Message in a Bottle (From Thailand)

Tänk. Tänk!! TÄNK. Vad hände efter Vietnam? Eller snarare – vart börjar man. Det har nu gått 15 dagar sedan senaste uppdateringen. Och mycket har som vanligt hänt. Vietnam bestod som tidigare nämnt av sena nätter, partyn, historielektioner och massvis därtill. Människor man träffar och lär känna försvinner längs med deras resrutter, och jag längsmed min. Ibland korsas vägarna åter och man har ett kärt återseende. Ibland var mötet det sista i ens liv. Så att försöka njuta av tiden tillsammans är väsentligen viktigt. Människor jag träffat har varit i allt från Indien, Burma, Nepal till Kina, Turkmenistan, Korea, Australien och Bali. Vilket förstås gör det än mer svårt att lyckas träffa alla igen.

Sagion –> Phenom Penh. En bussresa som till min stora förtjusning gick både snabbt och enkelt. Att återkomma till Phenom Penh kändes till en början något som ett bakslag. Men efter att ha funnit ett hostel i en helt annan del av staden, öppnades mina vyer för stadens potential. En kille i Saigon hade rekommenderat ett billigt och lugnt område så jag tyckte det lät helt okej (då min plan var att stanna över en natt och sedan fortsätt mot kusten). Väl framme, efter att ha bokat bussresan för morgondagen och efter att ha gjort min in-check på det iögonfallande dystra hostelt, satte jag mig på dormets balkong med några tyskar. En som hette Sven!? Kvällen började lugnt. Trevligt samkväm och schyst musik från en av rumskamraternas laptops. Några iskalla angkor (kambodias national-öl). Tysk elektromusik. So fucking good! Musik som påminde mig om månaderna med tysk-inspirerade Dennis hemma på Östra Farmvägen. Den samma som vi lyssnade på och njöt av ackompanjerat av iskall svensk öl. Månaderna innan jag stack i väg till Central Amerika i februari.

Vi försvann slutligen in i dimman. På vägen upp till toaletten mötte jag en kille jag tidigare mött längsmed kusten i Kambodja. För 3 veckor sedan. What!? (Återseende nr 1). Hur kan det vara möjligt? I denna stora staden. På detta lilla ”bakgate-influerade” hostlet, långt bort från party och huvudgata. Vi sätter oss ned och uppdaterar varandra vad som hänt, varpå den turkiska mannen delar vårat nu påverkade krök-tåg på balkongen. Kvällen blir natt. Fler människor fyller upp den stora betong-ytan.

Jag vaknar upp på min stenhårda madrass på golvet. Inte totalt utvilad men ändå inte så förstörd som jag under gårdagen föreställt mig. Jag öppnar långsamt ögonen och spanar in mina sovande dorm-mates. Några snarkandes. Några med kläderna på, liggandes i de mest oergonomiska positioner tänkbara = Däckade. Och några kliandes på de mest förunderliga platser. Det är en ovan känsla att sova med främlingar. Men samtidigt känns det riktigt bra. Man kan föreställa sig att snarkandet, hostandet, och ljudet av människor som konstant förflyttar sig, skall vara frustrerande och störande. Men fallet är för mig snarare det motsatta. Tryggheten av att höra andra människor. Känslan av att man inte är ensam och att det finns människor som är i samma situation gör det snarare lättare och mer gemytlig.

Phenom Penh till Koh Kong tar ungefär 5 timmar med buss. En bussresa som i vanliga fall brukar börja kännas långsam och dryg efter 3 timmar. Speciellt om man är lite bakis. Nu. Efter att ha kört på asfaltsbeklädd väg i 3 timmar, vek bussen plötsligen av norrut på en orange lerväg. In i djungeln. Längs med bussen passerar skyltar – ”watch out for elephants”. Mina trötta ögon spärrades åter upp till dubbel storlek. ”Vilda elefanter” tänkte jag för mig själv och höll mina tummar. Måtte jag få se någon. Kameran låg klistrad längs den vibrerande och skallrande bussrutan. Efter 30 minuters intensivt stirrande och efter att långsamt blivit allt mer trött i ansiktsmuskulaturen plockade jag ner kameran för att istället försöka njuta så mycket som möjligt av vad som schvissade förbi utanför fönstret. Djungelbetäckta-berg, floder och fruktstånd passerade. Bussen stannar hastigt in och den, till 100% lokalbefolknings-fyllda, bussen tittar ut på vänster sida. Mina ögon spärras åter upp och jag slänger mig över på motsatt sida med förhoppningen om att få se denna magiska, betes-försedda best. Mina uppspända mungipor faller åter döda. En apa! En jävla apa. Jag som precis höll på att somna. En thai i bussen plockar fram sin mango-påse springer fram och kastar ut. Bussen applåderar. Jag går surt tillbaks och sätter mig på min plats. Fyller öronen med Symphony X på högsta och lägger armarna i kors. Stupid*..`¨ mumble, mumble…

När bussen slutligen vikit in på busscentralen hade det hunnit bli skymning. Myggen flög surrandes förbi utanför rutan. Lika så de pengakåta tuc-tuc-chaufförerna. Måtte bussen fortsätta tänkte jag, men drömscenariot avbröts till min besvikelse av de rostiga bromsarnas gnissel. Utanför rutan stod nu 20 magra tuc-tuc chaufförer leendes med en horribel tandstatus. Tänder som nog aldrig någonsin sett en tandborsta, tänkte jag och log. Jag. Som den ända vita människan på den här bussen blev snudd på ihjältrampad innan jag lyckats få tag på min ryggsäck och halvsprungit 100m bort från busscentralen. Lyckligtvis är jag två huvuden högre än de flesta här.

