Upp i bergen igen

Efter en natt utan helt fungerande AC på rummet, men jag sov som en stock, var det dags för frulle och den kunde man inte klaga över. Kanske inte största utbudet men väldigt mycket frukt som jag och Lawa älskar. Men också och en riktigt god omelett gjord på beställning. Här fanns också crepes som man kunde beställa, men de fyllde alla med nutella trots att vi önskat utan så den fick bli liggande. Har lite svårt att fylla munnen med en halv chokladkaka på morgonen.

Jag tror sedan att detta är en av våra värsta dagar ever. Jag kommer aldrig sätta min fot i Venedig igen och definitivt inte i 30 graders värme. Så mycket människor och så turistigt.
Vi tog båten vid 11 över och möttes av ett myller av människor. Mulle hade haft kontakt med sin gamla kollega som vi hade åkt Kielfärjan samtidigt med och det blev ett kort återseende på Markusplatsen.

Vi satte oss ner sedan för att ta var sin kaffe och vatten för det något överdrivna priset 47 euro. Som hittat!
Det blev hattar till Mulle och Lawa för lite skydd mot solen i alla fall och jag fick låna Mulles hatt från Malta.

Vi gick vidare till Ponte Di Rialto men tog en bild från håll för att slippa gå hela vägen fram. Vägen dit var dock nice med trånga gränder och kanaler med gondoler. En genuin känsla. Förutom alla krimskramsaffärer.

Vi köpte lite vatten och en pizzaslice till Lawa som deklarerade att hennes batterinivå var nere på 0.
Lite väntan på båten men sedan satt vi äntligen i vår bil med AC på max och njöt av semestern igen.
Lawa fick sig också en dusch av killen som försökte förhindra dammet på grusparkeringen med vattenslangen.

Färden gick fint fram till efter Slovenska gränsen. Vi har lovat oss själva att aldrig mer åka på en avgiftsfri väg som Waze rekomenderar efter detta.

I början stod en skylt om att fordon max får vara 3 meter höga. Ok, det löser vi ju. Sedan blev det grusväg…ja, inte att föredra men Lawa tyckte det var som att åka till morbror.
Och sedan började helvetet!
Vägen är endast en bilbredd vilket betyder att vi absolut inte kan möta en bil, nu verkar ju ingen annan varit lika galen som vi att ta denna väg utom en motorcykel.
Vi åkte över små broar och varje gång vi kom över andades vi ut över att ha klarat just den. Som Mulle sa, det skulle nog ta en vecka innan de hittar oss om vi rullar ner här.
360 svängar hela vägen och helt plötsligt ser vi ett valv urkarvat av berget som vi skulle igenom, då gick det upp för oss med 3 meters gränsen. Det roligaste var nog att det var en 90 väg….Mulle låg i 5 km timmen, satte på offroad på bilen som hjälpte honom att motorbromsa. Helt plötsligt ter sig alppassagen som en dans på rosor.

När vi kom fram och sa vilken väg vi tagit så sa värdinna åhhhh, that way??? Then you need a beer!

Boendet är en farm där all mat i restaurangen odlas av dem själva. Det lagas en meny som de serverar, ät eller strunta i det, vilket var en fyra rätters och avslutades till efterrätten med en snaps.
Heeeelt makalös mat.
Boendet hade både rum och ställplats och således massa kids så Lawa var sysselsatt. Mest av poolen dock. Tills mörkret lade sig.
Mitt emellan bergen och fantastiska vyer.
Vi tog ett glas på balkongen och då dök det upp en helikopter, sorry skalbagge som var nyfiken. Varje gång hen åkte mot glasrutan trillade hen och landade på rygg. Mulle gjorde en sista räddningsinsats och vände den och sedan släkte vi så att hen fick flyga vidare mot andra äventyr.