Dreams and nightmares

”Det gar inga direktbussar fran Cordoba till La Paz” blev vi meddelade. Da vi visste att Christian (var forna dormmate) hade akt till Salta och darefter till Bolivia tankte vi att det da sakerligen skulle ga direktbussar darifran. Vi akte saledes till Salta dar vi fick vetskap om att det inte gick nagra direktbussar darifran heller. Vi var tvugna att aka till den argentinsk/bolivianska gransen, hoppa av dar och darefter leta upp en buss till La Paz. Da detta uppenbarligen var vart enda alternativ kopte vi darmed biljetter till gransen.
Val dar hade vi kommit upp pa lite hojd varpa luften tunnats ur rejalt. Vi begav oss mot passkontrollen for att stamplas ut ur Argentina och in i Bolivia. Dar motte vi ett kanadeniskt par dar den kvinnliga parten var mer an lovligt fascinerad av mitt har varpa hon oupphorligt stod med navar av detta i sina hander. Detta bekom mig dock inte namnvart da jag, vid detta tillfalle, borjade kanna av bristen pa syre och darav holl pa att drabbas ett av mina valkanda svimningsanfall. Mitt i koandet satte jag mig ned mitt pa marken och satte huvudet mot knana och andades djupt. Jag var raddad.

Pa grund av en kranglig boliviansk tankt tog koandet en evighet. Denna hade aven trangt sig varpa jag yttrade fraser som jag aldrig tidigare uttalat (nu, kara passenhet, har det lilla m:et lart sig svara!) och vi var alla mer an lovlig irriterade. Nar ko nummer ett var avklarad vantade nasta da det var dags for instampling. Detta agde rum i, vad som liknade, en campingstuga varpa det var trangt och olidligt varmt. Da den bolivianska tanten forsokte tranga sig ytterligare an gang bildade jag, Magan och kanadensarna en vasterlandsk pakt och lyckades saledes halla tanten pa sin plats bakom oss i kon.

Jag och Magnus begav oss till bussterminalen for att inhandla vara biljetter till La Paz. Antligen lyckades vi fa tag pa dessa och nojda slog vi oss ned pa bussen. Vi var dock bada grymt kissnodiga och nar bussfarden startade gick jag omgaende for att leta reda pa bussdasset. Jag hittade det dock inte varpa jag fragade en av mina medpassagerare var toaletten lag. Denna tittade pa mig som om jag fragat efter en direktbuss till manen och meddelade darefter att det inte fanns nagon toalett pa bussen. Bussfarden skulle vara i 19 timmar!
Dock stannade bussen, cirka tre timmar senare, och sedermera kontinuerligt vid jamna mellanrum under hela farden (det bor tillaggas att vi inte vagade dricka sa mycket som en droppe under hela resan da man aldrig riktigt kunde veta nar/om bussen skulle stanna igen).

Denna bussfard liknade ingenting av vad vi tidigare upplevt. Pa med monstertruck-dacken och dags for terrangkorning! Varfor kora pa vagen nar man kan kora i savannen over stock och sten och varfor kora pa bron nar man kan kora rakt igenom floden?
Bolivianerna ar dessutom inte det mest valdoftande folkslaget varpa Magnus jamforde bussen lukt med ”att somna i en tjockis armhala”. Vi hade till raga pa detta aven fatt platsen i femsitsen, langst bak i bussen, varpa en boliviansk herre beslutade att jag var en utmarkt kudde varpa han saledes sov pa mig natten igenom. De bolivianska vagarna har mycket att onska och bussfarden var minst sagt skumpig och det blev inte mycket somn denna natt.

Vi anlande antligen till La Paz (detta pa fredagseftermiddagen efter att ha rest sen tisdagskvallen) och skulle nu leta upp Christian som vi bestamt att vi skulle mota upp. Vi hittade hostelet som visade sig vara La Pazs framsta partyhostel. Val dar hittade vi Christian och gick for att boka cyklar till ”Death Road” (vilket ar varldens farligaste vag). Vagen ar numera avstangd for all trafik da x antal bussar och bilar kort ut over kanten under arens lopp. En hel del cykelolyckor har aven intraffat men likval beslutade vi att detta var en upplevelse som inte fick missas.

Vi bestamde oss for att lagga oss tidigt da jag och Mangan knappt sovit en blund pa den bolivianska nattbussen samt att Death Road-cyklingen skulle paborjas klockan atta morgonen darpa. Christian hade varnat oss for att vara brittiska dormmates troligen skulle komma hemranglande vi femtiden som en flock elefanter men det som hande denna natt var betydligt varre an sa.

