Sist var vi ju i bergsbyn McLeod Ganj. Som var kall. Kollade in (den numera kobajsbeprydda) bibeln Lonely Planet, såg varann djuuuuupt i ögonen och sade unisont och kärleksfullt: ÖKNEN!
Således bokade vi kvickt en resa till färggglada Rajastan. Nitton timmar på tåg kändes fett värt det. Att bara biljetter i loosertågklassen fanns kvar kändes hyfsat. Kostade 60 spänn per person hela vägen liksom.
Tågstationen låg tre timmars resa bort och då det inte gick några bussar var vi tvugna att hassla med taxiförarna. Det gick sådär. Efter lite average dissning och muttring och en föreläsning om ny bensinskatt hade vi ett pris på 240 monetas för hela trippen. Så var det bara att dra!
Klockan 7am kom taxisnubben och hämtade oss och körde längs slingrande konstiga vägar neråt i dalen. Klockan 7:30 började bromsarna gnissla mysko. Klockan 7:38 hördes en duns och taxichaffissens indiska engelska:
– Ooooops. Something fell off.
Han gick ut och letade efter delen längs vägen.
Klockan 7:40 kom han bärande på bromsskivan i ett blad – men brände sig grymt på handen i alla fall. Klockan 7:45 stannade vi vid en bensinmack/tält/tesalong/verkstad och hörde chaffisens vackra:
– Ah. No breaks. He he he.
Klockan 8:45 hade vi gjort diverse övningar för att hålla oss varma utomhus, surplat i oss te samt, bevittnat en bensinmackssnubbes morgontoalett, och övervakat mekanikernas och chaffisarnas inte hellyckade försök att få fast delen.
Då gav vi upp.
– Sir. We neeeeeeeed to be there at eleven. A new car?
– Mutter.
Sen drog han ut till vägen och stoppade första bästa bil. En vackert utsmyckad tankbil med ett antal decennium på nacken.
– Aaaaaaah. My friend driver. You go with him.
Således kom det sig att Bobby & Angie rullade fram längst provinsen Himachal Pradesh slingrande vägar i framsätet på en tankbil ihop med ett par indier som liftade med längs vägen. Angie njöt i fulla drag medan Robban satt med mobilen i högsta hugg och läste vägskyltar för att klocka varje mil vi körde och kolla om vi hade en sportslig att hinna till tåget i tid. Det gjorde vi. Apbilligt dessutom!
Tåget var… precis som man kan tänka sig ett indiskt tåg. Vi umgicks med våra indiska medpassagerare Professor Kalkyl, surpuppan och mr psykolog. Blev bjudna på mat och te. Och blev spådda i handen av professor Kalkyl (han var faktiskt inte ute och cyklade… sade till Angie att hon jobbade med research eller skrivande och att Robban var openminded och mötte alla faror utan minsta rädsla). Sen började han och Psykologen bråka om huruvida meditation eller leva i nuet var det bästa.
Eftersom Rob är en jävel på de målande beskrivningarna kommer en nu:
Okej, det här känns lite pressat med jag ger det ett snabbt försök. Vi har trots allt bord på en sviiinmysig restaurant nedanför fortet om 20 minuter, där man ligger på stora kuddar och äter. Men mer om Jaisalmer om några dagar. Allt vi kan säga är att öknen är svincool!
Tåget var riktigt spännande, hela golvet var täckt av nötskal och skräp och odefinierbara fornlämningar, så i början tänkte man att jisses amalia, 19 timmar på detta tåg? Men efter ett tag kom man in i det och till slut kändes det riktigt flashigt. Ride in style, så att säga. Vårt lilla bås blev vagnens medelpunkt och THE place to be, efter vi var där, och lustiga cirkusapor som oss måste man ju bara sitta och tokstirra på konstant. Sen hade vi ju den livliga diskussionen mellan professor Kalkyl och psykologen, vilken jag blev inblandad i men där bara var tionde ord var på engelska. Jag försökte inflika med små visdomsord och klokheter nu och då, med varierat resultat.
På natten när vi skulle sova ojade sig folk över att vi inte hade sovsäckar, något vi tyckte var rätt löjligt i början men fick ångra bittert när vi låg och huttrade i fosterställning på ett guppande tåg en hel natt.
Tågresan var inte tråkig en sekund, för hela tiden kom det gycklande småflickor som gjorde akrobatiska konster och ormade sig genom smala metallringar, strumpförsäljerskor, skoputsare, teförsäljare, nötter nötter och påsar med oklart innehåll. Tror vi drack runt 20 koppar te under första timmarna. Någonstans sent på kvällen när vi precis passerat gränsen till Rajahstan kom ett par äldre män i mustach och trummor och sjöng folkvisor från öknen, till vår stora glädje. Under ljudet av tågets gnisslande, pruttar och ljudliga snarkningar somnade vi sedan in, i total permafrost.
Nu kanske ni tror att resan är slut med detta, men ack. Då bedrar ni er dyrt! Vi hade nämligen en sex timmars bussfärd genom öknen innan vi nådde Jaisalmer, vårt mål.
På denna bussfärd blev vi direkt antastade om diverse hotell och kamelsafaris, tills Robban till slut fick nog och myntade uttrycket no. NO. NO, NO, OKEJ? NO. NOOO. NOOOO! (detta ackompanjerat av samuraihugg med handen i luften).
Nåväl kära vänner, med dessa ord tar denna dagbok slut. Ty nu är vi allt för sugna på en öl och vi har ju faktiskt bokat bord om en kvart. Vi lämnar er till ert öde och på snart återhörande, troligtvis om exakt tre dagar.
Vid pennan (Robbybobs uttryck – IIIICKE mitt. Det fattar ni väl?????)
Angie och Rob
hoppas du mår bra