Elände, eftertanke och skratt…

Nu har jag varit på Filippinerna i drygt en vecka. Jag åkte direkt till Olongapo som ligger ungefär 3 timmar norr om Manila. Jag kom hit samtidigt som två tjejer från Ungern. Zsofi åkte hem redan i fredags för hon var här som representant för en organisation, men den andra, Fruzsi, kommer vara här samtidigt som jag. Det är också en irländsk kvinna här som heter Elaine. Vi är de enda volontärerna/forskarna här och vi har jäkligt roligt ihop. Just nu är det även ett engelskt, äldre par här som ska stanna drygt en vecka, också de väldigt trevliga.

Den här första veckan har vi introducerats till olika projekt så vi har haft mycket tid tillsammans. Det har passat mig bra, eftersom min handledare betonade att jag borde åka hit med ett öppet sinne för att hitta en hållbar infallsvinkel för mitt ämne. Denna veckan har jag börjat fördjupa mig i de två projekt, 1) prostituerade och sexuellt utnyttjade flickor och 2) pojkar som organisationen har lyckats förhandla ut från fängelse, som jag och Fader Shay, grundare av organisationen, kom fram till som lämpliga för min uppsats. Jag var faktiskt lite nervös inför mitt och Fader Shays möte då vi skulle diskutera mina idéer, för det är på sätt och vis en väldigt strikt man, men det gick som sagt bra.

Första dagen här måste jag säga att det inte alls kändes bra. Jag trodde inte att jag skulle stå ut i den här katolska miljön…det är mycket ordningsregler och en del är aningen överdrivna. Jag kände mig väldigt osäker på om det här var ett bra ställe för min uppsats, men allting har bara blivit bättre och bättre sedan dess.

Vändpunkten kom redan nästa dag, då jag var med i det intressanta Feeding-projektet som innebär att man åker ut på stan och ger mat till gatubarnen. Det sprang direkt fram små pojkar som ville att man skulle hålla om dem. De äldre killarna ville ha en annan slags närhet, så det gäller att hinna värja undan något sånär. Där var några flickor också. De var lite mer försiktiga, smög fram för att ta en i handen och prata lite. Vad som är så härligt, eller konstigt men också fascinerande, är att barnen nästan alltid ger ett så glatt intryck. Många av dem har ingenting, förutom drogerna och i synnerhet limmet, men de kan fortfarande känna glädje och visar det. En del av dem är så små att de nog inte känner till något annat liv.

Vistelsen här leder till många känslor. Misären kom inte som en chock i sig, men det som den väcker inombords känns så starkt. Det kommer så nära inpå när man lär känna barnen och blir varse vad de har fått eller får utstå. Därför är det skönt att jag, Fruzsi och Elaine har varandra så att vi kan ventilera våra tankar, men det är också himla skönt att kunna koppla bort allt ett litet tag och bara ha kul. Vi har haft två utekvällar tillsammans med ett gäng av personalen, kommit hem hemskt sent och varit fruktansvärt trötta nästan dag, men det är det värt. I söndags var vi för första gången lediga hela dagen, bortsett från Fader Shays gudstjänst. Jag fick en hel del gjort och hade dessutom några sköna timmar på stranden. Jag invigde mina nya badkläder som döljer det mesta: höll på att sjunka som en sten i vattnet. Nu är det istället dags att sjunka ner i sängen. Jag har inte eget rum längre, för det är en stor grupp mongoler här några dagar som behöver sängplatser och det är ju trots allt fyra sängar i mitt rum. Jag bor hos Fruzsi så länge. Idag gick jag upp halv 4 för att åka till ett fängelse i Manila, och kom precis hem, 16 timmar senare. Det skriver jag om en annan dag.