Inte riktiga Tunisien

Ja, så här flöt dagarna förbi.
Golf och sömn.

Idag gick jag hem via stranden.
Så ljuvligt att gå där i det ljumma havet med fötterna i den våta sanden.
Åt lunch i marinan och dagdrömde över båtarna.
Marinan rymmer 350 båtar och det är inga dåliga båtar som ligger där och gubbar på det turkosa vattnet. Alla är okej i julklapp.

Service är dock ingenting man värnar om på restaurangerna i Tunisien. Här får man sitta länge länge innan man ens blir uppmärksammad. Sen är det långt mellan alla steg.
Liknar faktiskt så som det var i ”gamla öst”.
En middag kunde ta timmar – inte för att kocken behövde tid, utanför att kyparen var en klonad snigel.

El Kantaoui byggdes 1979 speciellt för att tillfredställa turismens, eller ska jag kanske skriva ”lyxturismens” behov med aktiviteter på stranden, all inclucive, pooler och golf. Ett helt turistkoncept.

Allt går i vitt och blått, som vilken medelhavs-ort som helt. Man har ingen som helst känsla för var man befinner sig. Bouganvillan vräker sig över murarna. Palmer. Och plastpalmer och plastkaktusar.

Det finns ett mediokert zoo – det enda lite kul där är att i skyltläge mot gatan har de både ”Chihuahua, Mexico” och ”Marsvin, Syd Amerika”. Kanke inte så exklusivt i våra ögon.
Ett nöjesfält.
Ett restaurang-distrikt.
Jag hoppade över allt det där.
Inte min grej.

Det finns alltså ingenting här som inte har med oss turister att göra. Det är dock fascinerande att det inte har samma turist-dekadens som turistorter brukar ha: inget av Thailands Go-go-kultur, om jag får kalla den så. Inget tingeltangel – även om turistbutikerna dominerar gatubilden.
Men har man varit i El Kantaoui har man inte mött Tunisien.
Hittade en talande beskrivning på nätet: ”Tunisia without tears … artificial, soulless, even anaemic.”