Jag och lilla larkan stiger ut ur en buss och in i en bastu. Vi befinner oss i Santa Marta pa den Colombianska karibiska kusten. Vi gar for att hitta frukost och inser snart att det enda som finns i utbudet ar svettiga ostcroissanter samt rosa rulltarta, om man inte vill frossa i grillat kott pa morgonkvisten eller torra friterade kottbollar, som de svarta Colombianska mannen som ar i full gang med grillfester langs Santa Martas gator och ropar efter oss att vi skall komma och ansluta oss.
Det marks omedelbart att den karibbianska varmen stimulerar testosteronet. Alla man har befinner sig i desperation, de glor pa oss som om vi hade stora oron och svans, visslar, mjauar och ordet for utlanning…”MONA!” haglar over oss som rykande bomber. Pa stallet dar vi bestamt oss for att ata frukost uttrycker en Colombiansk medelalders snuskgubbe ihardigt sin fascination over Malins ljusa hy och hennes isbla ogon. Han gor nagra patetiska antydningar till samlag och giftemal varpa vi vanligt men bestamt avviker fran frukostrestaurangen.
Vart mission ar nu att ta oss till Parque Tyrona som skall ligga 4 mil fran Santa Marta. Men forst skall vi ta oss till en stormarknad for att kopa mat for en veckas overlevnad pa beachen..
Vi knatar de svettiga 20 minuterna till Exito, Colombias stolthet dar du kan hitta allt mellan himmel och jord. Till skilland fran Sverige sa ar stormarknaderna i Colombia nagonting for de rika, mycket dyrare an de sma familjeagda kioskerna. Men precis vad vi behover i detta ogonblick. Vi utrustar oss for en veckas overlevnad i Parque Tyrona: ett kilo morotter, en burk tonfisk, nagra paket kakor, brodet som heter Bimbo, samt ett sunkigt talt utan regnskydd for 100 spann i handelse av eventuell nodsituation…
Vi textar Parque Tyrona pa ett block och satter av for att ta reda pa vart vagen till Parque Tyrona finns. Vi fragar nagra Colombianer som star och friterar ostbollar efter vagrenen. De ger oss en hanvisning mot busstationen. ”Nej nej, vi skall ga” ropar vi… ”var ar vagen?” …”Darat, men, det ar langt!…” svarar ostbollsfritorerna . ”Perfekt…!” ropar vi tillbaka och forsvinner bort pa vagrenen i riktning mot Parque Tyrona.
Vi reser skylten med ”PARQUE TYRONA” och borjar invanta skjuts. Varenda taxi saktar in for att forsoka fa oss att andra vart beslut och lasta in oss i sin bil. Vi haller envist pa var dumma uppdrag trots tusen varningar om att det ar farligt och att bussen ar snudd pa kostnadsfri. Vi inser att detta inte ar en bra plats att vanta pa utan beger oss vidare till en bensinstation, en sista kraftanstrangning i 40 graders varme med blytunga ryggsackar fulla med morotter, konservburkar och vatten och en besinstation tornar upp som en hagring just som den sista vatskedroppen tranger ur kroppen.
Vid benisnstationen star en jeep och vantar med oppen dorr. En stilig 35 arig kvinna med stort lockigt har och varldens leende sager att de sett oss pa vagrenen och bjuder oss att hoppa in. Hennes familj ager en restaurang just vid Tyronas entre. Sonen sitter vid ratten och en tonarig dotter i baksatet. Vi hoppar in och det bar av… ”var kommer ni fran? Hur lange reser ni? Vart har ni varit?” Vi besvarar de vanliga fragorna och passar sedan pa att fraga om dricksvattnet. ”Vattnet har ar fullt av parasiter. Vi som bor har dricker mineralvatten” svarar kvinnan. ”Synd, for vi har just druckit det”, svarar jag…
Jeepen stannar utanfor en grill i venezuelansk stil. En tjock man som ser ruskigt tat ut i vita jeans, randig skjorta samt solglasogon, en klockren mafioso-look, valkomnar oss och lotsar oss omgaende till grillen dar en ko snurrar runt pa ett spett. ”Detta ar bra kott” meddelar han ovetande om att hans framfor sig har tva flickor som ar vegetarianer. Tva bruttor i grona klanningar skrider ut ur koket med ett fat pa vilket det ligger tav sma kottbitar genomstungna av tandpetare. For att vara hovlig smakar jag pa kottbiten, medan han styr upp ett paron at lilla Malin.
