BKK-Koh Chang

Nu är vi här. På Chang. Eller, vi har besudlat ön sedan fyra dagar tillbaks faktiskt.
Resan hit var lång. Inte farligt lång, men lång. Och skumpig. Väldigt. Bussen påminde mest om en tjackig studsboll.
Precis vad man behöver dagen efter nyårsafton. Fem timmar skumpandes på hårda säten.

Och sen en evighet på långsamhetsfärja knökfull med piffiga teens och skrikiga kids.

Och sen pickup-taxi i världens brantaste backar, upp och ned, och kånkande på väskor och ett jävlarns knatande. I vad som skulle visa sig bli en evighet. Den längsta av dem alla.

Vi anlände till Chang runt 17 på eftermiddagen. Utmaddade och vrålhungriga. Svettiga och med ballefjongtunga väskor.
Klockan 21 hade vi någonstans att bo.

Fy. För. Fan.

Att åka hit dagen efter nyår var väl kanske inte det mest erfarna draget, men det hade vi inte en tanke på. Dumt.
Det första vi gjorde när vvi kom var att ta en taxi ned till Lonely Beach där vi hängde sist, för fyra bast sedan.
Back then gjorde stället skäl för sitt namn. Lonely Beach. Tomt. Några övervintrade hippies och ett par bungar. Intill havet och med djungeln som kuliss.
Det var guld och gröna skogar.
Nu en turistfälla som vilken som helst.
Nu finns här ungefär sjuhundra olika ställen att bo på. Det finns en gågata. Med fyra olika tatueringsställen. Fem olika minimarts. triljarders restauranger. Barnfamiljer. Barnfamiljer!
Och det är skövlat som in i bängen. Och skräpigt.

No more Lonely Beach.
Deprimerande.

Hursom. Av alla dessa nyuppploppade bungalows var inte en enda ledig. Inte en! Vi blev dock erbjudna att slagga på ett restauranggolv, men näe.

Så vi hankade tillbaks till White Sands (första stoppet på Chang. Tänk Mallis. Köttbullar. Svennebanan-chock. Totalt ocharmigt) och tänkte att där borde det ju finnas nånstans att bo. Större ställe. Fler boendealternativ.

Taxi igen. Upp och ned i där förbannade backarna som är branta som väggar.

Jag lovar att vi var runt på var enda plejs och frågade efter rum.
Proppfullt överallt.
Vid åttatiden blev vi erbjudna ett tält.
Grinet var inte långt borta.
Det är inte kul att leta rum i fyra timmar. Särskilt inte om det är kolsvart, man är pisstrött och utsvulten.

Men så ur intet dök världens hjälpsammaste thailändare upp och hjälpte oss att faktiskt hitta ett rum. Han och J for iväg på hans moppe, och kom tillbaks en halvtimme senare med positiva miner. Weeho!
Att rummet sedan visade sig ligga inne på Pig King bar (…) där pay-by-the-hour-känslan var redig, gjorde desto mindre.

Sån obeskrivlig lättnad!

Vi spenderade två nätter i White Sands (det ingick i dealen med rummet, vi fick det bara om vi betalade för två nätter), men är nu tillbaks nere på Not so Lonely Beach. Som trots att det ser ut som nån släppt en turistbomb här, är bra mycket trevligare.

Dagarna genomlids på plajan med böcker och bira.
Och tonvis av curry.
Det är onekligen ett hårt och slitsamt leverne.

Ska ladda upp bilder vid tillfälle. Så ni får se skillnaden från förra gången. Och så ni får ånjuta våra rödbrända anleten och bevittna bungen och beachen.

Och så skall jag berätta om världens bästa nyårsafton också! Men det tar vi sen.

Pusen på er!