Mattias hus ar en rosa skapelse. I innanmatet finnes ett litet bibliotek, bord malade i schackrutor, tva hundar (collien Willie som med vinden i palsen gillar att se pa solnedgangen och blandrasjycken Kaja), tva katter, oppen spis, ovanfor denna en bild av jazzlegenden Gardel, ett rum i regnbagsfarger med tva vaningsangar och ett annat med dubbelsang for foralskade par. Overallt i detta lilla hus finns instruktioner om hur saker skall brukas; (SHOWER: 1. Open the water. 2 Turn on the gas. 3. Enjoy your shower! 4. Turn off the gas. 5. Close the water! Water is a rare treasure, don´t waste it. Turn off the light. No paper in the toilet. Only 4 logs in the fire…) Sanna komihaglappar jag bett mamma om da hon uttryckt missnoje over att jag glommer bort att slacka lampor och stada efter mig! Enligt Matias har varje instruktion uppkommit ur att nagon gast ej varit medveten om hur saker och ting skall brukas samt vad for konsekvenser som kan komma att uppsta. Han har fatt hantera otaliga stopp i toaletten och nagot ljushuvud slangde vid nagot tillfalle all ved som fanns i den oppna spisen sa skorstenen rasade ihop som ett korthus…
Den rosa skapelsen omgardar en liten innertradgard dar Matias (som har supergrona fingrar) har knapat ihop en tradgard med blommor, klattervaxter och otaliga kaktusar. Han har aven uppriggat en utomhustoalett i tradgarden sa man gar pa toa mitt i ett vaxthus. Han kan man aven ta en utomhusdusch genom att tillgripa en av de svarta plastdunkarna med vatten som han har pa uppvarmning i solen och skruva fast ett munstycke pa. All elekticitet som finns pa hostelet drivs av de solceller som finns pa taket.
Har radde riktig familjestamning. De tva kvallarna jag bodde har at vi middag tillsammans framfor oppna spisen och pimplade rodvin med stamningsfull musik pa lag volym. Strax efter att vi tryckt i oss andra kvallens efterratt klev en av Matias vanner innanfor dorren. Denna man ar en luggsliten blandning av gaucho och fiskare och ar slaende lik Clint Eastwood. Han kallas darav sa. Clint Eastwood medgav att ta med mig pa ridtur foljande dag klockan 17.
Vid 12-tiden kom ett par bekanta figurer till Matias hostel for att fraga om priset. Vi hade bott pa samma hostel i Montevideo. De berattade att de foregaende natt bott fem pers i ett hus for 800 pesos (billigt), men eftersom den amerikanska piloten och hans flickvan som bott med dem tidigare natt inte pallat Cabo Polonios isolering hade de dragit. Priset skulle nu tvinga dem att flytta om de inte lyckades varva nya hyresgaster. Eftersom jag ar en barmhartig samarit fragade jag Matias om det var okej att checka ut tva timmar forsent. Darpa slangde jag vaskan pa ryggen och flyttade in hos Emily, Juan och Orencio. Tre galna 25-aringar fran tre olika horn i varlden.
Detta hus saknade till skillnad fran hostelet helt elektricitet. Ville man ha vatten var man tvungen att pumpa. Vad pumpen betraffade sa forsokte alla flytta fokus nar fragon uppkom om vems tur det var.
Forsta dagen snek jag undan eftersom jag hade ett appointment med Clintan som klockan 17 stod utanfor det rosa huset och vantade med tva hastar. Till mitt forfogande stod dar Chumbo. Pa Chumbo fanns en fastspand farskinnsfall med tva stigbyglar och rep att tygla honom med. Ridskolans alla regler och fattningar var bara att glomma, detta skulle jag bli tvungen att gora som en gaucho, tyglarna i ena naven och i den andra stack Clint Eastwood till en pinne. Piska om du vill framat, dra i tyglarna om du vill stanna. CHUMBO! VAMOS! Vi styrde ner mot stranden. Chumbo gjorde upprepade forsok att vanda om men styrde tillbaka pa ratt kurs nar Clintan gav honom en snart over nosen med sin pinne.
Eftermiddagssolen stekte. Vi galopperade over Cabo Polonios sodra strand, forbi tva sjolejon som skoljts upp pa stranden. Vi red uppfor en jattelik sanddyn dar Clintan band ihop benen pa hastarna medan vi vadade upp i sanden mot toppen av ett berg dar vi hade varldens utsikt. Jag bjod Clint Eastwood pa kakor och vi forsokte oss pa en konversation. Han tyckte det var ytterst markligt att jag jobbat ett ar, for att sedan resa nasta. Han besvarade detta med att arbetaren Chumbo, ocksa ansokt om ett ars ledighet for att se varlden.
Vagen tillbaka ledde langs en flod och in i en skog. Chumbo travade pa, pigg som en larka, nar han markte att vi var pa hemvag och piskan fick vila i en timme. Nar han markte att vi red forbi Clint Eastwoods gard och var pa vag ned mot sanddynerna igen forsokte han gora en hastig retratt och Clintan tog ater ton. I solnedgangen galopperade vi tillbaka over sanddynerna. Fyren fick lysa upp den sista biten till Matias, hos vilken en granne nu befann sig i full gang med att baka pizza.
