Jag vaknade tamligen tidigt morgonen efter aterkomsten fran Machu Picchu och begav mig mot hostelets bar for att inta frukost. Dar sag jag en mycket bekant ryggtavla; Daniel var aterfunnen! Detta var ypperligt goda nyheter. Vi snackade en stund och efter ett tag anslot sig aven Frida och Magnus till frukosten. Ett nytt backpackersallskap hade darmed bildats.
Pa kvallen var det dags for utgang och vi begav oss mot Le Nomade (varat hak sedan tidigare dar vi spelat Yatzy och rokt vattenpipa, se inlagget ”Gettin’ Old). Kvallen till ara hade det utlovats livemusik med reggae-tema varpa kraven pa denna kvall var hoga fran var sida.
Bandet borjade spela och det tog cirka tva sekunder innan vi alla fortrollats av sangarens stamma. Detta var, med andra ord, fortraffligt bra! Nar bandet spelat fardigt kom sangaren fram till vart bord och slog sig ned. Denna presenterade sig sasom Edson och visade sig vara en av de lyckligaste manniskor jag nagonsin mott. Med sitt rufsiga har, enormt smittsamma leende och en fantastisk sangrost var jag bortom all raddning.
Jag, Frida, Mange, Danne och Edson gav oss ut for att klubba. I Cusco ar gratisdrinkar mer regel an undantag varpa man, tamligen enkelt, kan astadkomma en superb utekvall utan att betala sa mycket som ett ore. Vi dansade och drog fran klubb till klubb for att inforskaffa sa mycket gratis sprit som mojligt. Kvallen var kanon och stamningen stralanade!
Jag akte med Edson hem och vi diskuterade musik (mestadels for att jag aterupptagit mitt latskriveri under denna resa). Under kvallen hade jag aven forsokt att bli upplard att spela gitarr vilket inte gatt sarskilt bra. Min sangrost fick saldes racka som instrument fran min sida denna kvall varpa vi sjong och spelade gitarr hela natten.
Morgonen som foljde vaknade jag redan vid sjutiden, efter att ha sovit bara nagra timmar. Jag tog farval av Edson och begav mig tillbaka till hostelet. Markligt nog kande jag mig klarvaken varpa jag gick och kakade frukost. Det kandes som en skrattretande omojlighet att jag skulle kunna somna, pigg som jag kande mig, med da bade Mange, Frida och Danne lag och sov och klockan var cirka halv nio beslutade jag att jag atminstonde kunde lagga mig och lasa ett tag. Sagt och gjort, jag intog position i min overslaf och efter att ha last bara nagra sidor somnade jag.
Jag vaknade och sag att aven min reskamrater borjat rora pa sig. I tron om att jag, pa min hojd, hade sovit tre-fyra timmar tittade jag pa klockan. Jag fick mitt livs chock nar jag sag att denna visade kvart i fyra pa eftermiddagen! Med ett tjut meddelade jag mina reskamrater att vi precis sovit bort hela dagen. Naval, detta gick knappast att andra i efterhand varpa vi valde att istallet gora det basta av kvallen. Vi lagade gronsakssoppa, spelade Yatzy och anordnade sedermera filmkvall i hostelets TV-rum. Liggande i cirka fyra sacco-sackar vardera paborjades film nummer ett. Detta skedde ungefar klockan tio pa kvallen. Trots att jag sovit bort hela dagen lyckades jag med konststycket att somna i mina sacco-sackar och saledes missa halva filmen. Jag vaknade upp runt halv tva-tiden och sag att nasta film paborjats. Vi sag klart denna och borjade sedan zappa mellan hostelets hundratals TV-kanaler. Efter att ha kollat pa Pink marathon pa MTV bestamde sig Mange och Frida for att ga och lagga sig varpa de avvek. Da jag sovit hela dagen och halva kvallen var trotthet inte mitt storsta bekymmer varpa jag och Danne beslutade att zappa vidare.
Efter att ha tittat pa, vad som troligen maste vara, arhundradets samsta skrackfilm letade vi oss tillbaka till MTV och fann att nu var det minsann Pitbull som hade marathon. Vi hade dock redan sett en musikvideo med Pitbull alla fyra, precis innan Frida och Mange avvek, och alla hade da chockerats over att denna overhuvudtaget hade fler an en lat. Under denna musikvideo hade Mange aven meddelat att man tydligt kunde se att inte ens de troligtvis sjukt valbetalda, kvinnliga dansarna kunde halla masken och saledes ens latsas att de ansag att Pitbull ar en attraktiv herre. Och detta var faktiskt, sorligt nog for Pitbull, dagens sanning.
Hur som haver, det visade sig i alla fall att denna storslagna artist hade ett flertal latar, det flesta dock utan melodi. Vi fick nog av Pitbull, kastade in handduken och gick och lade oss vi med.
