Hippies, yoga och lokalproducerad mat

Hej vänner!

Jag har tänkt skriva väldigt många ggr, men alltid har nått kommit i vägen. Ödet?

Det är ngt jag tänkt på många ggr sista tiden. Ödet. Vart jag än befinner mig känns det som att det är meningen att jag ska vara just där jag är.

Själavänligt folk tillsammans med yoga jag börjat med varje dag har fått mig att uppskatta saker väldigt mycket mer än innan. Jag försöker välja glädje istället för att oroa mig över saker jag inte kan påverka, och därmed slösa onödig energi. Att leva här i Cali är väldigt mycket enklare än hemma känns det som. 

*folk uppskattar varandra. Dom ser varandra. Hälsar. Tar kontakt. Vågar lyssna. Vågar tacka. Vågar vara närvarande.

*folk äter och tänker hälsosamt på en helt annan nivå än hemma. Organisk/lokalproducerad mat går före billig mat. Folk är medvetna om vad dålig mat gör med kroppen. Stora matvarukedjor ligger utanför stan, medans ekologiska affärer ligger mitt i stan. Alla handlar där, tom uteliggarna! Feta människor är därför ovanligt att se. Kvinnoidealet är därmed inte lika vridet som i Europa.

*Det kryllar av yogaställen. Ofantligt många olika tekniker utövas. Det finns något för alla. 

*Likaså snabbmatkedjor existerar mest emellan städer. I städer dominerar lokala mindre restauranger där lokalproducerad mat står i fokus.

Jag skulle kunna fortsätta såhär. Kanske är det bara att jag hittat till dessa ställen som Cali och dess folk fått en speciell plats i mitt hjärta. Kanske är det bara ödet att jag behövde detta i mitt liv just nu. Kanske…

Ska beskriva hur jag spenderat mina dagar utanför new york, san francisco, los angeles och Hollywood. Dom stora städerna finns faktiskt inte mkt att säga om.

*cyklat igenom en redwood-skog där träden var höga som 10 vanliga svenska och minst 10 ggr så tjocka. Kändes hela tiden som att jag var i filmen Avatar, och försökte hela tiden förgäves hitta någon ovanligt stor svamp eller maneter svävandes omkring i luften.

*hookat upp med en tandläkare från costa rica och rest med han genom de mest fantastiska landskap ala Sagan Om Ringen till hippiestaden nr1.

*sett både sjölejon och delfiner samtidigt från min favoritstrand typ 20 m ut.

*vaknat av att vi blev stoppade av polisen.

*ätit världens kanske längsta naan-bröd (lång som en spikmatta är bred) på en indisk restaurang som låg på en parkering och bestod av en husvagn och två tält. Men himmel vad gott. Grät när jag åt min mansala.

*varit på största hippie-marknaden jag nånsin upplevt. Batik-kläder i varranat stånd,  vego-mat, poj, gatuparader, galna hantverk, ny maja-lukt var 10e sekund, det ena mystiska instrumentet efter det andra i diverse spontana gatuuppträdanden, folk i alla åldrar som samlas tillsammans för att spontan-dansa till dessa uppträdanden, världens snällaste folk som man kan prata om allt mellan himmel och jord med hur länge som helst. 

*bonfire-fest med surfare och coach-surfare 

*blivit beroende av bikram-yoga. När varje klass är slut tänker jag på när jag ska göra nästa imorgon. Sjukaste känslan efter varje klass. Frihet. Går inte att beskriva i ord. Då förlorar det sin storhet. Måste verkligen upplevas. Det sjukaste var dock inte att denna typ av yoga verkligen var jag. Inte att den får mig att rysa. Att andas djupare. Att slappna av till nästa nivå. Att jag känner all positiv energi som gåshud och rysningar efter varje klass. Att äta nått gott gör mig verkligen att gråta. Ännu mer än vanligt. Nej, det är inte det sjukaste. Det sjukaste var att Raffa visste att det skulle vara så. Vad ska man säga? 

Nu har jag skrivit alldeles för långt för att någon ska orka läsa. Jag kommer snart hem kära vänner. Jag älskar er! Hoppas vi ses snart! Ta hand om er och er tid i nuet väl tills vi ses nästa gång! 

Namaste