De tycker att vi kan stanna dar och talta utanfor restaurangen… men vi har ont om tid och maste ivag. Mafioso meddelar att Parque Tyrona har tva entreer; en kommersiell samt en ickekomersiell. Han packar in oss i sin jeep, hans franske kompanjon sitter upp pa sin motorcykel och sa drar vi ivag for att belagra parque Tyronas ickekommersiella sida.
Mafioso har uppenbarligen affarsangelagenheter med parkvakterna och jeepen slapps forbi utan att vi betalat intrade. Mafioso kor oss forst till en ode strand varpa han sedan overlater forarplatsen till mig for att kora till nasta strand (trots att jag inte suttit bakom ratt pa 8 man) medan han sitter brevid och DJar techno med stonljud och piskrapp pa hog volym…
”Du kan ju kora!” utbrister han… Jag styr in pa playan, vi lamnar mafiosojeepen och mafioso sitt telefonnummer och ett lofte om att han med gladje hamtar oss for att skjutsa oss till andra sidan nar vi vill.
Har finns inga hangmattor sa vi slanger upp nodtaltet (som har stabilitet som ett korthus) precis framfor strandens polisbaracker. Vi ater nagra morotter och klammer ut den sista kaviaren (som befunnit sig i 30 graders varme i en vecka) pa det utsokta bimbobrodet.
Vi slanger oss i det karibiska genomskinliga varma vattnet och smalter sakta in i paradiset… Vi befinner oss i en vik, omgiven av fem-sex andra sma vikar med palmbevuxna vita strander dit man kan ta sig med taxibat. Ingen stannar vanligtvis pa den stranden dar vi valt att slanga upp taltet forutom infodingar och playans tva 24-ariga poliser.
Morkret driver in pa den ode stranden och beskedet att ingen mat finns att fa tag i eftersom vi inte har meddelat strandens enda restaurang vid lunchtid. Vi lommar hungriga tillbaka och satter tanderna i varsin morot i morkret dar vi blir offer till en svarm pa tusen mygg.
Plotsligt ropar poliserna efter oss. ”Vad ar det nu da?!” tanker jag… och dar star polisen pa barackaltanen och stracker ut tva stycken fisktallrikar till oss. ”Ar ni hungriga? Det har blev over….” Jag tackar och niger och kanner ett gladjerus springa igenom kroppen… varmen i de colombianska manniskorna ar verkligen overvaldigande… ”Ar det nagonting ni behover sa ar det bara att ni kommer over” sager den svarte polisen. Hela kvallen spenderar vi pa deras myggfria altan. Polislivet verkar ratt harmlost i Parque Tyrona… De gar upp och hoppar i uniformen klockan sex, stadar ur barackerna varpa en señora dukar fram sa mycket frukost de orkar ata. De tar sedan en tur fram och tillbaka langs stranden, baten over till Playa Cristal, gar fram och tillbax nagra ganger, aker sedan tillbaka och sitter och hanger i sina solstolar resten av kvallen tills señoran kommer med middagen…
Foljande morgon delar vi frukost med strandpoliserna. Sedan drar vi trotsigt ivag till fots mot den intilliggande paradisstranden Playa Cristal. Vagen dit (som ser ut som att ingen nagonsin gatt forr) ar kritisk, brant uppfor och nedfor med losa stenar och jord. Men vi tagar slutligen in oskadda. Stranden har ar till skillnad fran varan full med semestrande Colombianer som kommer over dagen och har finns aven sma kiosker, cyklop for snorkling pa korallrevet, hangmattor en mjuk playa med kritvit sand pa vilken du kan overleva ett tag genom att ata fallna kokosnotter.
Pa kvallskvisten atervander vi till var odsliga playa och sover den sista natten i det kvava taltet som ar proppat med mygg och morgonen darpa beger vi oss for att lifta mot andra sidan av parque tyrona.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.