Jag klev in over troskeln hos italienska Kristian i en taketage i centrala Sofia som gick i morkbrunt, var lagt i tak, bohemiskt dekorerad med anvanda klader pa golv och mobler samt vaggar som tapetseras med dennes farfaders konstverk av Venedigs flytande gator och oaser. Inte en centimeter av takvaningens vaggar hade lamnats at slumpen.
I denna hemtrevliga lya fick jag dessutom ett helt eget rum med egen miniatyrtoalett som rackte 30 cm over golvet. Och nar morgonen kom seglade varldens godaste hemlagade plommonmarmelad in pa en bricka ackompanjerad av fullkornsbrod och serverades pa sangen av fina Kristian som var tvungen att ga upp for att lara bulgarer italienska. Ibland traffar man mitt i prick nar man couchsurfar… Kristian var aven han av liftarslaktet och lag darmed inne med information om det perfekta stallet for att ta sig ut ur Sofia.
Jag startade fran stallet som Kristian pekat ut och den forsta bilen som passerade nar jag stack ut tummen stannade. Bilen tog mig 15 mil osterut till Plovdiv dar jag gick in pa en bensinmack for att kopa nagonting att dricka.
Brevid kassorskan stod en valkladd solbrand man i 50arsaldern med silverfargat har och valborstade tander bakom ett par stora blankande solglasogon och hall en liten pappersmugg kaffe i nyporna. En guldring blankte pa hans hogra ringfinger. ”Vart skall du?” fragade han kaxigt pa bulgariska och skorrade nar han sa bokstaven ”R”. ”Istanbul” svarade jag. ”Autostop?” fragade mannen. ”Du kan aka med mig”.
Sa jag fardades nu i en (enligt mannens egen utsaga) splitterny mercedes vars innanmate han latit specialdesigna efter sin egen sofistikerade stil och vars prislapp slutat pa 6 000 000 euro. Jag sag naturligtvis ingen skillnad pa denna ansprakslosa inredning i plast och lader som sag ut som vilken inredning som helst, men mannen gjorde ett gnagande intryck av att eventuellt ha ett outtrottligt behov av att fa visa upp dennes bottenlose planbok
…Men att det det var manga hastkrafter i detta fordon var det inga tvivel om. ”Det ar detta som ar problemet i Bulgarien” klagade han argt. ”Alla dessa langsamma fordon!” Alexanders blandande svarta Mercdes skar genom trafiken i ett hogaccelererat slalomlopp: mellan rostiga snigelsnabba langtradare, turistfyllda bussar och gasande personbilar vilka samtliga overskrider den bulgariska hastighetsbegransningen pa 120 km/h. Och sa fortlopte vi hela vagen fran Plovdiv till den turkiska gransen. Han sjonk sallan under 200 kilometer-i-timmen stracket. Han menade aven att han sjalv aldrig skulle kunna bo i ett sadant trakigt land som sverige dar man inte bara kan sticka ned 10 euro i fickan pa polisen for att de skall se at ett annat hall nar hastighetsbegransningar overskrids och skatter undviks att betalsd och dar man inte kan dricka billig sprit pa en varm plays inkvarterad pa ett 5 stjarnigt hotell med hogsta standard for 500 kr natten…”SCHVETZIA CIVELISATZIA!” utbrast han med en talande gest och hans missbelatna ansiktsuttryck paminde om det som uppstar nar man satter tanderna i en omogen citron.
Trots att Alexander menade att han var ”professional” kande jag mig inte speciellt sjalvsaker i passagerarsatet pa denna svarta vassa jumbojet och satt med handsvett och forsokte fokusera pa att skicka SMS till alla i min telefonbok istallet for att slippa behova se ut pa vagen och de bilar som svischade forbi som gevarskulor utanfor vindrutan till passagerarsatet.
Strackan Plovdiv-Istanbul klarade vi av pa ca 4 timmar och jag drog en lattnadens suck nar jag tog adjo av Alexander som traskade ivag i blankputsade finskor och glansande portfolj och forsvann ut i Istanbuls gatumyller.
Jag couchsurfade hos ingenjorsstuderande Mehmet i Bogasiçi som delade lagenhet med sina tva ingenjorsstuderande vanner men var tva natter senare tvungen att couchsurfa vidare hos ingenjor Murat nar Mehmet hade tva nya couchsurfarjantor uppbokade for besok.
Murat kom springande med sjalvsakra steg och halsade mig valkommen med en puss pa vardera kind. Vi tog en ol pa en bar varpa vi parkerade hans bil utefter en strandpromenad i sporegnet och sprang hals over huvud over gatan for att ta skydd under tak pa en Mc Donalds uteservering. Pa Mc Donalds plastiga lekplats drog Murat fram ett silvrigt etui cubanska cigarrer som han nu skulle lara mig att roka. Han fick plotsligt nagonting i kikaren; sag pa mig, lyfte pa ena ogonbrynet, drog upp mig i handen, drog pa ”Aventura – Obsession” pa sin mobiltelefon, stack fast den i min hardknutna halsduk och borjad slanga mig hit och dit i alla mojliga avancerade piruetter till latinamerikanska sentimentala bachatatoner. Murat ar en avancerad dansare och har agnat sina tre senaste ar at tavlingar och uppvisningar i salsa och andra latinamerikanska danser i Milano…
Servitorer pa Mc Donalds och intilligande restauranger slapper sina sysslor for att gomma sig bakom krukvaxter och trycka nasorna mot vindrutorna och bevittna showen: En skicklig turkisk valkammad showdansare som kastar omkring en svensk okammad janta som flyger omkring mellan stolar och bord, halkar pa sina egna och sin forares fotter och slutar lutad med ryggen i 90 graders vinkel over mannens lar och ett ben hogt upp i luften. Voila!
Kvallen fortlopte, Murat forlorade i hanga gubben pa de immiga bilfonsterrutan. Han drog foljaktigen fram en gitarr och borjade spela flamenco och jag ackompanjerade sa gott jag kunde pa darbouka. Vi avrundade bilkonserten vars ljud draptes av sporegnet med en entusiastisk improvisasion av ”bella ciao bella ciao” dar det enda av texten vi kunde var refrangen, innan vi styrde hem till Murats foraldrars lagenhet som lag utefter Istanbuls hogtrafikerade motorvag och han baddade fram en madrass till mig pa golvet.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.