Lucia kom och vi beslutade att lussebak var ett maste! Frida och Danne letade recept och sedan paborjades jakten pa alla ingredienser. Detta var sannerligen lattare sagt en gjort men vi lyckades komma sa langt sa att saffran slutligen var det enda som aterstod. Detta hade inte en enda peruan hort talas om nagonsin varpa det snabbt beslutades att kanelbullar dog minst lika bra. Nu aterstod bara att finna en ugn da vart hostel visserligen hade en men denna var, for narvarande, ur funktion. Dannes kompis Elin, den haftigaste tjej jag nagonsin mott, skulle deltaga i lussebaket och da denna studerar i Cusco bestamdes det att vi skulle lana ugnen som fanns tillganglig pa skolan. Det visade sig dock att detta inte gick att anordnad varpa Danne och Elin istallet fick fatt i en glad restaurangagare som mer an garna lat oss anvanda pizza-ugnen. I ett rum fyllt av rok som fick samtligas ogon att rinna konstant bakade vi vara bullar och mottog hela tiden nyfikna blickar fran personalen som troligen undrade vad vill holl pa med. Resultatet blev toppen och vi var ytterst nojda med var insats.
Da jag kant att den senaste tiden bestatt av bussresor, bussresor och bussresor bestamde jag mig for att stanna i Cusco ett tag och helt enkelt ignorera det faktum att vi hade ”brattom”. Jag meddelade detta till Frida och Mange och tillade aven att det var fria att aka vidare om de ville. Da dessa garna ville resa vidare till Lima tamligen snabbt beslutades att vi skulle bryta upp och motas upp igen vid ett senare skede.
Jag hade aven borjat kanna mig sjuk varpa jag var lagom lockad att satta mig pa en buss i 30 timmar. Dagen gick och jag borjade kanna mig febrig och frusen. Trots detta beslutade jag och Danne att det var dags for skrackfilmskvall. Efter att ha upptackt att de skrackfilmer som funnits pa hostelet innan nu var ”borta” satte vi helt enkelt i en rulle av annan genre. Jag somnade pa tva roda sekunder.
Runt ett-tiden vaknar jag upp i mina sacco-sackar och fryser som aldrig forr. Da aven Danne somnat gor jag vad jag kan, i mitt sjuka tillstand, for att vacka denna. Detta ar dock stort omojligt och med feber och frossa i tamligen stora mangder valjer jag att fly till mig sang och saldes overge den sovande Daniel i TV-rummet. Jag rusar in till min overslaf, overoser mig med tacken och filtar som jag drar over huvudet och likval fryser jag sa jag skakar. Det drojer lange innan jag lyckas somna.
Dagen som foljer spenderar jag i sangen, mestadels frusen och sovande. Utgang ar uteslutet for min del och aven nastkommande dags utekvall stalls in, aven om jag da mar nagot battre. Min tredje sjukdomsdag bestar av en ond hals men allt vad feber heter ar som bortblast. Jag beslutar saledes att aterga till vart favorithak Le Nomade pa kvallen.
Vi stiger in i baren, dock utan Mange da jag lyckats smitta denna sa att aven han blivit sjuk. Denna forsta jag ser ar Edson som uppenbarligen skall spela aven denna afton. Kvallen halls i sann bluesanda varpa Edson agerar trummis istallet for sangare. Kvallens sangare ar grym men vi kan inte lata bli att skratta till da Edson maste saga textrad efter textrad till denna med anledning av att sangaren knappt har en aning om vilken lat han sjunger.
Vi beger oss ut for att klubba och gar till Cuscos valkanda reggaebar. Jag paminns dock ganska snabbt om att jag inte ar ododlig da min forkylning gor sig ordentligt pamind. Jag och Edson aker hem till honom och runt femtiden vaknar jag av att denna baddar in mig med en extra filt da jag uppenbarligen snorvlat och skakat hela natten sa att han tyckt synd om mig. Jag sover nagra timmar till och beger mig sedan tillbaka till hostelet och moter upp mina compañeros.
Pa nagot markligt satt har jag fatt for mig att kvallen som foljer inplanerats som nagot alldeles extra av mig, Frida, Mange och Danne. Jag far dock vetskap om att detta inte alls stammer samt att varken Frida eller Mange kanner for att ga ut varpa jag och Danne forbereder oss pa att kora solo. Under eftermiddagen inleds aven ett samtal mellan oss som borde ga till historien da detta innefattar en rejal dos skvaller om Falkensbergs ostfabrik, upplaxning av entragna, socialt obegavade kollegor samt en del allvar gallande manniskors asikter om vad man ”bor” gora med sitt liv.
