Machu Picchu

Vi klev in i hostelets reception i hopp om att mota ett flertal glada, entusiastiska backpackers (detta med anledning av att Daniels Machu Picchu-grupp bestatt av 16 pers). Dock syntes inte en sjal till och vi leddes in i nagon form av vantsal. Vi ser da hur en brutta kommer in i receptionen och mottar samma hanvisning till vantsalen som vi. Vi borjar nu inse att det nog inte kommer att bli tal om nagon 16 pers-grupp for var del.

Vi gar upp en vaning och finner dar tre stycken amerikanskor, varav den ena ar bruttan som vi sett i receptionen. Dessa lyser upp och fragar glatt var vi kommer ifran och utbrister sedan; AWESOME! nar vi meddelar var svenska harkomst. Vi traffar aven var guide Henry och far vetskap om att gruppen nu ar komplett. Saledes bestar gruppen alltsa av sex personer och en guide.
Motet satter igang och jag har hamnat mitt i den amerikanska tjejgruppen bestaende av Alexa, Silvia och Jaclyn. Jag hor ungefar vart femte ord fran guiden da nyss namnda bruttor pratar oavbrutet.

Nar motet avslutats ar bade jag, Magnus och Frida nagot forundrade. Ett flertal saker som utlovats av foretaget, som vi bokat trekken igenom, kommer inte att verkstallas och vi kanner ett sting av besvikelse over att gruppen inte ar storre an vad den ar. Vi beslutar dock att helt enkelt vidhalla en positiv anda och gora det basta av situationen.
Vi agnar kvallen at att packa samt till att handla snask da Daniel berattat att han i princip var den enda i sin grupp som inte haft med sig detta och att det kants tamligen surt. I skrack over att ga samma ode till motes inhandlar vi choklad och karameller (som sedermera visade sig smaka schampo) som tar upp cirka halften av vart vaskutrymme.

Dagen som foljer ar det dags att paborja den fyra dagar langa trekk som innefattar 3 dagars vandring pa Inkaleden och slutligen, pa den fjarde dagen, Machu Picchu. Vi har informerats om att vi kommer att upphamtas nagon gang mellan sex och halv sju pa morgonen varpa vi attackerar hotellets frukostbuffé redan klockan fem pa morgonen. Efter cirka en kvart far vi sallskap av ett tyskt par dar den kvinnliga parten blir extremt upprod over att mjolken ar varm och, med anledning av detta, smaller sin kopp i bordet med en ljudlig small. Med en skrattattack som konsekvens begav vi oss mot receptionen och saledes aven den bil som skulle hamta upp oss. Da vi blev upphamtade vi den senaste tidpunkten (det vill saga halv sju) blev vi nagot forvanade da vi var sjalv i bilen och inte av amerikanskorna hamtats upp annu. Naval, vi begav oss mot det forsta hostelet dar vi skulle mota upp Alexa och Silivia. Efter att han vantat cirka 10 mintuer kliver Alexa in i bilen och vi far vetskap om att Silvia drabbats av matforgiftning och att det ar oklart huruvida hon kommer att kunna folja med. Vi aker vidare mot nasta hostel for att hamta upp Jaclyn och borjar sedan aka upp mot Inkaledens startport. Under farden dit far vi aven veta att Silvia kommer att ansluta sig till oss men att hon kommer att rida den forsta dagen av vandringen pa grund av sitt nuvarande tillstand.

Sa star vi plotsligt dar och skall paborja vart livs utmaning. Jag, Magnus och Frida har, intelligenta som vi ar, packat enligt ett system som bestar i en star vaska och en ryggsack vilka vi turas om att bara. Saledes bar man antingen den stora vaskan, ryggsacken eller ingenting alls. Vi har aven rekommenderats att kopa stavar da det forenklar vandringen i nedforsbackar. Dock har vi istallet valkt att inforskaffa varsin vandringskapp i tra. Jag paborjar saledes min vandring som en blandning av en faraherde och Dr. House.
Forsta dagens vandring ar simpel och, i princip, bara pa plan mark. Vi stannar till for att ata lunch och Magnus och Frida inbjuder amerikanskorna pa Yatzy-spel. Efter tre omgangar har detta enbart resulterat i att amerikanskorna inte forstar hur man gor, ar mattligt roade samt att Jaclyn rakat slappa ned tva av tarningarna i Magnus juiceglas.

