Att erhalla enastaende utsikter utan anstrangning…

Vi styrde kosan bort fran ostfarmen och fann snart en perfekt plats att sla lager pa: pa vagrenen intill en hage full med kor samt forstklassig utsikt over Cerro Castillo. Medan solen sankte sig bakom den avlagsna turistmagneten avnjot vi resultatet av Odeds matlagning: tomatsas med ris.

P.g.a. att jag inte har nagot liggunderlag i min ago blev det till att sova utan. Detta resulterade i att huvudpersonen i min drom var en ilsken rottweiler som bet av mig hoftkulan. Jag vaknade (av bettet) och upmarksammade att den attackerade kroppsdelen ej ryckts loss av rottweilerkaftar utan forlamats av att ligga mot en sten under natten. Handikappat klattrade jag ut ur taltet och sprang ivag for att mjuka upp min frusna, invalida lekamen med yoga.

Vindarna fran Cerro Castillos glaciarer var kyliga men efter yogapasset strommade blodet aterigen i adrorna. Nar jag atervande till lagret hade Oded dukat fram havregrynsgrot. Varldens kickstart pa dagen. Nu var vi taggade till tanderna!

Lagret monterades ned. Bakom oss lamnade vi en tom grasbevuxen vagren (pa vilken det nagonstanns befann sig en argsint sten som under natten forvaxlats vara Rottweiler). Vi belagrade ater vagrenen och slog vad om hur manga bilar som skulle passera innan vi fick lift. Med tjocka jackor och tackbyxor kommer man uppenbarligen inte sa langt sa denna dag var det dags att undersoka om kort-kort gav battre tur. Oded chansade att den tredje bilen skulle ta oss till Cerro Castillo. Jag hade gardagens miserabla tre timmars-vantan farskt i minnet och trodde pa den femte.

Oded kom narmast vinst. Bara tio minuter senare (bil nummer tva) hade vi plockats upp av tva polisman i tjanst som med gladje axlade frakta tva Gringos till Cerro Castillo.
Den Chilenska polisen orerade om allt mellan himmel och jord och undrade bl.a. om vadret i Odeds hemvist Grekland denna arstid. Oded kande sig obekam med att besvara fragan och slingrade sig med att svara: ”No entiendo bien español”. Efter detta var Oded defensiv anda fram tills ankomsten i Cerro Castillo. Han ar namligen en adel man som ej vil besudla sin karma med logner.

Nar polisbilen styrde in i Cerro Castillo stod dar vid vagrenen en grupp pa 10 israeler och den ena av poliserna bekraftade: ”Israelis”… ”Son muy complicados”. Tur att Oded numera var ett knapptyst exotiskt inslag fran den Grekiska ovarlden….

Min kompanjon var palast pa parlorna langs Carretera Austral och visste att man i denna by hade mojlighet att hyra hast och rida upp for att avnjuta Cerro Castillos utsikt. I Odeds vision var hasten ett medel att fa en grym utsikt utan anstrangning. Detta trots att – eller snarare pa grund av – att han ej ridit i vuxen alder. Bueno! Snart stod vi bak pa en trailer, vadande i hastskit, pa vag mot farmen fran vilken vi foljande timme havde oss up i sadlarna och satte av mot annu ett snotackt berg och en lagun…

Med ryttarna pa ryggarna forstod hastarna att avgang narmade sig och borjade rora pa sig. Av oss totalt nio personer (ej inkluderat de tre medfoljande guiderna) var jag den enda som ridit fler ganger an tre tidigare och alltsa den enda som besatt den fakta att man for att stanna drar i tyglarna och for att ga framat anvander skanklar. Ett mindre kaos uppstod eftersom vi suttit up i sadlarna utan att foregas av denna enkla lektion som uppenbarligen hade behovts.

Sanden yrde mellan hovarna nar var karavan styrde upp for berget. Flera invantningar av gruppen gjordes p.g.a. att guiderna da och da fick vanda tillbaka for att hjalpa ryttare med att dra upp huvud pa hastar som stannat for att ata blommor eller dricka lervatten.

Detta var ingen enkel vag och jag borjade snart forbanna mig sjalv for att jag inte forstatt detta. Vi krossade floder i knahojd pa hala stenar samt stora nedfallna trad. Lika brant nedfor som uppfor. Jag bad till gud att vi skulle fa atminstone en dag till i livet och forsokte underlatta allt jag kunde for min grymma kampe till hast.
En sista kraftanstrangning genom skog med lavar i storlek av gardiner anlande vi med omma bakdelar oh svanskotor till en gron dal i vilken hastarna lamnades for att snaska gras medan vi fick fortsatta till fots, over annu en flod, vilken ingen lyckades krossa utan att bli dyngsur.

Oded som tilldelats en albinohast sag myket lattad ut over att ha lamnat hastryggen(hans hast var den som atit flest blommor, druckit mest lervatten, stannat och vilat flest ganger samt vikit av flest ganger fran stigen och tagit egna vagar): ”I can swear… my horse is fucking crazy”!

Efter medtagen matsack bar det av samma vag tillbaka. Solnedgangen skuggade bergen vilket medforde att vi fick varldens grymmaste utsikt over Cerro Castillo nar vi red igenom de sista kohagarna (som nu fyllts a stora tjurar).
Alla anlande tillbaka pa farmen oskadda.. (Tillochmed Oded som studsat uppochned som en liten vante i sadeln pa albinohasten som sista biten kannt pa lukten att hans stall narmat sig och dragit ivag i varldens galopp…)

Vaskorna hade vi last in pa turistkontoret vilket naturligtvis hade stangt for dagen nar vi kom tillbaka sa talt, mat och ovriga smarre nodvandigheter aterficks forst efter att vi lyckats leta upp bostaden till turistkontoristen.. som naturligtvis aven lyckats glomma att 9 pers lamnat sina vaskor dar…