Vi tog farval av Christian for att ta bussen mot Santa Cruz och mota upp Frida. Vi lyckades fa platser pa en riktig lyxbuss och den 16 timmar langa bussfarden kandes som ingenting. Val framme i Santa Cruz begav vi oss mot flygplatsen och kvart i fyra klev Frida in i vanthallen med jattevaska och en efterlangtad snusdosa.
For att fira Fridas ankomst hade vi bokat in oss i ett trippelrum pa ett hotell (dock talar vi om Bolivia varpa ett hotellrum anda kostar cirka 40 spann natten). Vi sov som sma anglar natten igenom och morgonen darpa var det dags att paborja var fard mot Iguazu falls.
Vi meddelades att vart basta alternativ var att ta bussen mot den paraguanska huvudstaden Asuncion och darefter leta upp en ny buss som skulle ta oss till den argentinska sidan av vattenfallen. Da vi beslutat att hoppa over den brasilianska sidan lat detta som en bra idé och vi klev pa bussen som, under 24 timmar, skulle kora oss mot Asuncion.
Jag hade turen att slippa sitta bredvid en illaluktande bolivian och fick istallet dela sate med en peruansk man i 35-arsaldern. For denna var nog den har bussresan en av de varsta han nagonsin upplevt da jag, till att borja med, forsokte proxa pa honom min potion av bussens ickevegetariska mat och sedermera aven vackte honom klockan tre pa natten for att jag var kissnodig och behovde ta mig till bussdasset. Dock var peruanen en vanlig sjal och onskade mig en forsatt trevlig resa efter farden.
Val framme i Asuncion var mission nummer ett att hitta ett apotek da jag drabbats av en urinvagsinfektion som irriterat mig de senaste dagarna. Detta var inte svarare an att inforskaffa alvedon varpa detta mission avklarades utan nagra som helst problem.
Vi hittade etthostel som agdes av en sot paraguansk tant och fick ett dorm med en takhojd pa sakert ett tiotal meter. Efter att Magnus bytt sang efter att ha upptackt en odla i taket precis ovanfor hans forstvalda sovplats somnade vi.
Morgonen darpa gjorde vi lyxfrukost i form av kaffe och aggrora. Vi begav oss till bussen som skulle ta oss tillbaka till Argentina. Da dessa bussar inte direkt oversvammas av turister beslutade busschaffisen att det inte var sa viktigt att stanna vid den paraguanska utstamplingen varpa jag, Mangan och Frida erholl varsin intradesstampel vid den argentinska gransen men saledes ingen utresestampel fran Paraguay. I teorin befann vi oss darmed i tva lander samtidigt men vi kande inte att vi orkade engagera oss i detta utan reste helt sonika vidare.
Vi kom slutligen fram till den argentinska staden Puerto Iguazu och hittade ett mysigt hostel med uteplats, pool och hangmattor. Vi lagade mat och satt och pratade om allt mellan himmel och jord, men framforallt om smaborder. Vi kom fram till att smabroder troligtvis ar det basta som finns och ett flertal film och TV-spelskvallar borjade inplaneras till hemkomsten.
Dagen som foljde var det antligen dags att bege sig mot Iguazu falls!
Glada och, i vissa fall, nagot overexalterade at vi frukost tidigt och satte oss pa bussen. Vi kom in i en enorm park dar allt var gront och lummigt och vi borjade omedelbart att lyssna efter de dundrande ljuden av vattenfall.
Vi promenerade en bit och njot av den natur som fanns omkring oss da vi plotsligt stod mitt framfor de maktiga, hoga vattenfallen. Summa av beundran beskadade vi vad som, med enkelhet, borde raknas till jordens sju underverk.Vi satte oss darefter i en bat som tog oss in i vattenfallen varpa vi blev helt dyngsura. Detta bekom oss dock inte da dagens temperatur troligen lag pa en bra bit over 30 grader.
Efter att ha bevittnat ett flertal fighter mellan den lokala djungelns apor begav vi oss till vattenfallens ovansida. Jag blev, som vid sa manga andra tillfallen, helt fangad i min egen varld och borjade tanka pa vad det verkligen var jag stod och sag pa och bevittnade. Dessa enorma vattenmassor, som aldrig tar slut, skapar nagot av det vackraste jag nagonsin sett och detta sker varenda dag, ar ut och ar in! For mig sa var detta enn sa fantastiska ogonblick att det nastan blev overkligt och obegripligt.
Vi spenderade hela dagen vid fallen och akte sedermera tillbaka till vart hostel. Vi slangde oss i poolen och borjade planera vart nasta mission; Laguna Blanca i Paraguay. Detta hade visat sig vara mer svarplanerat, och inte minst mer svartillgangligt, an vad vi trott varpa vi helt sonika ringde till agaren och nationalparken for att fa vetskap om hur vi skulle ga tillvaga. Vi lyckades genomfora en reservation samt erhalla en vagbeskrivning till denna oas. Vi paborjade bussfarden mot Laguna Blanca och det var dags att ta sig over gransen igen och saledes atervanda till Paraguay.
Da vi aldrig stamplats ut ur Paraguay var vi nagot oroade da vi nu hade tva stamplar som sade att vi befunnit oss i Argentina och Paraguay samtidigt. Passkontrollanten ryckte avmatt pa axlarna nar vi forklarade laget. ”No importa” sade denna och meddelade vidare att nu nar vi aldrig stamplats ut behovde vi inte stamplas in igen heller. Vi kunde, med andra ord, bara kora vidare pa var forsta stampel och bara ignorera det faktum att vi bytt land ett par dagar.
