”Do you want to see something real?”

Om Swastyastu…

Professor Kung sa en gang…

”Then you have not seen the real Bali.Do you want to see something real? Do you want to see the real Bali?”

Please Enter…

Nu har jag klivit en liten liten bit in pa vagen till att borja forsta vad han faktiskt menade med det…

Vet inte vart jag ska borja…
Resan med mamma och pappa var underbar, sa roligt att antligen fa er till Bangkok och vart alskade indonesien! Tack! 🙂

Nu har vi snart bott i den lilla byn Jukut Paku i en manad. Har kommit in i den indonesiska vardagen, vilket inte alltid ar en dans pa rosor och absolut ingen rakmacka!! 😉

Vaknar klockan sex varje morgon och ser solen ga upp over risfalten pa Michi, en otrolig syn.

Har redan traffat manga intressanta manniskor inne i Ubud…
Har om dagen halsade vi for forsta gangen pa hos var nyfunne otroligt godhjartade van, konstnaren Jason Monet.

Vad vi da klev in i, var det mest fantastiska hus som jag nagonsin sett en manniska astadkomma!! Kunde inte tro mina ogon!
Vi befann oss verkligen mitt i mitt favoritspel ”The Longest Journey” och ”Dreamfall”.

Han har byggt sina tva hus helt i vit bambu med den mest underbara utsikten man kan tanka sig. Som sallskap har han en pafagel pa garden och hela huset tackt med skulpturer i bambu och dessa fantastiska malningar….

Pa Michi snurrar Professor runt som en osalig ande efter att ha atervant fran en resa till Vietnam nyligen 🙂 Ombyggnationerna ar i full gang (som alltid) och personalen har fullt upp med att gora honom lycklig. Michi far nog ingen ”grand opening” i november som planerat. Kan vara bra att lata cementen torka forst 😉

Ikvall ska vi till Space Colonie i Ubud for att ata middag med Joanna.

I stort sett sa hander det nagot helt otroligt varje dag har nere…..kan vara allt verkligen! Skratt, irritation, gladje, radsla, trygghet, ilska, hopploshet, hoppfullhet, frustration och fullkomlig lycka. Vi kastas standigt och som aldrig forr mellan olika kanslor.
Och allt ar bara sa magiskt och ibland sa fruktansvart att jag verkligen maste nypa mig i armen for att tro det jag ser och forsta att det som hander ar verklighet och inte en drom.

Oj vad jag flummade ur kanns det som…..men jag kan tyvarr inte hjalpa det 🙂 det bara ar….otroligt.

”In Bali sometimes, I’m driving
along in the car and the colour of the
rice padi hits me.

It’s like I’ve seen it for the first time.
I still get very, very excited. So I’ve got
to get over and paint the thing.

When I first went to Bali, I went for two
months and did forty paintings.
I did not leave the garden. We loved it.
The colours were so gorgeous, and the
foreignness of the place.

That too is the
beauty of Bali; it is so foreign; the
customs, the village, the attitude to life
and it’s very creative.
You’d wake up excited.

In England or
Australia, one was looking for
something to paint for inspiration as
such but in Bali, you don’t know
what to do first, as opposed to what to
do, as there as so many subjects.

In the morning, the windows are open.
I wake up and, corny as it sounds, I
feast on what I see. I get excited
just by being there. The plants are
enough to excite me.

The light coming through that window every day is
enough to make me excited, get out of
bed and want to be there-
that in itself is enough.”

Hoppas ni alla dar hemma har det bra och ar pigga och glada!
Mamma, pappa och vanner, miss you…
All min karlek!
Puuuuussss!

Om shanti shanti shanti om
//Karin