En cool breeze och kryp i magen

I morse tog Rob en dusch i vårt nya rum där dom som vanligt utlovat ett nonstop flöde av hett vatten. Det brukar innebära att man mitt på dagen ibland kan få några halvljumma droppar. Om man är snabb.
Nå, Rob kommer ut från duschen och Angelica frågar oengagerat:
– Var vattnet okej, eller?
– Ja, men jag hade inte på varmaste…
Angelica ger sin pojkvän en oförstående blick.
– Ja, jag var så varm. Det var skönt att svalka sig lite.

Det ofattbara har plötsligt hänt: Vi svettas.
Vi använder fläkten på rummet. Vi har inte på oss mössor. Vi har flipflops.

För att nå detta mirakulösa och smått ovana tillstånd tog vi ett flygplan. Från Katmandu till Calcutta. Där vi alltså befinner oss nu.
Goa brukar ibland beskrivas som ”India light”. I så fall skulle Calcutta kunna beskrivas som ”Hardcore-India”.
Det finns inte många kvadratmillimeter väg/trottoar/torg som inte är befolkade av någon som dushar, sover, lagar mat, tigger, säljer tyg eller kanske hasch. Och glöm för all del trevliga tuktuks. Ja, cykelrickshaws med. Här springer istället en stackars barfota man framför vagnen som medelklassindierna lassar in hela familjen i för att åka och offra en get eller nåt.

Men vi är glada att återse Indien. Bananrepublik-Nepal som Rob numera kallar det blev lite too much i slutet. In i det sista såg de till att vara så osmidiga som möjligt. När vi äntligen skulle gå på vårt redan försenade plan kör dom illbattingarna en extra säkerhetskontroll (handbagaget är då redan röntgat två gånger och fysiskt genomsökt en).
Men en till klämmer dom såklart in. I trappan upp till planet. Varje passagerare får noggrannt sitt handbagage genomsökt och sen en stämpel på boardingkortet. Sen blir varje passagerare noggrant kroppsvisterad och får en stämpel till på boardingkortet. 30 cm senare får man visa upp att man har två stämplar på boardingkortet för en snubbe. Tre trappsteg senare river ytterligare en man av en flärp på boadingkortet. I runda svägar tog det 1,5 timmar för alla att kliva ombord. Urpraktiskt.

Nå. Vår sista vecka i Nepal ägnade vi åt att må hyfsat risigt. Rob knaprar nu tabletter för att få bort diverse småkryp i magen.
När vi inte mådde helkefft åt vi. Eftersom Nepal bara har en inhemsk rätt har de i Katmandu vuxit upp en uppsjö grymma internationella restauranger. Vi goffade i oss italienskt, japanskt, kinesiskt och thailändskt som var lika grymt som om man käkat det i ursprungslandet.

Men nåt kul gjorde vi faktiskt. Kollade in ett skönt tempel med apor till exempel. Och i Pokhara, dagen efter att vi vandrat klart kom vi på den genialiska idén att skutta ut från en klippa.

Skutta ut och skutta ut, säger Robban. Det var faktiskt fråga om att handlöst springa ut för ett stup tills vinden sliter tag i en slags fallskärmsliknande vinge man har på ryggen, medans en speedad, överentusiastisk australiensare vrålar i örat på en. Sen swoschar man upp i luften och flyger all världens väg upp bland varma luftströmmar. Addi och Johan – om ni tyckte det var läskigt när ni åkte luftfärd efter den där båten i Turkiet hade era arma små hjärtan stannat av skräck inför denna upplevelse.
-Yeeehaaaaa! Thats a bloody wind mate! -vrålar australiensaren bakom mig. Själv håller jag mig fast för glatta livet och försöker ta bilder på Angelica och omgivningen. Angelica, som för övrigt glider fram stilla med tryggheten själv, en timid fransman vid namn Sir Väs (ja, det blev mitt smeknamn på honom iallafall. Angelica kallar honom ”underbara monsieur Hervés”).
Min tjackskadade australiensare vrålade och slet så saliven stänkte om honom i hans ivriga försök att hitta den perfekta vindtunneln. Vi var dock alltid ett snäpp under Angelica och Sir Väs, vilket bara spädde på hans hetsiga manövrerande av vår lilla vinge. Ibland kunde man höra ett lugnt ”Tres bien, Angelique”. Till slut kom vi dock ner, helskinnade och en upplevelse rikare.

Förutom det har Angelica köpt ett par riktigt snygga glasögon (under stilmedvetet överseende av Rob).

Puss och kram,
önskar era magsjuklingar
Angelica och Robban