Vi skulle nu ta oss till ett hostel i Coronell Oviedo dar vi skulle overnatta i vantan pa nasta buss. Ett gang MC-snubbar vinkade in oss vid vagkanten. Dessa drev en nagot annorlunda form av taxiverksamhet varpa vi slangde oss upp pa varsin motorcykel, bakom varsin mafioso, med jattevaskorna val placerade pa ryggen. Da min mafioso ansag att det var tamligen grymt att ha en blond brutta bakom sig tilldelades jag, till skillnad fran mina resekamrater, ingen hjalm sa med vinden i haret susade jag fram pa hojen under lyckliga tjut.
Morgonen som foljde klev vi upp tidigt for att inforskaffa ka da Laguna Blanca ligger mitt i ingenstans och darmed langt ifran allt vad civilisation och mataffarer heter. Vara vaskor var nu, om mojligt, annu fullare nar vi begav oss mot bussen. Vi kom fram till en vag som endast bestod av rod sand mitt ute pa vischan. I tamligen extrem hetta skulle vi vandra cirka 3 kilometer genom djungeln innan vi skulle komma fram till nationalparken. Da jag fullkomligt alskar denna typ av aktivitet gick jag med snabba steg och ett leende pa lapparna. Frida och Mangan var mattligt roade av var kokheta djungelpromenad och varre blev det nar var fastknutna brodpase lossnade och, med sitt prasslande ljud, skramde vettet ur Frida da hon och Magnus skramt upp varandra med diverse historier om jaguarer och pantrar (som visserligen finns vid Laguna Blanca men som inte direkt tillhor vanligheterna).
Efter cirka en timme nadde vi antligen vart mal! Vi mottes av en kritvit strand och det klaraste vatten jag nagonsin sett. Paraguanerna som agde stallet gav dock ett nagot markligt intryck da de mumlade fram svar pa vara fragor och mestadels verkade fornarmade av att vi valde de billigaste alternativen; det vill saga sova i talt och laga var egen mat.
Pa kvallen, var forsta dag, kakade vi middag och skulle sedermera diska. Vi gick till yttersidan av huset for att anvanda diskhon nar Magnus plotsligt stanna och utbrister; ”Kolla vilken stor stenpadda!”. Vi upptacker dock att stenpaddan andas och att vi saledes star oga mot oga med ett monster till groddjur. Da Magnus skalla fotografera detta vidunder foreslas att jag skall satta mig, i grodstallning, bredvid odjuret for att saledes satta denna i perspektiv till mansklig storlek. Under hela denna fotosession mottar jag onda blickar fran paddan. Nar denna slutligen beslutar att skutta rakt in i plattunnan bredvid fylls jag av sdan skrack att aven jag hoppar ivag (dock i motsatt riktning). Kann ingen sorg over att ni missat detta humoristiska inslag i resan, det fangades pa film av Mangan.
Nasta grodhistoria agde rum natten som foljde da en padda lyckats med konststycket att krypa in under vart talt. Denna hade installerat sig nara Fridas sovplats varpa Frida upptackte att nagon rorde sig vid liggunderlaget och saledes greppade sin tomma petflaska och slog mot marken som en galning. Nar vi sedan kikade ut genom taltfonstret sag vi mycket riktigt en jattepadda som stod med ryggen mot oss och sag ytterst fororattad ut. Asynen av detta fick oss alla att vika oss av skratt.
Dagen som foljde var det dags for var forsta ridtur. Vi satte oss tillratta pa varsin hast och efter manga om och men fick vi overtaget om dessa envisa djur och de borjade lyda vara kommandon. Vi red over stranderna och in i djungeln och beslutade att galoppera pa vagen tillbaka till hagen. Detta ar ett STORT no-no da hastar blir fullkomligt lyriska nar det vankas hemfard och darmed garna springer som tattingar. Detta kom vi pa alldeles for sent och efter att min hast rusat som en rabiat och tappat halva saldeln som nu lag utspridd over halva stranden. (Jag vill dock tillagga att jag lyckades fa hasten till att stanna varpa varken jag eller pallen kom till skada).
Vi hade spenderat dagarna vid Laguna Blanca pa stranderna, i 40 gradig varme, och kande oss utvilade och redo att fortsatta mot Bolivia. Pa eftermiddagen var sista dag borjade det blasa och mulna lite latt. Vara hastherrar, tillika nationalparkens personal, erbjod oss ett rum till samma pris som taltet da de forutspadde regn. Vi packade in oss i rummet och tva sekunder senare oste regnet ned och vinden okad kraftigt. Nojda med att ha undkommit ovadret borjar vi fixa iordning kak. Detta borde vi aldrig ha gjort for nu svartnade himlen!
Vi upplevde det varsta ovadret nagonsin da bade tad och dorrar flog runt omkring runt oss. Vi fick vetskap om att taket rasat in vid vart rum varpa vi sprang over stranden bland flygande sand och regn som stack som nalar. Vi fick fatt i vara vaskor och sprang tillbaka till huvudbyggnaden. Kalla, dyngsura och fullkomligt i extas stod vi nu under tak och bevittnade stormen som spred sig over stranderna som bara nagra timmar innan varit stekheta, lugn och med solen gassande over sig. Kontrasten var ofattbar och upplevelsen oforglomlig.
Nagra timmar senare var ovadret forbi. Da allt runt omkring oss forstorts installerades vi i ett sovrum i huvudbyggnaden och vi lade oss for att sova, fyllda av fascination over att just ha bevittnat en paraguansk orkan.
WOOOOOW… aventyr!!