My-Thai where did u go?

Its the end of the world as we now it – sjöng en ung, västerländsk kille hållandes en gitarr, grimaserandes med en obehaglig, påtänd blick. Jag satt på en pub. På en takterrass. Utöver den smoggiga och kletiga luften, omgavs jag av tyskar, engelsmän, fransmän, skandinaver, och en skara hårt arbetande, något ansträngda, thailändare. Baren var dekorerad med plastguld-betäckta-katter, rosa plastblommor och vimplar från världens alla länder. Jag smakade på den iögonfallande deprimerade scenen och försökte genomskåda den sjungande hippiens poesi. Av någon anledning kändes texten inte helt bortom molnen. Den var ärlig. Och just i detta nuet helt rätt. Den bild av Thailand som en gång existerat; hos mig, mina vänner, och förmodligen en hel population av förväntande ”semestersvenskar”, var nu försvunnen. Omöjlig att återskapa. Omöjlig att rädda. Detta land, det så kallade ”land of smiles”, hade övergått på bara några år till att bli ”land of depressions”. Rynkorna i de brungula ansiktena avslöjade vad den fortgående stressen och fusionen orsakat. Ögonkontakten var borta. Glimten av hopp – försvunnen. No more land of smiles?…

… Natten fortsatte i buddistlandets öl-parad, likt de flesta andra västerlänningars stil; med karatefylla och alldeles för många cigaretter. Reason unknown – Semester? Vilka va då dessa förunderliga människor i min omgivning. För att få svar på tal, och med en förhoppning om att ha en felaktig fördom, satte jag mig ned vid ett bord där ett par engelsmän satt och drack. På bordet stod en hink så kallad ”bucket”, uppfylld till råga med rom, cola och is (och förhoppningsvis inget mer). Efter några timmars fantastiskt bra samtal, anslöt fler och fler personer, bland annat den tyska mysbyxe-killen, jag tidigare under dagen träffat, och ett gäng amerikaner. Vi skrattade och hade riktigt roligt. Kvällen, som sedan några timmar övergått i natt, fortsatte längs med den knökfulla paradgatan koh san road. Mot nästa nattklubb.

Jag stannar till för att beskåda den neonskylt-täta gatuvyn för att återfå medvetande om vart jag var. Runt om både till höger och vänster står gatuförsäljare, längs med trottoarerna, mellan pubarna, säljandes t-shirts, olika ölsorter, rapande trägrodor, blommor, flaggor och en oändlig härd av de mest onödiga attiraljer du kan tänka dig. Som om inte detta vore nog springer en stor del av gatuförsäljarna runt med vagn på två hjul, säljandes kebab, frukt, friterade kryp i alla dess färger och former, korvar, popcorn och allt du kan tänka dig. Ett ocker vi dag ut och dag in, natten lång, påtvingar denna stackar del av världen. Ingen mat, fylla och öl = ingen turism och koh san road = inga jobb.

Efter att åter ha anslutit med mina nya vänner tagit några ytterligare flaskor öl, dansat till 2005’s största hits i över en timme, bestämmer jag mig för att sova några timmar. På vägen tillbaks till hostlet, med ett stort leende på läpparna, inser jag att kvällen och natten varit fantastiskt trevlig. Inte bara för att jag träffat massa trevliga människor, utan också för att även thailändarna sett lite gladare ut efter några öl. Det fanns hopp! YES! Även om lyckan nu mer var skymd av en karg, rubust yta fanns det thailändska glimten fortfarande där. Tack.

Nu gäller det bara att hålla tummarna för att även övriga länder i regionen överlevt den överhängande turist-sjukan som hägrar just nu. Kambodja imorgon. Men första en öl med en engelsman från hostlet.