Foljande dag bar jag med mitt nya folje av mot skogen for att leta ved. Med oss hade vi tre liter billig cider. Detta var inget latt mission eftersom skogen lag en timmes vandring over sanddynerna. Juan sackade efter och flamtade att den gassande hettan holl pa att fortara honom. Till slut kunde vi atervanda med tre pasar kottar och varsin pinne. Emily, som definitivt blivit utsedd till husets husmor, lagade lunch varpa vi kvistade over till hennes van nagra hus bort, Stèphane, for att jobba. Stéphane ar fotograf och har hyllat Polonio i boken ”Liberté” som nu florerar som souvernir i diverse resvaskor hos de som besokt Polonio. Han har dessutom ett av de Polonios lustigaste hus, malat i hans favoritfarger rott, blatt och gult. Ovanfor dorrposten star det ”Carpe Diem”. Pa en annan langsida ”La Liberté ou la Mourt” Huset skulle vi nu hjalpa honom att mala om. Vi betalades i ol!
Pa kvallen vann vi ytterligare en hyresgast, Richard, och han hade en gitarr! Musik var det enda huset hade saknat. Nar fem blivit fyra hade vi lyckats pruta ner priset till 700 och men eftersom Richard gjort en diskret entré var vi nu fem att dela pa detta vrakpris. Gud hade sant oss en angel!
Pengarna borjade sina och trejde dagen i huset hade jag for avsikt att lamna Polonio. Vaskan var packad. Forst tog jag itu med disken, jag och Juan hade lagat en hogst misslyckad matratt pa fyllan och hela koket var slabbigt och kletigt. Nar det massiva diskberget narmade sig sitt slut kom Orencio och fragade om han kunde hjalpa till. Jag sken upp: ”Ja, faktiskt, du skulle kunna ta over” varpa Orencio ryggade tillbaka: ”What..nooo… You are suppose to say that you are fine!”. Nar disken var fardig var aven vattnet fardigt och var hyresvard berattade att koksvattnet kommer fran en regnvattentank. Bara badrummet styrs av pumpen. Det var alltsa bara att invanta regn tills nasta disk!
Detta var forsta dagen med riktigt grymt vader sa Juan sa att jag iaf kunde hanga med ner pa stranden tills min buss gick. Det var lordag och det kandes lite som ett lagbrott att slanga in handduken mitt i en helg nar festen kulminerade, sa jag meddelade att jag skulle ga till affaren for att hora om det gick bussar till Montevideo aven pa sondagar. Istallet for att aka hem atervande jag till stranden med en lunchranson ol. Nar dessa var slut och alla mer eller mindre branda vallfardade vi till milansabaren och intog mer ol i sallskap med milanesa.
Jag tog en siesta varpa jag gick upp till Stéphane som bjod pa kaffe. Efter kaffet gick vi over kullen till fyren for att se solnedgangen fran klipporna. Trots min trasiga kamera som sedan Buenos Aires saknat laddare lyckades jag ta nagra kort. Stéphane sweet-talkade fyrvakten och vi fick gratis intrade att ga upp i fyren. Sjolejonen ylade nedanfor pa klipporna medan solens sista stralar lyste upp Polonio.
Som tur var var Emily aterigen bossen i koket denna kvall. Vi korkade upp nya lador rodvin. Vid 1-tiden forflyttade vi oss ner pa stranden och gjorde upp en eld. Richard och Juan skranade Damien Rice latar. Vinlador avverkades. Richard hade medtagit en fager dam han traffat pa stranden och till vilken han lovat bort min sang. Jag hade medgivit att jag kunde sova pa soffan men i stundens hetta fick jag infallet att jag istallet skulle sova pa stranden.
Jag lyckades overtyga Orencio, Emily och Juan. Jag hade min sovsack som jag fick dela med Orencio och Emily och Juan hade fatt lana Richards.
Jag vaknade och insag att jag befann mig pa stranden. Jag rullade ur sovsacken som jag snurrat in mig i som en kokong. De andra var borta. Det var ljusan dag och ett och annat parasoll hade ploppat upp pa stranden. Brevid fanns rester av nattens eld och en av mina skor sov stupat ner i eldstaden och blivit svedd.
Jag linkade upp till Stéphane och la mig i hans hangmatta och han pysslade om min baksmalla med choklad och kaffe. Han erbjod mig stanna och bo pa hans overvaningen och bli hans prinsessa.
Jag gick ner och tog ett bad och fick energi att ga hem och packa vaskorna. Idag var det tvunget att ske!
De andra hade just vaknat. De hade gatt hem och lagt sig eftersom de hallt pa att frysa ihjal nere pa stranden. Orencio hade avvikit forst eftersom jag puttat ut honom fran sovsacken och snikit at mig hela sjalv. Vi hade tillsammans druckit 8 liter vin, vilket forklarade den radande baksmallan.
Vemodigt lamnade jag familia de la casita, hoppade pa trucken, akte forbi det stinkande val-berget och Cabo Polonio begravdes bakom sanddynerna.
ta de lugnt med ölen 😉