Surprises

Vi kom fram till Nasca runt fyratiden pa morgonen. Trotta och formodligen med en nagot bister uppsyn skulle vi forsoka att hitta ett frukoststalle. Vid denna tidpunkt pa dygnet visade det sig vara enklare sagt an gjort men slutligen hittade vi ett hotell som erbjod oss frukost trots att vi inte hade nagon som helst avsikt att bo dar.
Vart huvudsyfte med vistelsen i Nasca var att aka sandboard vilket innebar att man, precis som namnet sager, aker snowboard pa sand. Vi fick dock kannedom om att det var avsevart mycket billigare att bege sig mot det betydligt mindre staden Huancachina, cirka 2 timmar fran Nasca, och utova denna aktivitet dar istallet. Saledes begav vi oss ut ur centrala Nasca for att se de beromda ”Nasca Lines” innan vi fortsatte var fard mot Huancachina. Vi sov hela den korta busstrackan och hittade darefter ett underbart hostel med pool, hangmattor och glada, keliga papegojor.

Pa kvallen var det dags for avfard mot sandboardingen. Jag, Frida och Mange installerades i samma okenanpassade fordon som en trevlig skotte och en chauffor som korde pa ett sadant satt att bara bilkorningen ansetts som god valuta for pengarna. Korningen var, med andra ord, rena rama Lisebergsbesoket. Vi stannade till vid en sandbacke och erholl vara brador. Mange och Firda forsokte tappert fa fart pa sina brador i staende position medan jag glatt slangde mig pa mage pa min brada och, likt en pingvin, susade ner for backen under glada tjut.
Vid nastkommande backar insag aven Frida och Mange att kanakning pa mage formodligen innebar mer fart varpa vi nu intog vara roller som pingviner allihop och susade ner for oknens sandslatter. Vi avslutade kvallen med att beskada solnedgangen i oknen och akte sedan tillbaka till hostelet for lite valbehovlig somn.

Morgonen darpa var det dags att verkstalla var plan att ta oss mot den peruanska huvudstaden Lima. Vi installerades i en buss pa spridda platser. Denna bussfard var nagonting utover det vanliga. Ett flertal musikvideos med en peruansk, rodharig kvinna i 40-arsaldern visades. Ett av de olika teman som som forekom var bland annat ett foresprakande om att omedelbart dumpa sin sydamerikanske man om man nagon gang far chansen med en gringo. Efter denna succé visades aven peruansk humor. Denna bestod av att man skrek pa varandra och sedermera sparkade varandra i rumpan under glada tillrop av den publik som fanns pa plats vid inspelningen. Peruanerna pa bussen skrattade hjartligt at detta under hela tiden da det visades, det vill saga over tva timmar. Vi var mattligt roade.

Nar kvallen narmade sig forvandlades bussen till en bastu och en kvavande hetta infann sig. Frida gick och satte sig langre fram pa grund av aksjuka och jag hade haft oturen att hamna bredvid Perus jobbigaste tant. Denna hade, for det forsta, med sig en enorm kasse, innehallande kilovis med brod, som hon promt skulle ha mellan sina knan istallet for att lagga upp den pa hyllan. Till foljd av detta beslut tog tanten inte bara upp sitt eget sate utan aven halva mitt. Vidare hade tanten lagt nagra av sina tillhorigheter langst ned i sin enorma brodkasse samt pa hyllan ovanfor oss. Nar hon onskade plocka fram nagonting ur pasen lastade hon upp allt brod, som var placerat ovanpa, och lade bekymmerslost detta i mitt kna varpa jag vanligt fick sitta och halla i detta medan tanten, i lugn och ro, letade fardigt. Nar tanten sedan skulle ta ned nagonting fran hyllan fick jag ta emot x antal armbagningar i huvudet, for vilka tanten knappast bekymrade sig. Droppen som fick bagaren att rinna over var dock nar jag antligen, antligen lyckats somna och tanten samvetslost borjar sla pa min arm for att bussen stannat och hon ”vill ga ut och titta”. Hon hasplar ur sig ett ”ursakta” nar hon ser min blick och jag samlar ihop mina saker, beger mig mot ett ledigt sate langst bak i bussen och meddelar tantskrallet att; Nej, hon ar INTE ursaktad.

Efter denna resa ar vi overlyckliga over att antligen komma fram till Lima. Vi beger oss mot omradet Miraflores och hittar ett trevligt hostel. Vi har fatt tips om ett barnhem dar vi planerat att spendera julafton noch dan fore dan fore dopparedan beger vi oss mot den adress dar barnhemmet skall finnas. Detta visar sig vara enormt och dessutom extremt oorganiserat vad galler adresser och ovriga detaljer som forenklar letandet av specifika platser.
Nar mer an en timme passerat moter vi tre byggarbetare och fragar om de handelsevis kanner till adressen vi soker. Det har de inte men en av dem erbjuder sig att folja med oss. Vi installerar oss i en taxi och lyckas fa varldens trevligaste taxichaffis. Han och byggarbetaren informerar oss om att vi haft en otrolig tur som stott pa just dem da detta ar ett av Limas farligaste omraden och att vi darmed kunnat raka riktigt illa ut. I over tre timmar letar vi efter barnhemmet med hjalp av taxichaffisen och byggarbetaren (som uppenbarligen kan vara borta fran sitt ordinarie arbete lite som han tycker). Vi fragar varenda manniska vi moter men ingen verkar ha vetskap om nagonting. Vi hamnar slutligen vid ett hus och dorren oppnas av en aldre kvinna som visar sig komma fran Irland. Denna visar sig kanna till Claire Dawson, tillika forestandarinnan for barnhemmet vi soker. Dock berattar kvinnan att det Claire driver ar mer av en skola och inte ett barnhem varpa det troligen inte kommer att vara oppet pa julafton. Hon ger oss istallet radet om en annan verksamhet, som drivs av tva italienare, som eventuellt kommer att vara oppet under julen. Vi tackar kvinnan och fortsatter vart letande. Nar vi val nar stallet dar italienarna skall finnas ser vi inte en sjal och vi beslutar att, efter fyra timmars letande, kasta in handduken. Vi tackar taxichaffisen och byggarbetaren fran djupet av vara hjartan och aker sedan hem.

