Bottom is nådd

Med gasen i botten lämnade vi vårt härliga B&B Yotclub och styrde mot havet och Hermanus. En planerad resa på fyrtio mil och fem timmar.

Åter gick färden upp bland berg och bergspass med fantastiska vyer blandat med skräckfyllda stup.
Idag gjorde vi det tredje av de fyra passen; Tradouwpasset – kvar blev det som heter ”Die Hel”, ni kan ju gissa själva vad det betyder och varför det inte ingick vår önskelista. Ärligt talat ingick nog inte någon väg med hårnålskurvor.

Däremot var det bedövande vackert när vi körde längst ner i botten av passen.

Motorvägarna här tillåter 120 men raksträckorna är milslånga och öde så alla kör 140 eller mer.
Utom Sören för att då blir jag rädd! Han får skippa ”eller mer”. Jag tillåter egentligen inte alls höga farter. Ni anar inte hur mycket och ofta jag bromsat på min sida: det är snart hål i golvet.

Det är märkligt lugnt att bila i Sydafrika. Inte en bil. Inte ett livstecken. Få människor bor på dessa buschklädda savanner, eller hur naturen ska kallas.
Plötsligt går det två människor på vägrenen i sakta mak.
Vi vet inte varifrån de kom. Vi vet inte vart de är påväg.

De så omtalade vägpiraterna har vi inte sett röken av. Tackolov.

När bergsmassiven sen upphör öppnar sig landskapet och de skördade sädesfälten böljar vida. Då visar Sydafrika ännu en sida mot oss.

Vi beslöt att ta en tiomila omväg ner till Afrikas geografiska sydpunkt. Bara för att ha varit där. På rätt plats. Sören hängde inte med ända ut, gnölade mest om att han kände sig dålig.

Atlanten och Stilla Havet…. eller hur var det nu?!

När vi kommer till ännu ett underbart hotell, Franclinhof, i Hermanus börjar Sören kännas sig riktigt dålig.

Jag fick äta middag ensam, men sjuklingen väntades utanför.
Dubbelt lidande.

Nu ligger jag vaken mittinatten med en febersjuk under samma täcke och väntar på att väckarklockorna ska ringa kl 04:00. Kl 05:45 ska vi vara fem mil bort på hajsafari. Jag som inte ens vill göra den: jag skulle ju bara vara lojal och hänga med.

Ska jag bli ensam uppäten?