Kan man inte köpa visa med VISA?

Indiska ambassaden ligger vid kanten av Drottninggatan, mitt i smeten så att säga, så jag gjorde en snabb avstickare på en lunch och sprintade upp för trapporna.
Kanske ska tillägga att det blev en mycket snabbare rymning än vad jag kunde gissa…

Glad i hågen och med ett leende på läpparna stegade jag fram till receptionisten och deklarerade att jag var där för att söka visum och frågade var jag kunde ta en blankett.
På engelska förklarade hon uttröttad att det kunde jag inte alls för jag var tvungen att hämta den på internet. Själv.
Det där ville jag liksom inte förstå.
”Jo jo, men jag är här nu, var har ni blanketterna?”, försökte jag igen fast nu på engelska.
”On internet!”, svarade hon trilsket.
Då valde jag att förstå. Kändes som enda valet.

I blankettstället bredvid henne stod en rad formulär. Jag valde ett som verkade passa och satte mig att fylla i.
Visste väl att de bara lurades.
Väntade en stund.
Slöläste på lite skyltar.
Hittade ord jag inte ville hitta framme vid luckan. Ord som ”Cash Only”. ”One photo”.
Svor halvhögt.
Man kan inte betala visa med VISA.
2008.
Läste över axeln på stolsgrannens formulär. Fel papper som jag fyllt i! De hade verkligen inga blanketter där.
Bara att lunka skamset ner för alla trappor igen.

Nytt försök.
Hittade blanketten efter mycket letande på Indiska Ambassadens hemsida.
Började förvånat fylla i…

Mitt namn kunde jag. Alla namn. Nationalitet också.
Min förra nationalitet var svårare. Har ju bara haft en.
Sen kom frågan…
Jag är 40 plus och jag blir ombedd fylla i både min mammas och pappas namn!
Deras nationalitet också.

Att de frågar om min hemadress må så vara.
Men varför vill de veta var jag bodde för drygt 22 år sedan?
Med postnummer!
Tack för att nätet är uppfunnet!

När det gäller sysselsättning blir det en flervalsfråga: Unemployed eller Student eller Housewife eller Other.
Så jag väljer annat.
Jag behöver dock inte svara på någon fråga om vad ”annat” innebär.
Inte mycket man kan sysselsätta sig med ur ett indiskt perspektiv.

Sen kom en lång rad frågor som jag enkelt klarade.
En rad normala visa-frågor om passet och hur, när och varför jag vill till Indien.
Vilket jag i o f s funderade en hel del på just då. Speciellt på varför.

På fråga 36 kom frågornas fråga: var skulle jag bo i Indien?
Jag fick ange hotellet med fullständig adress. (Se nedan)
Och sen ville de veta hotell/kontaktperson i Sverige.
Då tröttnade jag och skrev min dotter. (Grattis gumman!)

På trettiosju var det en massa ja ja ja ja nej nej nej och sen var det slut.
Trodde jag.

Submit och skriv ut.
Trodde jag.

Nädå… då har jag missat POSTNUMRET till hotellet i Indien!
Hallå! Indien har inga postnummer!
Vet inte Indiska ambassaden att man inte kan fråga efter saker som inte finns?
Efter det sjunde förtvivlade försöket skrev jag 00000 och jag kunde submitta som jag ville.

Skrivaren levererade det fyra sidor långa formuläret utan att knorra.

Foto fixade jag på tunnelbanestationen.
Tänker inte tala om hur jag trasslade med den automaten för då vet ni att jag är blond.
Minst sagt blond.
Det syns på fotot.
Och då syftar jag inte bara på hårkulören.

Ännu en dag utan lunch.
Satt och ägnade tiden i väntrummet åt en massa jobbsamtal i mobilen.
När det äntligen var min tur tog det inte ens 30 sekunder innan jag var klar.
Och visumet skulle vara klart att hämta på uthämtningstiden senare samma dag.
För säkerhets skull checkade jag att det gick bra att komma samma klockslag någon annan dag.
Man vet ju aldrig.

Vad tror indierna om mig? Att jag ska bli illegal invandrare? Eller att jag ska söka politisk asyl och försöka hålla mig kvar i Indien för att slippa det svenska skattetrycket?
Åhejdu.

Nu återstår bara att hämta passet.

Jag har läst Vagabonds resehandbok nu och lite artiklar jag hittat på nätet. LP ligger i min handväska och väntar på att jag ska förkovra mig…

Annars återstår ju bara att packa.
Om jag fick visum. Det vet jag ju inte ännu.

En månad kvar. Lugnt.