sig efter ett par dagar. Jag brukar fa ont i hogerknat ibland nar jag ar ute och gar sa jag kopte en vandringsstav for att avlasta hogerknat lite vilket fick till foljd att vansterknat borjade varka istallet. En dag var det sa illa att jag i stort sett hoppade pa ett ben och funderade pa att ge upp. Men i och med att stigningarna och sluttningarna blev lite enklare i slutet pa vandringen sa blev knat battre.
Nu har jag beklagat mig tillrackligt. Jag viste trots allt ungefar vad jag friviligt gav mig in pa och jag har trots allt av nagon masokistisk anledning alskat varje dag av den har vandringen. Jag har fatt en hel del knappa ideer i skallen som alla innebar att komma tillbaka hit for mer upptag. Det ar valdigt enkelt att vandra i de har trakterna. Lederna som man foljer ar samma som nepaleserna anvant i arhundranden for att bara varor och fornodenheter mellan byarna sa de ar val upptrampade. Overallt fins det sma mysiga guesthouse dar man kan bo och ata mat for en lojligt billig summa pengar. Det billigaste stallet jag bodde pa kostade osanolika 2 svenska kronor natten. Under hogsasong brukar dessa vandrarhem vara overfulla men nu under vintern var det sa gott som tomt pa turister i sparen. Maten pa dessa stallen ar aven den ratt osanolik. De kan tillaga all vasterlandsk mat du kan tanka dig. Det kandes ratt markligt att sitta 4000 meter upp i bergen, flera dagars vandring fran narmsta bilvag och ata en pizza, smutta pa en San Miguell for att sedan bestalla in en appelpaj med vaniljsas till efterratt. Men den vanligaste matratten ar anda dal bhaat tarakiri. En matratt som nepaleser verkar ata morgon middag och kvall. Det bestar av en plåtbricka stor som en pizza-tallrik till halften fylld med ris. Till det kommer en skål med en ganska god lins-soppa och en skål med curry-gronsaker (nej det smakar inte som curry gor hemma). Allt detta blandar man sjalv ihop till en gryta efter egen smak och avnjuts pa nepalesiskt vis genom att glufsa i sig hela klabbet med handerna. Men som vasterlanning far man oftast en sked. Riktigt gott faktiskt men lite enformigt efter ett par dagar.

Nu till sjalva vandringen. Jag har vandrat i en del av Himalya som heter Annpurna och har gjort tva olika vandringsleder som jag slagit ihop till en 14-dagars vandring. Vissa dagar har varit langt nere i dalarna med tropisk skog och stekande sol medan vissa dagar har varit langt upp ovanfor all vegetation pulsande i sno. Andra dagar har borjat med det forstnamnda och slutat med det sista vilket gjort det otroligt svart att valja vilka klader man ska ta pa sig for dagen. Den forsta delen av vandringen var fran Pokhara som narmsta stora stad heter rakt in mitt bland nagra av varldens hogsta och vackraste berg. Det var en 4 dagars standig uppforsbacke fran 900 meter over havet till 4200 meter mitt in i en av de osanolikaste platser jag sett. Hela tiden med de snokladda bergstoppar som jag skulle till i sikte. Slutmalet var Annapurnas norra basecamp for bestigningar av berget som ar 8091 meter. Till saken hor att platsen ligger helt innesluten i en perfekt amfiteater av 6000, 7000 och 8000 meter hoga bergstoppar. Enda ingangen ar en smal dal med branta bergssidor.
Forsta dagen nar jag kom fram till malet lag det stora molntussar over hela platsen sa jag kunde i stort sett inte se nagonting av vad som fans runt omkring mig. Dagen efter bestamde sig vintern for att komma pa allvar till bergen och det var snostorm hela dagen sa jag kunde inte se nagonting da heller. Alla nepaleser sa att snöovadret förmodligen skulle halla i sig ett par dagar sa dom rekomenderade mig att vandra nerat igen. Men jag och en engelsman bestammde oss for att chansa och vanta ytterligare en dag daruppe. Det kandes inte sa tillfredstallande att ha vandrat i 4 dagar utan att fa se det vi kommit for.