Halv tva vaknande jag av att tva av mina rumskamrater bestamt sig for att goka. Den kvinnliga parten fullkomligt vralade ut sina diverse onskemal och nuvarande kanslotillstand och jag ville inget hellre an att fly darifran och slippa bevittna detta. Dock vagade jag inte rora mig ur flacken och efter vad som kandes som flera timmar tillkannagav paret att till varandra att de visste att de lyckats vacka alla andra i dormet (det vill saga atta pers) och att de nu fundera pa att dra sig mot ett mer privat tillhall. Men denna idé slopades i samma stund som den uttalades och straxt paborjades nasta omgang.
Da denna avslutats klev vara manliga, brittiska rumskamrater in, tande lyset och sexakten borjade nu beskrivas i detalj mellan de manliga delarna av forsamligen (detta markligt nog samtidigt som bruttan lag klarvaken kvar i dormet). Da lampan antligen slacktes kandes det som om jag haft mitt livs mardrom och det tog mig en bra stund att somna om.

Klockan halv sju ringde klockan. Jag hoppade hogt av asynen av min spegelbild da jag, efter sex timmars somn pa tva dygn, sag fullstandigt misshandlad ut. En dubbel treo senare madde jag som en prins och i vantan pa skjuts till Death Road satt jag med en trott Magnus och en forbannad Christian (nattens sexakt hade inte lamnat nagon oberord). En glad britt, som var paverkad av allt som tankas kan, slog sig ned vid vart bord. Magnus och Christan begav sig omedelbart darifran for att hamta frukost och fly fran allt vad britter hette och jag satt kvar ensam med en skyhoga britten. Med tanke pa mitt treointag var jag och denna pa en likvardig mental niva (for de som inte vet sa har treo en enorm paverkan pa mig och jag svavar pa sma moln vid effekt av detta piller) varpa jag tyckte att han var ganska rolig. Efter att denna haft en lang utlaggning om hur mycket battre han skulle ma om Jon Bon Jovi dog anlande var skjuts och vi paborjade resan mot toppen av Death Road.

Val dar erholl vi vara cykeloutfits och diverse skydd av alla dess slag. Nar vi skulle prova vara cyklar sag var guide pa mig och med allvarsam min fragade denna; ”Ja, du har val erfarenhet av cykling?”. ”Jajamen”, svarade jag trots att det troligen var ungefar fyra ar sen jag satt pa en cykel senast. Men hade jag hallit mig till sanningen hade jag aldrig slappts los pa denna vag sa en vit logn kandes vard att leva med.
Vi paborjade farden, som totalt ar 6,5 mil lang, pa asfaltsvag. Detta var uppvarmningsdelen och den riktiga utmaningen paborjades forst, cirka tva timmar senare, da vi kom fram till den del av vagen som verkligen gor skal for sitt namn. Slingriga, smala grusvagar med berg pa den ena sidan och stup pa den andra var det som vantade oss vara kommande tre-fyra timmar.
Vi hade blivit tillsagade att vi absolut inte fick ta med oss vara egna kameror och oj, vad jag hade ignorerat detta. Var guide hade dock stort overseende och talamod nar jag, cirka en gang var tionde minut, tjot: ”STOPP!!! Vi MASTE stanna och ta kort!”

Vi kom ned fran Death Road fullt levande, utan en skrama och en helt fantastiskt upplevelse rikare. Pa kvallen beslutade jag, Mangan och Christian att det var lage for utgang for att fira var overlevnad. Efter ett flertal drinkar borjade jag bli tamligen packad (dock havdar de manliga delarna av mitt sallskap att jag bara drack ett glas vin under hela kvallen vilket jag bestrider a det bestammaste). Vi drig vidare till en bar, Magnus forsvann in pa dass och innan jag visste ordet av hade Christian kysst mig.

Dagen darpa tog vi bussen till Copacabana och Lake Titicaca. For omvaxlings skull skrotades vi allt vad dorm hette och tog ett privatrum till Mangan och ett dubbelrum till mig och Christian. Vi begav oss till utkiksplatsen for att fa basta mojliga utsikt over Lake Titicacas solnedgang. Till tonerna av Johnny Cash satt jag, omhallen av Christian, och beskadade det vackraste jag sett i hela mitt liv da solen gick ned over varldens storsta sjo.