Efter att ha vandrat 1h i den lilla ”staden” hittade jag slutligen det hostel jag tidigare efterforskat via lonely planet. Billigt och pittoreskt. Vist. Och bedbugs som grädde på moset. Inte igen. Mina bleka lår var dag två åter dränkta av små, kliande och röda fläckar. Suck.
Kvällen jag anlände hade jag mött två tjejer från Frankrike och vi hade bestämt oss för att idag hyra vespor. Frukost längsmed kanalen och vi var iväg. Adrenalinet flödade när jag accelererade upp till 80km/h på de små vägarna. En underbar känsla. Först på agendan stod vattendjungel-tripp. En djungel som under torrsäsong inte kändes full så sexig som den troligen var under regnsäsong. Rötterna från de bokskogsliknande träden var totalt blottade. Några fiskar simmade krampartat runt i de små pölar som återstod av den, i vanligen vattenbetäckte, djungeln.
Efter att ha njutit av skogens mystik och vi känt oss färdiga med det klickande ljudet (likt ljudet från droppar när vattenkranen inte riktigt är stängd) från de osynliga djungel-djuren, återgick vi till vesporna.

Nästa stopp – Vattenfall. 3 mil på vespa, med små depåstopp för kropp och vespa, var vi slutligen framme. Framför oss möts vi av en, återigen uttorkad, vattenmassa. En Khmer berättar att under monsun-säsong är vattennivån 1,5 – 2m högre. Vist fanns här ett fallande vatten, men jag kan förstå att det är betydligt mer påtagligt under regntid. Tjejerna, Anna-Ida och Helene, badade i det varma vattnet och jag pratade med Filip (en kille från hostlet) som befann sig där när vi kom.

På vägen tillbaks till staden med målet ”the beach”, började det regna. Och inte lite heller. De tidigare 80km/h blev snabbt 40m/h då det knappt gick att hålla ögonen öppna för allt regn och dropparna till följd av hastigheten kändes som stenar. Hettan och luftfuktigheten sjönk snabbt flertalet grader och jag började nästan frysa. Min leriga, röda scooter blev snabbt ren och len som en babystjärt. Regnet avtog slutligen och vi kunde åter öka hastigheten för att, ca 1 timme senare, sätta oss längsmed den öde sandstranden och njuta av solnedgången i väst. Vackert.
Dag II åkte vi; jag, Anna-ida, Helene och Filip, med tuc-tuc ut till den samma strand för att bättra på solbrännan lite. Efter 1,5 timmes solande kom den återigen svarta monsun-himlen tillbaks och gjorde oss sällskap. Åskan hördes dundrande. Vi tog skydd i en bungalow och satt där någon timme innan vi slutligen återvände till hostlet.
Det var rätt mysigt att sitta på en öde strand, i skyddet av bambustavar och lyssna på regnet, och åskan utanför. Avslappnande.

Från Koh Kong begav sig färden vidare mot Pattaya. Ett i mina ögon inte fullt så spektakulärt resemål som ung, svensk, förståndig, människorätts-främjande människa. Men det måste ses med egna ögon; ett citat och önskemål taget från min Belgiska vän Filip. Så. Här var vi nu. Thailand, Pattaya i sällskap med den universitets studerande thailändaren Ratacha. Vi tog in på redlight district (något som vi insåg senare) på ett svenskt hotel. Första natten gjorde vi inte många knop i staden. Öl på hotellrummet med kortspel och socialisering på programmet. Ratacha lärde oss om Thailand och allt därtill. Vi spelade kort och njöt av AC’ns kalla bris.

Pattaya var i mina ögon inte direkt ett magiskt äventyr, så därför tänker jag inte skriva så mycket om det. Det är precis som du föreställer dig. Ping-pong show, nakna strippor, feta, muskulösa argsinta ryssar, happy-ending till allt; efter maten på restaurangen, som bonus efter hårklipp och såklart efter massagen. Vi vandrade runt på den vulgära huvudgatan och tog diverse bilder för att minnas, och för att inte glömma bort hur det var. Det bästa med stället var nog stranden som låg ett kvarter från vårat hotell. Och såklart mötet med Ratacha och den Svenska maten på hotellet.

Efter Pattaya återstod bara en plats. En plats jag varit på sammanlagt nu ca 3,5 veckor av mitt liv. En plats där allting är dyrare och svårare, där människor flockas för att dricka sig redlöst fulla och byta saliv och kroppsvätskor, minnen och erfarenheter. En plats där människor kommer, vare sig de vill eller inte, för att flyga hem eller landa. Just de – Bangkok; koh san road. Både lockande och avskräckande på samma gång. En form av hatkärlek. Jag behövde förstås inte bosätta mig i närheten av, eller på koh san road, men då jag vill möta människor och socialisera underlättare det avsevärt att vara på denna samlingsplats. Sen väntade jag ju besök här. Joonas från Finland (Återseende nr 2) som jag mötte i Saigon och Anna-Ida och Helene (Återseende nr 3 & 4) skulle komma hit. Och vilket återseende. Vi umgicks hela dagen, kvällen natten och morgonen innan jag slutligen somnade in, lycklig med ett leende på läpparna.

Nu är tiden snart ute. Om 10 timmar flyger jag mot en plats närmare hem. Israel. Nya äventyr väntar. Födelsedagsfestande, bilfärd till Jerusalem och döda havet. Och att äntligen få träffa Keren igen (Återseende nr 5). Jag ser fram emot resan med skräckblandad förtjusning. En resa som får min backpacking-resa att lyckligtvis inte vara fullt över ännu. Tack för denna gången Sydostasien. Kanske ses vi igen någon gång. Förhoppningsvis inte om ytterligare 5 år. Imorgon är jag i Israel…