Val hemma kanner jag mig ofattbart trott och nar kvallen och natten kommer far jag veta varfor. Feber och hosta slar ned som en blixt och troligen ar det min Cusco sjukdom som spokar igen. Dan fore dopparedan ligger jag nedbaddad hela dagen och aven julafton gar i sjukdomens tecken aven om jag lyckas slapa mig upp och julfika med Mange och Frida, fotograferas med tomten samt, hor och hapna, ga pa katolsk julmassa.
Under veckan som gatt har jag skickat ett flertal mail till Danne som nu befinner sig i Cusco och volontarar. Jag ar visserligen glad over detta da jag vet att Danne sett fram emot det. Men da mina sista ord till Danne var att han gladeligen fick resa med oss om volontarandet skulle visa sig vara en besvikelse kan jag inte lata bli att vara en smula egoistisk och saledes hoppas att volontararbetet skall visa sig vara en overskattad aktivitet. Till min stora gladje svarar Danne att han ar trott pa Cusco samt att han inte alls kanner for att sitta och gora ingenting medan volontarorganisationen ha ledigt i tva veckor. Darmed undrar nu denna och erbjudandet att fa resa med oss kvarstar, vilket det sjalvfallet gor.

Pa juldagen anlander Danne till Lima och det kanns hur naturligt och roligt som helst att vi nu kommer att vara fyra stycken som reser tillsammans. Vi borjar planera vart nasta resmal vilket ar Huanchaco, en peruansk by som ar kand for sina exemplariska surfmojligheter. Vi bokar in en nattbuss och hamnar pa den raka motsatsen gentemot foregaende buss. Jag och Danne hamnar langst fram pa vaning tva varpa benutrymmet ar gigantiskt aven for min 190 centimeter langa compañero. Vi tilldelas filtar och kuddar och kan inte lata bli att onska att denna bussfard skall vara en halv evighet. Pa morgonen vacks vi och serveras frukost i form av kaffe, baguette och muffins som fortfarande ar VARMA. Vi ar alla utom oss av lycka.

Vi kommer fram till ett hostel och installerar oss. Da vi kommit fram extremtidigt sover vi nagra timmar innan vi beger oss mot playan. Vi beskadar helt fantastiska surfare och forstar sannerligen varfor Huanchaco fatt sitt rykte. Efter ett par dagar begere sig jag och och Mange till Huanchacos lakarklinik da jag fortfarande inte aterstallts fran min sjukdom. Val dar konstateras att jag har en infektion i magen oc jag tilldelas pencillin och chockrosa vatskersattning. Bara dagen darpa mar jag mycket battre. Medicinen verkar och nu kan aven jag delta i playabesok och mysiga fikastunder.

Nyarsafton narmar sig med stormsteg och vi har beslutat att forsoka fira detta i Ecuadors huvudstad Quito. Det visar sig vara lattare sagt an gjort att ta sig dit da vi informeras om att vi forst maste ta oss till gransen och darefter fortsatta farden mot Quito darifran. Inga bussar har plats for oss varpa vi, pa allvar, borjar kanna att vart nyarsfirande ar i fara. Slutligen hittar vi ett alternativ, till gransen, som bestar i att vi delar upp oss tva och tva och tar tva olika bussar varav den ena ar en riktig lyxbuss. Rattvisa som vi ar far lotten avgora vilka som skall aka lyxbuss och jag och Frida har turen pa var sida. Nojda tar vi plats pa lyxbussen dar vi bjuds pa sockerkaka och lever som prinsar medan Mange och Danne har en tamligen mardromsliknande fard.

Val framme vid gransen tar vi oss till Qutio dit vi anlander pa kvallen. Taxichaufforen kor oss till en gata fylld av gigantiska, argsinta, berusade karlar som ranglar fram med flaskor i handerna, skrikande pa varandra. En pojke i 10-arsaldern blanger pa oss, med ren ondska i blicken, samtidigt som han hart knyter naven om den sten som han haller i handen. Denna pojke tilldelas namnet ”Djavulsbarnet” omedelbart da denna maste vara slakt med harskaren av eldhavet.
Da denna gata inte lockar aker vi vidare och nar till slut hostel Bambu som, visserligen, ligger mitt i vad som maste vara jordklotets brantaste uppforsbacke men som har en sapass mysig atomsfar att vi alla anser att det ar vart att bestiga alla uppforsbackar i varldens for. Datumet ar nu den 30 december varpa vi, nojda over att ha hunnit till Quito innan nyarsafton, somnar pa ett av de basta hostel vi hittills besokt under hela resan.