konsten att anvanda å,ä och ö…

Hej allihopa!

Klockan ar 08:12 på morgonen, och jag sitter vid datorn hemma i Partille. Med jämna mellanrum tittar jag ut genom fönstret för att få en glimt av den snöbeklädda världen. Det kanns snurrigt, virrigt, något trött och alldeles overkligt att vara hemma igen. Som om jag har varit borta en hel livstid, men ocksa som om resan aldrig hade hant. det ar lite som att vakna upp ur ett fyra månaders koma med fantastiska drömmar.

För en liten stund sedan tittade jag igenom vara bilder som vi har lagt upp på sidan. Turen har gått till Malaysia: Kuala Lumpur, Perhentian Islands och tilllbaka till Kuala lumpur. Tiden på perhentian islands var något av den mest givade i mitt liv. Att få gå och lägga sig när man är trött, vakna när man vill, äta när man är hungrig, sova en stund till på stranden, umgås, tänka… Veckan där bestod i total avkoppling, något som alla tre behövde efter ett stressigt år hemma i Sverige. Sedan gick turen vidare till Sydney Australien. Ett av de forsta råden vi fick var slappna av, ta det lugnt. Ni har minst fyra månader på er, det finns ingen stress här! Och faktum var att det stamde.

Resan hem var en mardröm på två dygn med inställda flighter och ombokningar in i oändligheten, men hela historien kommer i en annan dagbok. Att ha varit i Australien och annamat Australiensarnas livsstil med allt vad det innebär medför ett lugnare tempo, en inställning som gör att stressen inte existerar, så att vänta, vänta och vänta lite till på en flygplats, gör mig inte så mycket längre. Att bara kunna sitta ner, andas lugnt, fundera, småprata lite och slappna av i tyst sällskap med mina vänner, är kanske den största lärdomen jag har fått under den här resan. jag tror att vi tre tillsammans kanske har stressat fem ganger i Australien under fyra månader, så mycket hade jag ensam kunnat stressa under en dag här hemma i Sverige innan jag åkte.

Turen har gått från Cairns i norr till Sydney på mitten av landet (och Melbourne för Malins och Sarahs del). Vi har vandrat i regnskogen, åkt på krokodilsafari, jobbat med bananer (och kört traktor), snorklat, seglat, åkt på diverse turer, kort fyrhjulsdriven bil på fraiser Island, åkt buss, kort gocart, flugit, umgatts, vilat, skrattat, dansat, gråtit, badat, solat umgatts lite till och haft det otroligt bra!

Även om dykningen var något av det bästa jag har gjort i mitt liv var ändå alla kompisar och umgänget med andra människor den största behållningen med resan. Det är påfrestande att aldrig kunna vara ensam, att dela rum med 5-7 andra personer och inte ha någon plats som bara är min, men att kunna ga ner till hostelköket när man vill prata med någon, bara gå ner och lägga sig på stranden själv och inom 20 minuter bli uppletad av en efter en i gänget med kompisar för att sedan ligga där hela dagen, prata, sova och lyssna på musik, det kommer jag sakna…

…jag undrar hur länge jag kan vänta med att ringa Malin och Sarah igen… om de gick och la sig och vaknade lika tidigt som jag? Man har liksom under de här månaderna vuxit ihop och lärt sig att leva tillsammans. Även om vi naturligtvis har haft våra duster, vet vi att vi älskar varandra och det har gått så oändligt mycket bättre än vi någonsin hade kunnat hoppas på!

… men, vad är detta? Jag upptäckte precis tre nya bokstäver på tangentbordet… Innan jag ringer Malin och Sarah ska jag gå igenom texten för att leta efter ev ’a’, ’a’ och ’o’ som har smugit sig in… 🙂

jag ser fram emot att träffa er allihopa igen!

snöiga kramar
/Lovisa