Morgonen efter vaknade jag innan gryningen av min vackarklocka och gav mig ut i snodrivorna for att kolla hur situationen var. Det som motte mig fick det att taras i ogonen. Inte ett moln pa himlen och en syn som inte gar att beskriva. Hela platsen kans for overklig for att vara en tillfallighet. Berg ska inte kunna bildas pa det sattet. Berg ska bilda langa rader inte cirklar av bergstoppar. Overallt at vilket hall jag an vande mig sa var det bergstoppar som strackte sig sa langt upp i skyn att jag holl pa att ramla baklanges nar jag forsokte se toppen. Jag har en teori om att de vacraste platserna ar de som ar otilgangligast sa ni kan ju tanka er hur vacker en soluppgang kan vara pa en plats som det tar 4-5 dagar att ga till (eller vad tror du herr Rogner om du laser det har).
Efter att motvilligt ha lamnat Annapurna Basecamp begav jag mig nerat mot varmare trakter igen. Jag gick ner i dalarna runt bergsmasivet och fick uppleva en natur som skiftade runt i stort sett varje krök. Regnskog, regnskog med snö, barr-skogar, vindpinade dalar torra som fnöske, sma tropiska oaser med apelsin-odlingar och sma mysiga bergsbyar som sag ut vara pa vag att ramla ner fran bergssluttningarna. De mest minnesvarda upplevelserna under den delen av vandringen var att stiga upp tidigt pa morgonen for att klattra upp pa en av bergstopparna i narheten och se hur solen gick upp over bergstopparna. Att bada i nagra varma kallor i en liten tropisk oas som heter Tatopani (betyder varmt vatten pa nepalesiska) och sammtidigt titta upp pa bergstopparna ovanfor.
Sista dagen nar jag vaknade langt uppe bland bergen i en liten Tibetansk by som heter Muktinath sa var det full snostorm utanfor dorren. Guesthouse-forestandaren sa att det var lonlost for mig att forsoka ta mig ner fran bergen for jag skulle formodligen anda bli tvungen att vanda. Men jag hade ett flyg tillbaka till Pokhara fran en by i narheten som heter Jomsom att passa sa jag bestamde mig for att gora ett forsok anda. Jag var den enda som gav mig av fran byn den dagen sa jag var tvungen att pulsa genom meterhog sno i stormbyar som bitvis gjorde sikten till noll. Bitvis kandes det lite smalaskigt att befinna sig helt sjalv mitt i ovadret. Mellan stormbyarna forsokte jag hitta ett riktmarke och se till att det inte var nagra stupande bergssidor i narheten sen var det bara att borja traska for att sedan ta ut ett nytt riktmarke. En vandring som normalt tar ca tva timmar tog fyra timmar for mig.
I Jomsom hade flygplatsen varit stangd i fyra dagar pa grund av ovadret men den morgonen nar mitt flyg skulle ga sa klarnade det upp och flygen kunde lyfta igen. Det var an marklig flytur tillbaka till Pokhara. Jag forstar att de inte vill flyga nar det ar mulet for det lilla turboprop-flygplanet akte ordagrant slalom mellan bergstopparna nere i dalen. Ibland kandes det som vi inte var mer an ett hundratal meter fran marken och den turbulenta luften gjorde att planet krangde at alla hall samtidigt. Jag har aldrig tidigare varit med om att ett flygplan sladdat och stallt sig pa tvaren men vid ett flertal ganger kandes det som om vi flog i sidled. Lite laskigt men en otroligt haftig flygning. Sen var det ratt haftigt att se de dalar jag vandrat i fran ovan.
Som helhet var den har vandringen den storsta upplevelsen hittils under den har resan och jag langtar som sagt redan tillbaka for att kunna gora fler vandringar i de har bergen.

