San Salvador By Night

Nar dagens epilog slutligen infunnit sig i den smoggiga huvudstaden San Salvador bestamde jag och Linus oss for att taga ner mot centrum. Klockan var nu 18. Middagstid. Maggen kurrade och jag kande hur huvudet var mer avtrubbat an vanligt. Troligen orsakat av det foga vatskeintaget, samt de 30-gradiga eftermiddagarna. Solen hade nu precis sankt sig i vaster och morkret infoll snabbare an vantat. Det borjade blasa. De tidigare sa tatbegangna och biltata gatorna liknade nu mer utdoda tjernobyl-grander och det enda som lyste upp den svarta asfalten var de glest utplaserade gatulamporna. Langs med parallellgatorna kunde vi till och fran skymta de gul-gra taxibilarna passera. Tutandes. Accelererandes. Vid gatans slut syntes manniskor och ljus. Ljud och liv. Vi satt fokus med civilistationen. Nu nagot snabbare an vanligt. Efter nagra langsamma minuters gang, betittade av lokalbefolkningens forbryllade blickar, var vi slutligen framme. Av nagon anledning fick jag kanslan av att folk hade brottom. Mer brottom an vanligt. Jag lade till minne att jag tidigare under dagen last att san salvadors city inte direkt var en av jordens tryggaste platser efter solnedgangen. Speciellt inte som turist. Och defenitivt inte kombinerat med vit, blond och blaogd. Omkring oss sma-sprang nu folk med, vad som liknade, material fran den tidigare sa livliga marknad som beklatt varje millimeter av gatan. Meloner, godis, handarbeten i alla dess former och farger. De tidigare sa vanliga och tillmotesgaende marknadsforsaljarnas blickar var nu kalla och laga. Nastan transparanta. Nagonting kandes fel. Skulle nagonting handa under kvallen. Att folja lagboken och alla inkluderande goda rad till fullo(vad man bor och inte), hade tidigare aldrig kants nodvandig. Att finna sin egen uppfattning om vad som var farligt och folja magkanslan hade ansalange tagit mig igenom en rad olika obekvamheter. Denna gang kandes dock de goda raden for forsta gangen smarta att folja. Nagonting skulle handa och det var nu mer ett faktum an en magkansla. Min knapphandiga spanskan gjorde saken inte heller lattare. Att fraga nagon ”vad” var i nulaget ingen mojlighet. Jag hade med gester sakerligen, likt manga ganger tidigare, lyckats fa min forfragan forstadd. Men nar nu svaret formodligen skulle vara omojligt att forsta kandes det som ett hopplost forsok.

Vi vande snabbt in pa det forsta matstalle vi kunde hitta. En stor upplyst lokal (som tidigare formodligen anvants som bilverkstad eller dyligt). Vita vaggar och i taket – skarpa ljusrorslangor. Den surealistiska kanslan i overgangen fran total forvirring och en aning radsla till hemmiljo och trygghet var absurd. I restaurangen satt omkring oss barnfamiljer, pensionerar, turister och ynglingar i alla dess aldrar. Vi vaknade till. Hjartfrekvensen sjonk och vi granskade ater lokalen vi befan oss i. Denna gang mer fokuserat. De sma plaststolarna, som jag sjalv var van vid anvandes som utomshusmobler, var farglatt malade i orange, gul och rod. Pa en liten upphojning stod en tjock-tv visandes barnprogram i skuggan av brolande lation-rythmer.
Ut fran koket kom en fantastiskt glada kypare springandes mot oss med tva menyer i hogsta hugg. En man ikladd ett par bla, med aren utslitna jeans, flanellskjorta och stora vandringskangor. Likt manniskorna i sverige var kladda pa 90-talet. Hola amigos! ¿Como estas?, sa kyparen och storlog. Vi svarade artigt med knapphandig spanska, och bestallde in varsin tallrik inhemsk mat. Det smakade magiskt. Antligen lite mat och magen svarade glatt med ett ordentligt vral.
Efter det ordentliga malet mat och den fantastiskt sota drycken, kandes nu livet – lite battre. Hjarncellerna hade fatt lite socker att livnara sig pa och skarpan blev plotsligt betydligt mer klar. Vi tackade for maten, betalade kyparen, och gick ut pa gatan igen.

Gatorna var nu helt tomma och an morkare. Den tidigare varma dagen borjade nu svalna, vilket dag ut och dag in alltid vad lika uppskattat. Svetten och fukten overgick da till torr och fnasig hud. Man kunde da alltid urskilja saltpartiklar langs med overarmarna likt ett skickt av vitt damm. Slickade man sig om munnen fylldes munhalan med salt.
Vi bestamde oss ganska direkt for att borja vandra tillbaks till hostlet. Likt tidigare kandes luften otack och skrammande. Man kunde urskilja konturerna av folk som stod langs med granderna. Tittandes. Funderandes. Vi gick mitt pa gatan for att komma sa langt fran trotoarkanterna som mojligt. Ljuset var dar ocksa skarpast. En taxi schwissade plotsligt forbi precis bredvid oss och vi hoppade till. Pulsen hojdes och lika sa vara gangsteg. I huvudet gick tiden valdigt langsamt. Runtomkring oss kunde vi se saker vi pa nedvagen passerat. Den nedlagda banken. Den spartanska kvarterspubben. Den stora kyrkan, som om jag inte minns helt fel byggdes i borjan av 1900-talet. Vi hade tidigare under dagen varit dar. Da i skenet av den stekheta solen. En kyrkvistelse i syfte att snarare avkyla an fralsa.
Tankarna avbrots av den trevliga synen av varat hostel. Dorren oppnades och vi var antligen hemma. Fortfarande aningen hungrig och det hade varit fint med en flaska vatten. Men det kunde vanta tills imorgon, tankte jag for mig sjalv och slangde mig sangen…