Sa nara men anda sa langt borta….

Hej hej!

Idag tog jag tag i projektet leta efter Doy & Pum pa allvar efter att igar ha snurrat runt bland de punkare och hardrokare som jag kunde hitta pa Khao san road.
Det finns inte alls lika manga av dem nu som det fanns nar du och jag var har susanne.
Och dessa thailandare!!! ”Ah, ja jag sag dem for 20 minuter sen….eh, eller var det tva manader?” *suck*
Inte blev jag mycket klokare pa det inte.

Sa idag tog jag saken i egna hander och forsokte aka till Doys adress som han gett mig. Taxichaufforen var jatteforvirrad over min adress och nar jag tyckte att jag kande igen mig sa jag at honom att stanna.

Sen gick jag runt dar pa en gata som skulle ta hudratals timmar att soka igenom gaende. Efter att ha blivit skickad hit och dit av olika valmenande thailandare fragade jag en moppetaxi (min angel) om vagen.
Efter det tillbrngade vi de narmsta fem(!) timmarna pa hans moppe pa olika polisstationer och postoffices. Nar allt sag som morkast ut fick vi tag pa en som kunde ge mig en fullstandig adress hem till Doy (vilket han sjalv tydligen inte lyckats med, och det kepigaste ar hur mina brev har natt honom 🙂 Jaja….til slut sa stog jag dar, utanfor hans hus, vid det heliga tradet framfor hans skruttiga lilla skyffe. Sa nara men anda sa langt borta….en riktigt skum upplevelse!

Sjalvklart sa hade han och antagligen Pum hoppat in i en taxi ungefar en timme innan jag hann dit…ironic!
Lamnade en lapp till en tjej som jobbar i dorren brevid hans i alla fall, och far val ta mig dit imorron ocksa.

Min chauffor som hete Namm ville efter dessa fem timmar pa moppe inte ha ett ore av mig!! Va? Trodde ju knappt mina oron. Han tyckte tydligen att det var underbart roligt att hjalpa till och vagrae ta emot pengar, hehe, bra for mig 🙂 Blev bara sa chockad att folk faktiskt kan gora sanna saker for varandra! Man ar ju van indierna vid detta laget….dar skulle detta ALDRIG ha hant! 😉 Underbar kille i alla fall!

Sa nu sitter jag nagot utpumpad (efter 5 timmarsfarden) pa khao san road och ska nog gora en tidig kvall ikvall. Igar traffade jag nagra skottar som oveoste mig med rosor! (haha, khao san ar sig likt!) sen traffade jag nagra engelsman varav en skulle flytta till sin flickvan i sverige idag 🙂

MEN! Det sjukaste av allt var igar nar jag satt pa Khao San Center! Susanne, kommer du ihag Es?
Han kom fram till mig och jag fragade om han hette Es?
Ja, sa han bara och borjade mixtra med sin mobil. Sen visar han mig tva kort pa mobilen, ett pa dig och honom och ett pa dig och mig samtidigt som han sager fragande: Susanne?
Jag holl pa att svimma av gladje nar jag sag bilderna! Saknade dig nagot sjukt da!
Nu ska jag nog ga dit och satta mig ett kort tag, ar sjukt trott!

Som sagt ar det en konstig kansla att resa ensam. Det kanns aldrig riktigt som att jag ar sa ensam. Det ar mer som att jag drommer det hela. Men det gor jag ju inte! 😉
Forhoppningsvis hittar jag snart mina vanner och ska aka och halsa pa Luthmans…kanske redan imorron. Skulle vara valdigt skont att se nagra ansikten man kanner igen 🙂

Ha det toppen dar hemma och njut av alla vardagar som snart kommer nar snon borjar smalta! Mmm! 🙂

Alskar er!
Puss&Kramar!
Massa Karlek/Karin….