Nu ar jag aterigen strandsatt har i Pokhara pa grund av en strejk som ska vara i tre dagar till vilket innebar att inga bussar till Kathmandu lamnar staden. Men det gor inte sa mycket for det fins varre platser att vara strandsatt pa. Pokhara ar en ratt mysig stad och de senaste dagarna har det pagat en stor Paragliding-tavling med flera akrobatflygare ur varldseliten pa plats sa det fins saker att gora pa dagarna. Narmaste planerna ar att aka tillbaka till Kathmandu for att hamta mitt Indiska visum jag ansokte om innan jag gav mig av darifran. Sen bar det av mot Indien. Pa vagen ska jag forsoka besoka en nationalpark har i Nepal som heter Chitwan och ligger mitt i jungeln utmed Indiska gransen. Dar hoppas jag pa att fa se Noshorningar, Elefanter, Krokodiler och med lite tur kanske till och med en Tiger. Ser fram mot det plus att det formodligen ar ytterligare nagra grader varmare dar.

Som slutklamm vill jag skriva ett par rader till er som laser detta och har funderingar pa att resa till Nepal men ar lite osakra pa situationen har. Det enda jag kan saga ar åk. Nepal ar ett underbart land, manniskorna ar trevliga och latta att ha att gora med och det fins inget hot riktat mot turister har oavsett vad som star i tidningar och resebranchens rekomendationer. Det har inte bara min egen asikt utan baserat pa folk jag pratat med. Bade nepaleser och vasterlanningar i och utanfor turistbranchen. Visserligen ar det lagsasong nu men det ar extremt just nu pa grund av att manniskor ar radda for att resa till Nepal. Det ar sorgligt att se alla dessa mysiga sma guesthouse och resturanger sta tomma. Man kan se deperationen i ogonen pa folk och de gor vad som helst for att fa dig att bo pa deras stalle. Manga har till och med varit tvungna att lagga ner sitt livsverk for att forsoka hitta andra sysselsattningar vilket kanns ratt tragiskt.
Som sagt fins det inga som helst hot mot turister och det ar bevisligen farligare att befinna sig pa en strand i Thailand an i Nepals berg. Det som kan stalla till problem ar att alla dessa strejker och blockader kan strula till det for turister med tajt schema. Det gar inte att planera langre an till nasta dag i stort sett men inrikes och utrikesflyg verkar fungera oavsett strejker sa det fins alltid ett satt att ta sig fram pa. Det kan kannas lite laskigt med alla dessa soldater med vapen som patrulerar gatorna dagarna i anda. Och det ar nog inte sa vettigt att befinna sig i narheten av polisens/armens alla vag-kontroller i onodan da dessa blir beskjutna med jamna mellanrum. Maoisterna som ar de som haller pa och brakar i landet ar aven det i almanhet trevliga manniskor (ja jag har traffat pa dom) och vill inte turister nagot ont. Det som kan intraffa ar att de vill att du ger dom en ”donation” pa vanligtvis ca 100 svenska kronor vilket du bor betala om du inte vill ha problem. Se bara till att fa ett kvitto sa att du slipper betala samma donation igen.
Om du ger dig ut och vandrar i bergen sa visa storsta mojliga respekt for manniskorna som bor dar. Ibland kan de kannas lite pastridiga i sitt saljande av souvenirer osv men att bara stanna och sla ett par ord ar ofta tillrackligt och de flesta ar otroligt trevliga. Innan du borjar pruta pa saker du vill kopa sa ta en titt pa dessa manniskor som bär ibland 50kg tunga korgar med varor flera dagars vandring upp i bergen. Det far dig nog att forsta varfor saker ar lite dyrare dar an i Kathmandu. Till sist. Sluta ge skolpennor, godis och pengar till alla tiggande barn. Det uppmuntrar bara till ett ratt nedvarderande beteende. Ge pengarna eller pennorna till nagon av alla sma skolor i bergen istallet. Ibland har de till och med sma donations-bössor utanför dar du kan stoppa pengarna.
Som sagt åk till Nepal om du funderar pa det. Det ar ett fantastiskt land.

Det var allt for denna gang.
Ha det bra alla hemma i vinter-sverige.
Johan.