Berlin-Budapest

Klockan 5.30 pa morgonen far jag lift med en munter rultig turkisk man i blastall med oronlangt lockigt har som paminner om cockerspanieloron som sticker ut under en keps. Mannen fraktar en gammal krockad bil med slap. Mannen ar extremt vanlig och pratsam… baklava… kebab… ungar och madam… men kan bara kommunicera pa tyska, jag ar inte direkt nagon stjarna pa tyska som jag inte talat sedan jag var 13 ar men far en ordentlig uppfraschning under denna turen!

Mannen ar pa vag soderut till Leipzig. Fran Leipzig skall han gora en 90graders handbromssvang at vast dar skrotbilen pa flaket skall dumpas och det skall lastas pa en ny, som han via smavagar skall kora norrut varpa han skall atervanda till Leipzig. Perfekt! … om inte.. Jag vaknar till och Leipzig har passerats for lange sen och vi ar nu pa vag vasterut i tat morgondimma.

”Du sov!” sager mannen, jag sa till nar vi passerade Leipzig men eftersom du inte sovit inatt tankte jag at jag skulle lata dig sova. Jag skall ju anda tillbaka till Leipzig efter at ha lamnat de har bilarna! Jag marker att Leipzig tur och retur med den lille muntre mannen med kockerspanieloron blir en liten senvag som istallet for tva plotsligt ar ungefar 6 timmar. Vi accelererar som en snigel pa de sma tyska landsvagarna. Sa jag tackar for mig, erhaller en gigantisk pase pepparkakor och en halvdrucken tetrapack appeljuice och vandrar kilometern tillbaka till motorvagen.

Jag kanner mig som en liten myra dar jag star med en karta i handen omgiven av autobahns dar bilarna svischar forbi i formel1 fart at alla hall. Jag forsoker finna ratsida pa vilken av de 100 000 autobahnerna jag befinner mig vid och vilken av de 100 000 autobahnerna jag skall mot och lyckades komma fram till att jag antingen skall styra mot Dresden eller mot Munchen: ost eller sydost. Nasta lift skall fa avgora… Munchen och sydost!

Jag far lift de 50 milen till Munchen med tre ungdomar och ett cykelstyre som nackstod och den fantastiska tyska foraren Vania slapper mig pa en perfekt bensinstation och inbjuder mig att fa overnatta hos henne som bor i narheten om jag inte kommer ut ur munchen.

Snart rullar en bil med Ungersk nummerplat in pa bensinstationen, detta ar ratt bil att fraga!
Mannen ser lite mystisk ut med djupt liggande bla ogon under ett par rynkade ogonbryn sa nu forsoker jag att tuna in magkanslan pa max. Motet mellan forare och mig ar vanligtvis ungefar 30 och det ar pa denna tiden jag forsoker bilda mig en uppfattning om denna person. Mannen verkar supertrevlig. Han ar i Munchen i jobbarenden och pa vag till ett mote, men skall darefter atervanda till Budapest. Han foreslar att vi mots pa samma stalle en timme senare.

Jag entrar bensinmacken dar en portugisisk aldre langtradarchaffis star och pimplar bars efter bars och gor upprepade forsokt att fa kontakt med nagon av de arbetande trots sin obefintliga tyska. Jag blir bastis med den stortskone mannen som tar befalet over min kartlasning och sa snackar vi skit och sjunger nostalgiska sydamerikanska merengue-slagdangor tills den ungerska mannen ater rullar in pa macken en timme senare. ”Eres una mujer de puta madre, sabes?!” ropar han. ”Jag har aldrig traffat nan janta som vart pa vag att lifta sjalv mot israel. Jag skulle inte ha gjort det! Du ar modig!”

[img=mitsuyotchi2010_11_11_10_13_41.jpg,437114]

Mannen och jag har annu en knagglig konversation pa tyska de fem timmarna det tar bakom vindrutetorkarna i sporegnet genom osterrike. Vid 3-tiden kor vi over Donau pa en gigantisk bro och in pa Budapests tomma gator.

Mannen slapper mig centralt men till skillnad fran Berlin sa ar allting i Budapest stangt vid denna tidpunkt. Gatorna ar ekande tomma bland de gamla graa byggnaderna sa nar som ett tonarigt hanglande par i en trappuppgang. Jag kanner mig lite dum att stora, men ar tvungen… Och tjejen visar mig till en skylt med hostel ”MY PLACE”.

Innanfor dorren ar det en backsvart innegard och mitt ”Halla??!” far ingen respons. Jag gar uppfor trappan och mots av skylten: ”TYST! respektera boenden i huset!” och en ringklocka brevid vilken ytterligare uppmaning sitter uppklistrad pa den trasiga betongvaggen: ”Har finns inget hostel sa ring inte pa denna ringklocka!!” Jag lyfter pa ogonbrynen och forsvinner ut pa gatan igen…

Vem skall jag fraga och vad har jag mig att vanta av denna stad? Ar det en bra ide att vandra omkring pa dessa tomma gatorna sjalv utan att kunna ett enda ord pa det lokala spraket ”madjarola”?

Pa andra sidan avenyn ligger ett lyxhotel med oppen reception sa dar gar jag in och blir utrustad med innerstadskarta och en googleutskrift med samtliga narliggande hostel exklusive det jag redan forsokt pa.

Det tar mig en dryg timme att hitta till det hostel som enligt kartan ligger precis tvarsover gatan… I Budapest ar det vanligt forekommande att hostelena inte alls ar utmarkta, riktningsmarket till det aktuella hostelet visar sig vara en liten fargglad flagga som sticker ut pa en balkong 5 vaningar upp. Jag vacker receptionisten med porttelefonen, blir inslappt och far nagra fantastiska timmars somn i en skon sang!