Farval Chile / Valkommen till Argentina

Vi kom fram till busstationen i La Serena pa eftermiddagen. Vi hade fatt kontakt med en couchsurfer som vanligt nog erbjudit sig att hamta upp oss vid busstationen. Vi satte oss och vantade och efter cirka en halvtimme beslutade vi att det troligen var en god idé att ringa till var couchsurfer och informera om var vi befann oss.
Da upptackte jag en blond kvinna som sag lika forvirrad ut som jag och som uppenbart letade efter nagon eller nagot. Var couchsurfer var funnen!

Vi satte oss i bilen med Andrea, en amerikanska i 30-arsaldern, och denna berattade att hon arbetade som stjarnforskare pa La Serenas storsta observatorium (La Serena ar kant for sin stjarnklara himmel och har ett flertal observatorier av detta skal). Hon lovade att hora efter om hon kunde ordna en gratistur at mig och Magnus pa observatoriet dar hon jobbade.

Vi kom fram till Andreas lagenhet och bade jag och Magnus blev fullstandigt mallosa. Lagenheten vi befann oss i liknade ingenting annat vi sett forut. Andrea hade en lyxlya! Hon visade oss gastrummet dar jag och Magnus skulle sova och vi kande bada att vi aldrig ville lamna det har stallet.

Vi hade redan i borjan av var resa fatt hora om en pingvinsafari som finns i La Serena och vi bestmade oss for att aka dit. Vi hade redan fatt tips av var forna sambo Claire fran Santiago men vi fragade Andrea och ytterligare information. Det visade sig att Andrea varit dar tva ganger och hon rekommenderade oss verkligen att aka dit.
Pa kvallen klev Andrea in i vart rum med ett nagot bekymrat ansiktsuttryck. ”Jo, jag tankte….” borjade hon. Jag och Magnus slogs av samma tanke; hon vill ha oss harifran nagon gang.
Andrea forsatte dock: ”Det ar ju cirka 2 timmars bussfard till stranden dar pingvinsafarin finns. Problemet ar att det inte gar nagra bussar dit utan man maste boka en hel dagstur med ett foretag vilket gor att det blir ganska dyrt. Sa jag tankte att ni kan ju ta min bil sa kan jag aka kollektivt till och fran jobbet imorgon. Och det gor ingenting om ni skulle krocka for vi har anda for avsikt att salja bilen nar vi flyttar tillbaka till USA” (det vill saga 2 ar senare).

Fullstandigt hanforda nickade jag och Magnus. Magnus hade, intelligent som han ar, sjalvfallet ordnat internationellt korkort innan resan sa inga hinder lag i var vag gallande bilkorning. Vi framforde vara djupaste tack till Andrea och begav oss ut pa roadtrip mot pingvinstranden dagen efter.

Med nod och nappe lyckades vi komma ombord pa baten som skulle ta oss fran stranden till klipporna. Detta med anledning av att jag haft problem med mitt bankkort och darmed inte kunnat fa ut nagra cash. Vi forutsatte att nagon bankomat skulle finnas pa vagen men icke. Nar vi kom fram fick vi, med hjalp av var svenska charm, in oss pa baten i alla fall da de godkande att en av oss akte pa barnbiljett.
Vi steg ombord pa en pytteliten motorbat och paborjade farden bland sjolejon, pingviner och hundraarton exotiska fagelarter. Pa vagen tillbaka hamande jag pa fel sida av baten, det vill saga den sida dar vattnet skvatter upp pa passagerarna. Men detta hade minsann besattningen tankt pa varpa de hade ett knallrott, uppfallbart, plastskynke som skydd mot vattnet. Problemet var dock att det blaste en del varpa jag satt med detta knallroda skynke over hela mig. Ofrivilligt befann jag mig alltsa i ett blott plasttalt utan en chans att se nagot annat en en rod, plastig fasad pa hela vagen tillbaka.

Vi lamnade Andrea nagra dagar senare da denna skulle aka hem till USA ett par dagar. Vi reste vidare till Vicuña, ett litet samhalle cirka en timme fran La Serena. Vi gjorde hostel-premiar (vi har innan antingen bara bott hos var vardfamilj eller lyckats couchsurfa hela tiden) och prutade ner priset en del innan vi gjorde oss hemmastadda. Dock fick vi bada en slang av daligt samvete nar vi sag frukosten dagen efter. Vi hade sannerligen inte behovt pruta, vistelsen hade varit vard vartenda ore av grundpriset. Men gjort var gjort.

