Efter att ha spenderat natten pa en iskall buss hade vi inte fatt sarskilt mycket somn. Vi var dock glada over att vara framme i Cordoba och satte riktning mot vart hostel som vi, for en gang skull, bokat i forvag. Vi mottes av en trevlig atmosfar och dumpade vara vaskor for att ga ut och lara kanna staden.
Efter en tamligen lugn dag gick vi tillbaka till hostelet. Dar upptackte vi att vi fatt en dormmate i form av en 25-arig snubbe fran Sydney vid namn Christian. Med halva kroppen tackt av grymt snygga tatueringar samt med ett mission att resa jorden runt under arton manader var han definitivt en av de mest intressanta karaktarer vi mott hittills under resans gang. Vi pratade med denna hela kvallen och gick sedan och la oss.
Cirka klockan tre pa natten vaknade jag av Magnus stamma. ”Malin har du nagra ipren?” fragade min compañero. Jag hoppade ned fran vaningssangen for att hamta piller och forst vid detta tillfalle borjade jag vakna til sapass mycket for att forsta hur sjuk med reskamrat faktiskt var. Nervost placerade jag handen pa Magnus panna och jag har nog aldrig tidigare upplevt nagot liknande. Magnus fullkomligt kokade och jag ville inte ens veta hur mycket feber han verkligen hade. Ett flertal varktabletter och cirka en och en halv timme senare madde Magnus dock nagot battre och jag vagade lamna golvet nedanfor hans sang och aterga till min overslaf. (Den har natten var det forsta tillfallet under hela resan som jag faktiskt kant mig radd.)
Nar jag vaknade morgonen darpa var mission nummer ett att boka fler natter pa det hostel dar vi befann oss samt avboka de nastkommande natter som vi bokat in pa nasta hostel. Att Magnus skulle byta hostel barande pa sin jattevaska i nuvarande tillstand var en omojlighet. Efter att mission nummer ett avklarats hamtade jag upp frukost till dormet och mottes av en, visserligen sjuk, men likval nagot mer valmaende Magnus. Vi tipsades av Christian att bege oss till en lakare for att ta ett blodprov och saledes ta resa pa vad som var fel eftersom att Magnus varit sjuk precis innan vi anlande till Cordoba och nu var sjuk igen och dessutom mycket, mycket samre an gangen innan.
Sagt och gjort. Vi begav oss till den narliggande akutmottagningen. Efter fyra och en halv timme fick vi komma in. Pa tva minuter konstaterades att Magnus hade en halsinfektion och pencillin och dunderpiller utskrevs da bade alvedon och ipren bara haft effekt i cirka en timme at gangen. Nu var det vila som ordinerades och nagon trekking kunder det inte bli tal om under den kommande veckan.
Dagen som foljde fragade Christian om jag ville spendera dagen med honom da Magnus var sangliggande. Efter att ha fragat Magnus om detta gick bra cirka hundratolv ganger, och slutligen fatt svaret; ”Malin, jag blir arg pa dig om du INTE ar med honom idag. Ga nu!”, gick jag och Christian ut. Pa morgonen hade vi dock informerats om att Argentina hade nagon form av ledighet varpa hela Cordoba idag ”var stangt”. Absolut ingenting var oppet varpa Magnus och jag tackade var lyckliga stjarna att vi kopt lite yoghurt dagen innan eftersom att bade matbutiker och restaurangen var igenbommade fram till klockan 20.
Jag och Christian gick hur som haver ut och begav oss mot ett parkomrade nara en sjo dar jag och Magnus varit innan. Val dar slog vi oss ned pa en bank vi vattnet och pratade om vara respektive planer och livsmal. Det visade sig att vi bada ansag att vart storsta problem at att mojligheterna ar alldeles for manga och att det finns alldeles for mycket att valja pa. Vi kom fram till att det ibland skulle vara ganska skont att ha nagon som bara sa at en vad man skulle gora sa att man inte behovde valja sjalv. Vi kom senare aven fram till att detta dock var ett tecken pa temporart, svagt sinnestillstand da den livsstilen knappast skulle passa nagon av oss.
Nar det borjade narma sig kvall gick vi tillbaka till hostelet och hamtade upp Mangan. Da matintaget varit begransat till yoghurt hela dagen tog Christian med oss till en bufférestaurang som han spanat in tidigare under dagen. Efter detta gick vi till en narliggande bar och jag och Magnus sag vart livs forsta baseballmatch. Vi motte upp tva amerikaner, som Christian lart kanna sedan tidigare, och med anledning av min och Magnus bristande forstaelse av denna sports alla regler hade vi varsin personlig kommentator, i form och Christian och Trevor, under hela matchen.
Dagen efter kande sig Magnus nagot battre varpa vi checkade ut och begav oss till vart andra hostel. Vi dumpade vaskorna och gick ut i sallskap med Christian. Pa eftermiddagen tog vi farval av denna da han skulle resa vidare mot Salta. Dock bestamde vi att vi skulle motas upp i Bolivia cirka en vecka senare.
Halloweenhelgen kom och lagom till detta firande hade varldens trakigaste par, Rio och Elena, flyttat in i vart dorm. Dessa klagade och gnallde standigt pa precis allting och vi misstankte starkt att deras satt att knyta kontakt med andra levande varelser ar att papeka allt som ar negativt enda tills de finner att personen som de pratar med tycker att nagonting ar negativt ocksa. Da har de saledes funnit sin sjalsfrande.
Om man bortser fran dessa tva sa var detta hostel en valdigt positiv upplevelse och personalen ar bland de trevligaste vi mott. Hostelet anordnade Halloween-firande denna helg varpa vi bjods pa BBQ och en valdig massa dans. Vi motte tva underbara italienare, Valeria och Marco, som varit vid Iguazufalls straxt innan de anlande till Cordoba. Dessa visade oss foton och var fullstandigt hanforda over hur mycket fjarilar det hade funnits (vattenfallen i sig verkade inte ha berort dem ens halften sa mycket).
Denna kvall kom vi aven i kontakt med hostelets ”mamma” for forsta gangen under vistelsen och denna visade sig vara fullkomligt superb. Denna kvinna i 50-arsaldern kom ursprungligen fran Colombia och hade en enorm livsgladje. Vid ett flertal tillfallen drog hon upp Magnus pa dansgolvet samtidigt som jag sjalv dansade med en av snubbarna som jobbar pa hostelet och som tidigare hjalpt oss att brygga rena mirakeldrycken for Magnus onda hals.
Hostelmodern tog, vid ett tillfalle under kvallen, aven godisskalen i famnen och vralade; ”AZUCAR!!!” till alla hon sprang pa. Da detta var i klass med glassforsaljaren i Uruguay (denna omnamns i tidigare inlagg) lag jag, Mangan och italienarna dubbelvikta av skratt.
Efter att Magnus blivit helt aterstalld, nagra dagar senare, beslutades att vi skulle paborja var fard mot Bolivia….
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.