Hästar, salt och höjdsjuka

Ojojoj, var ska man borja? De senaste dagarna har verkligen varit.. ..intressanta.
Senast vi lämnade var vi på väg till Bolivia. När vi klev av bussen på den argentinska sidan märkte vi en stor skillnad (som kom att prägla resten av veckan), det gick inte att andas! Vi hade åkt buss upp till 3000 meter och pulsen dubblades. Köpte tågbiljett till Tupiza, första staden i Bolivia.
Vet inte riktigt hur man ska beskriva städerna i Bolivia, de mesta husen är byggda av ”hembränt tegel/lera” och överallt är det damm, damm och åter damm. På vårt hotell bokade vi redan första dagen en Triathlon. Låter värre än var det är; en heldags-tur som bestod av cykel, jeep och ridning.
Det var jag, Alice och en irländare vid namn John som stack iväg på cykel ut för att utforska Tupizas vidder. Efter bara fem minuter känns det som man är med i en gammal shot-em-up-western. Och det var vi nästan, för det var i dessa trakter som Butch Cassidy och Sundance Kid mötte sina sista dagar.
1000 kaktusar, två åsnor, en tunnel och 60 minuter senare var det slut på cyklandet. Blev lite jeep-tur innan höjdpunkten på dagen, hästridning! De första 30 minuterna var bara transportsträcka till The-Wild-Wild-West. A la Clint Eastwood red vi igenom ett enormt mäktigt område med ökenormar, klippor, kaktusar och en stark sol. När vi kom ut på vidderna blev det tom GALOPP!! Jo, ni läste rätt! Lilla Joppe kan nu stolt säga att han har galopperat! Fick tom ett spö av våran guide så min häst kunde springa lite fortare!
Dagen efter hade vi bokat ännu en tur. Denna gången slog vi till rejält, 4 dagar i en jeep runt i sydvästra Bolivia. Det kom att bli några av de bästa och värsta dagarna på resande fot.
Första dagen bjöd mest på grusvägar högt, högt upp. Och när jag säger grusvägar menar jag inte ”grusvägen-mellan-Karl-Göstas-och-Sven-Anders-gård-är-så-dålig-så-dålig”. Nej, nej, detta är en grusväg där gruset är stenar (runt 20 cm i diameter) som ligger tillräckligt nära för att inte kunnas zick-zackas igenom och tillräckligt långt ifrån varandra för att inte bilda en lagom skumpig färd. Och denna väg ledde oss rakt ut i.. ..ingenting. Helt plötsligt var där ett hus och där skulle vi bo. Vi var nu uppe på 4700 meter och det var riktigt tungt att andas. Kände inte så mycket av det när vi lade oss, men mitt i natten vaknade jag av att kroppen inte helt var i trim. När man är uppe på hög höjd så blir trycket i hjärnan ganska ostabilt eftersom skallbenet inte är särskilt töjbart. Det skapar oreda i kroppen och tillslut börjar man att spy. Och det gjorde jag. Mitt i natten. Alice fick gå och väcka guiden och han kokade lite te på coca(!)-blad men den kom upp fortare än den kom ner. Blev inte mycket sömn den natten och jag bara väntade på morgonen. Kommer inte ihåg så mycket förrän vi sitter i jeepen och Alice börjar spy. Sen sitter vi helt plötsligt på ett torg där en häx-doktor kommer och tar blodtryck på oss. Han ger oss lite piller som vi knaprar i oss och resten av dagen är ett töcken. Mår lite bättre på kvällen när vi kommer fram till ett ”hotell” (4200 meter) som ligger vid en jättesjö full med rosa flamingos! Mer av den dagen minns jag dock inte.
Dagen efter skulle sluta med en riktig upplevelse! Vi skulle åka till en stooor saltsjö och bo i ett hotell gjort av salt!
Mådde mycket bättre denna dagen, var nu min tur att ta hand om Alice. Idag gick färden genom ökenlandskap med geiserar (eller vad det nu heter i plural) och aktiva vulkaner som bolmade upp rök, riktigt mäktigt! På eftermiddagen kom vi då fram till salthotellet, det märkligaste hotellet jag bott på! Alla väggar, bord och tom sängarna var gjorda av saltblock! Kommer bilden senare..
Kvällen bjöd på den första måltiden sen höjd-sjukan, kunde äta sig riktigt mätt.
Klockan 0500 gick vi då upp för att se på soluppgången över denna enorma saltsjö som finns här. Varje år tar de upp 20000 ton salt och de beräknar med att det finns ungefär 10 miljarder ton salt kvar. Var som att köra över ett stort istäcke, timme efter timme. Går inte att beskriva med ord så ni får se filmerna och bilderna senare! Var dock en av de mäktigaste dagarna i mitt liv!
Nu är vi tillslut i Uyuni där vi umgås med ett par från USA som var med i jeepen. Vi ska åka med de till La Paz där vi kommer möta upp med ett kanadensiskt par som vi ocksa umgåtts med.
Om ni orkat läsa hit ska vi veta att jag inte berättat hälften som hänt dessa dagar, blir helt enkelt för mycket att skriva om. Det har varit 1000-åriga kaktusar, saltbolls-krig, kobolt(?)-sjöar som fryser först vid -20, lamor, strutsar, mer höjdsjuka och.. massvis mer. Vi får berätta allt i sommar!
Nu är det bara 6 timmar kvar till tåget till La Paz. Äventyren fortsätter! Adios Amigos!!

//Joppe