Pa kvallen begav vi oss till ett observatorium (Andreas sista tjanst till oss hade varit att rekommendera detta da besokarna far vara mer aktiva pa detta observatorium an det dar hon jobbade). Vi sag den mest stjarnklara himmel som vi nagonsin skadat och fick aven bevittna nar manen gick upp over bergen. Detta var sa otroligt att vi knappt forstod vad vi tittade pa och knappt kunde tro vara ogon.

Vi lamnade Vicuña och akte tillbaka till La Serena for att kopa oss biljetter till Argentina. Aterigen lyckades vi hitta ett urmysigt hostel. Dar bodde ett par fran England och ytterligare ett par fran Danmark. Eftersom att alla ar overtygade om att jag och Magnus ar ett par sa passade vi in i mallen (vi bryr oss sallan om att klargora att vi bara ar vanner om ingen fragar ratt ut).
Jag och Magnus har kommit fram till att traning ar en bra grej varpa vi nu kor pass innehallande situps och dylikt tva ganger om dagen. I efterhand kom vi pa att vi troligen var kanda som varldens trakigaste par pa hostelet eftersom att vi, under vara traningspass, satter igang ashog musik och drar for gardinerna. Med anledning av detta tror alla med storsta sannolikhet att vi inte gor annat an att ligga och goka hela dagarna. Vi fick dock en hyfsat bra kontakt med det danska paret innan vi akte sa kanske lyckades vi anda forbattra bilden av oss lite grann.

Tidigt pa morgonen skulle vi lamna Chile for Argentina och Mendoza. Val forberedda med fyra avokadomackor vardera, chips, choklad och kakor begav vi oss mot vad som skulle vara en tolv timmar lang bussfard. Det var med blandade kanslor da var chilenska familj mer eller mindre brutit ihop nar vi akt. Ett flertal mail och SMS har mottagits av bade mig och Magnus dar samtliga klargjort hur mycket de saknar oss samt att de aldrig haft nagra boende hos sig som gjort sa stort intryck pa dem. Dock dag vi verkligen fram emot Argentina sa det var med leende pa vara lappar som vi satte oss pa bussen.

I sallskap med en tjurig tant fran Canada och en skolklass med barn i 8-arsaldern paborjades farden. Jag och Magnus hade blivit placerade langst fram varpa vi omedelbart knot vanskapsband med busschaffisarna. Magnus hade dock en mindre kris i slutet av farden da det hade utdelats smorgasar i mitten av resan. Magnus hade dock uttryckt onskemal om att fa sin smorgas senare och jag hade tackat nej da det var skinka pa den. Sedermera fragade Magnus efter sin smorgas och serverades da denna. Detta var vid passkontrollen varpa busschaffisarna passade pa att lamna bussen och ga och kaka pa en narliggande restaurang. Magnus tittade da pa mig och meddelade att han ville ha smorgasen som var tankt till mig ocksa men att han inte visste om han vagade fraga. Jag gick da och letade fram smorgasforradet och gav Magnus den sista smorgasen. Efter att Magnus tryckt i sig denna foljde en kavalkad av skuldkanslor infor de stackars busschaffisarna. ”Tank om de hade sparat smorgasen till sig sjalva for att ata den sen Malin! Vad har jag gjort?”. ”Men Magnus, vi har ju betalt for den. Det var ju egentligen min”. ”Ja, men vi tog den ju nar de inte var har. Jag skall erkanna! Nar de kommer tillbaka sa ska jag saga; Det var jag som tog den sista mackan”. Sadar holl det pa av och till i cirka tva timmar. Dock beslutade vi for att inte erkanna om inte busschaffisarna fragade. Det gjorde de inte och vi stod utan straff for vart brott.

Vi anlande till Mendoza pa natten och hittade ett billigt hostel som verkade krylla av skona manniskor. Det visade sig dock under de nastkommande dagarna att det enda som hostelet kryllade av var vralande, jobbiga och standigt gratande smabarn. Jag och Magnus hade aldrig upplevt nagot liknande.
Pa fredagskvallen begav vi oss ut pa gaybar och korde pa en helkvall/natt. Vi kom hem vid 6-tiden pa morgonen och vaknade till harligt skrikande barnroster vid tolvtiden. Vi begav oss till busstationen och kopte biljetter till Buenos Aires.

(Nedanstaende lank ar en sanningenlig bild av hur var vistelse pa hostelet i Mendoza sag ut;
http://www.youtube.com/watch?v=L-8jjLA21wM).