Jag och Danne beger oss till ”The Muse” i egenskap av Edsons groupies. Da klockan inte ar mer an nio pa kvallen svammar inte baren direkt over av folk varpa vi, i sallskap med Edson, beger oss till reggaebaren. Vi moter upp Elin och kollar sedermera pa kvallens liveband. Under spelningen reser sig ett flertal ur publiken upp och borjar dansa. Vi ett tillfalle fragar Elin om Danne vill med upp pa dansgolvet varpa Danne svarar; ”Ja, jag lar ju ialla fall inte dansa samre an den dar snubben”. Jag tittar bort mot killen som asyftas och ser en lang, brunharig turist i 20-arsaldern som dansar och ror sig sa tafatt och och i otakt som en manniska bara kan! Till raga pa detta har denna aven ett ansiktsuttryck som sager att han minsann ”kan sin grej” och sjalvsakerheten lyser som en sol kring honom. Vid asynen av detta far jag och Danne ett skrattanfall av den sorten att vi bada borjar grata och helt enkelt inte kan sluta. Danskillen jazzar dock vidare, utan nagon som helst vetskap om att vi skrattat at honom, varpa ingen varken brydde sig eller tog illa upp av var nagot egensinniga humor.
Med anledning av en ganska pataglig somnbrist (som borjar bli mer regel an undantag) kanner jag att jag skulle kunna somna staende redan vid tvatiden. Jag och Edson aker hem till honom och jag inser att avskedet som skall tas under morgondagen kommer att bli allt annat an roligt. Och svaret pa fragan; ”Varfor kan du inte stanna har med mig?” forblir outtalat eftersom att jag nog inte kanner till det. Vi pratar, kommer inte fram till nagonting och somnar darefter med flera obesvarade fragor i atanke.
Dagen som foljer ar det dags for avfard. Da Mange ocksa blivit sjuk har vart resgang hallit ihop och skall nu, gemensamt, resa vidare. Hela dagen agnar jag at att tanka pa hur mycket jag kommer att sakna Cusco och sallskapet med Danne, Elin och Edson. Jag overvager att, aterigen, forlanga min vistelse i Cusco men inser snart att jag maste halla mig till min ursprungliga plan, mestadels for att det bara ar tva manader kvar till min hemkomst.
Vid femtiden pa eftermiddagen vacks jag av Mange. ”Vara platser pa bussen finns inte”, meddelar denna. ”De har utlovat for hoga nummer. Faktum ar att jag drar en lattnadens suck vid detta besked. Vi bokar en ny buss som skall avga dagen som foljer och pa kvallen moter jag, Frida och Danne upp Elin och dennas schweiziska vapendragare Andreas som, i likhet med en israel, ar ytterst bestamd i sina asikter och har en valdigt svag vilja att vika ned sig sa mycket som en tum. Han ar dock otroligt rolig och ett trevligt tillskott i kvallens sallskap. Vi ater middag och beger oss sedan till Le Nomade och Edsons spelning. Vi slar oss ned straxt framfor scenen och jag blir kysst av en overraskad Edson som inte fatt vetskap om vara bussproblem och salades inte har haft en aning om att jag fortfarande befann mig i Cusco.
Runt elvatiden beger sig mina compañeros vidare mot reggaebaren men jag vantar kvar pa Le Nomade da Edsons spelning inte avslutats annu. Nar jag nu ar den enda kvar i mitt sallskap slanger Edson over sin gitarr till en annan i bandet, lossar micken och satter sig med armen om mig i soffan och fortsatter helt sonika att sjunga darifran istallet. ”Den har ar bara till dig” sager han och sjunger sedan en spansk lat om mina ogon. Vid detta tillfalle har det aven utbrutit stromavbrott i hela Cusco varpa elgitarren bytts ut mot en akustisk. Levande ljus star overallt och trots att jag inte ser mig sjalv som nagon storre romantiker maste jag erkanna att detta anda ar ratt mysigt.
Nar spelningen avslutats stannar jag kvar med Edson och resten av bandet pa Le Nomade. Bandet visar sig vara stortskona och basisten bjuder mig ihardigt pa bars (mestadels for att han vill ha nagon att skala med) och Edson och jag har pusskalas. Efter ett tag beslutar jag och Edson att vi ska ansluta oss till resterande delen av mitt sallskap pa reggaebaren. Dessa ar dock inte kvar nar vi anlander varpa vi aker hem till Edson. Morgonen darefter aker jag tillbaka till hostelet, intar frukost och checkar ut. Vid tvatiden har jag stamt traff med Edson for att ta farval vilket genomfors motvilligt. Jag, Mange och Frida vinkar in en taxi som skall ta oss till bussterminalen och nu ar det aven dags att ta farval av Danne. Med tarar i ogonen kramar jag om denna och kanner hur valdigt mycket jag kommer att sakna honom. Jag kanner aven hur lyckligt lottad jag ar som fatt traffa denna stortskona kille!
Vi satter oss i taxin och sedermera aven pa bussen mot Nasca. Och jag kanner att avskedet av Cusco, Edson och Danne ar det jobbigast pa hela resan…..
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.