Vi gar vidare och kommer fram till var forsta camping. Vi informeras om att morgondagen kommer att bli tuff da vi kommer att stiga cirka 1000 meter samt att vi kommer att vandra konstant uppat i naramare sju timmar. Vi somnar och vacks morgonen darpa av kokslaget som bjuder pa te innan frukosten. Vi overraskas sedan positivt av rostat brod och pannkakor.
Fullt medvetna om vilken fysisk anstrangning som vanat mig tar jag pa mig jattevaskan och tar ett stadigt grepp om vandringskappen. Aterigen har jag en skrammande likhet med Dr. House (det bor kanske tillaggas att jag i alla fall inte haltar). I fullkomligt chocktillstand upptacker jag att detta gar riktigt, riktigt bra. En viss grundkondition, fran mina ar som simmare, borjar gora sig pamind och plotsligt sa gar allting bara av sig sjalvt. Jobbigt och fysiskt kravande visserligen men likval genomforbart. Nar jag sedan mottar ett flertal lovord fran var guide kan jag inte lata bli att kanna en gnutta stolthet over mig sjalv.

I sex timmar vandrar jag i den vackraste natur jag nagonsin sett. Omgiven av lummiga berg, molntacken och frodig djungel funderar jag over hur folk ens kan overvaga att ta taget upp till Machu Picchu och saledes missa denna fantastiska vandring.
Vi nar var camping och vi har varnats for att natten kommer att vara extremt kall. Jag tar pa mig tre par tights, haremsbyxor och mjukisbyxor tillsammans med lamaprydda benvarmare, raggsockor, dubbla par strumpor, linne, tva tunna trojor, tva stickade trojor, palestinasjal samt en nyinkopt stickad halsduk fran Bolivia. Darefter kryper jag ner i min sovsack och vaknar tidigare an vad jag borde av att jag upplever en aning kyla. Det var, med andra ord, en relativt kall natt.

Dag nummer tre paborjas och aven denna dag borjar med vandring rakt uppat. Dock gar det mestadels nedfor under dagen i stort vilket ar en utmaning i sig da det regnar och nedforsbackarna bestar och slippriga stenar.
Pa kvallen ar det dags for avskedsmiddag och avtackning av vart superba koksteam samt vara grymma barare som slapat pa all talt och koksutrustning och anda varit snabbare an alla andra. Nu borjar aven en viss nervositet infinna sig nar jag tanker pa vad jag ska beskada under morgondagen da det antligen ar dags for Machu Picchu. Klockan halv fyra pa morgonen skall vi stiga upp for att paborja kampen om att komma, som forsta grupp, till The Sungate och darefter aven till Machu Picchu.

Prick halv fyra vacks vi och borjar packa ihop det sista av vara tillhorigheter. Vi intar en snabb frukost och rusar sedan ivag till The Sungate. Vi anlander som andra grupp och skall nu vanta en timme pa att Sungaten skall oppna.
Halv sex oppnas denna och nu ar det krig! Alla springer for sina liv och den forsta gruppen ar grymt snabb och malmedveten. Vi har inte en chans men haller enkelt var andraplats. Plotsligt ser vi hur grupp nummer ett star mitt pa vagen som i en lang ko. Ett trad har ramlat och blockerar nu halva vagen varpa vi, mer eller mindre, maste slunga oss over detta for att kunna fortsatta. Sagt och gjort, med hjalp av var guide kastar vi oss over tradstammen och fortsatter sedan jakten.

Slutligen sa star jag dar, mitt framfor det vackraste jag nagonsin sett; Machu Picchu! Och jag kanner i hela kroppen att jag aldrig vill harifran. Skonheten och mystiken over den gamla inkastaden ar obeskrivlig och jag har aldrig nagonsin kant sa stor respekt eller beundran for en plats. Vi spenderar cirak fyra timmar vid Machu Picchu innan det ar dags att bege sig mot staden Aguas Calientes fran vilken vart tag hem skall avga. Klockan fem paborjas var fard hem och vi kommer tillbaka cirka klockan tio pa kvallen. Trott, men fullkomligt i extas over de fantastiska dagar som jag precis upplevt lagger jag mig ned och somnar.