Fran en varld till en annan…

I Apolo togs jag emot med oppna armar av Flory som slangde i mig mangder med mat och drog med mig pa fest i en miljonarsvilla med marmorgolv dar det serverades whiskey ur guldhink.
Bland gasterna fanns bland annat hennes kusin Felix Molina som ar en av Bolivias hogsta polischefer och specialinriktad pa motarbetande av narkotikatrafik.
Det skalades. Jag fick som vanligt fragan vad mina foraldrar agnade sig at. Nar Felix fick hora att mor min bekampar brottslighet i Sverige inbjod han henne att besoka Bolivia och lovade att visa henne runt i sitt land. A min moders vagnar tackade jag sa hemskt mycket for inbjudan men var tvungen att forklara att mor min tyvarr ar for radd for ormar och spindlar for att kunna besoka ett sadan biologisk mangfald som Bolivia.
Och nu nar jag hade chansen passade pa att stalla fragan: ”Men horrudu Felix, det sags ju att Bolivias polis ar den mest korrupta i Sydamerika…?
Felix avfardade pastaendet och beskyddade sin poliskar med att saga att fem Sydamerikanska lander i storre utstrackning later orattvisor hagra mot betalning. Jag kom sedan pa att man kanske inte staller sadana fragor till hogt uppsatta polischefer. Det var tur att jag inte akte pa en vinge…

Felix Molina ar bosatt i La Paz men befann sig nu i fodelsestaden Apolo i volontararenden i sallskap med ett tjugotal ovriga poliser och doktorer for att vaccinera Apolos indianungar och byrackor samt dra ut tander och ge vitaminer. Da volontarteamet saknade kameror ombads jag att fotografera deras insats for senare publicering i Boliviansk tidning. Efter tva dagars volontararbete anlande slutligen prefekten som finansierat projektet. Flory, Sofie och jag (av Flory uppsnoffsad i klanning) skickades fram av Felix, presenterades som Apolobor och halsade prefekten valkommen.

Pa kvallen var det ater fest i miljonarsvillan med guldhink dar hela volontarteamet var pa plats och rojde till ett inhyrt band som spelade Paraguayansk folkmusik pa dragspel. Jag blev stortforalskad i veterinaren och polisen Rocky men hann pa festen inte gora mer succè an ta ett glas innan nagonting inte stod ratt till och jag var tvungen att springa ivag till toaletten och krakas. Resultatet av gardagens fest hade varit att Flory blitt pissfull och legat och hulkat i sangen brevid. Denna natt lag en utslagen liten svenska mitt emot och spydde galla hela natten. Slutsats: Fruntimmer tal inte whiskey?

Nastkommande sondag slangde Molina in mig, miljonaren Patcho, en 80-arig faster till honom samt tre snorungar i bakluckan pa hans tjanstejeep och sa bar det av mot La Paz. Poliser kor mer an nagra andra som tjyvar sa strackan Apolo La Paz som med buss tar 12 timmar klarade vi av pa 9 timmar. De ringlande grusvagarna bar av genom torra okenliknander landskap, in genom djungler. Vagen korsades av vattenfall och sa upp over manlandskapen pa 5000 meter dar fastern hangde ut genom fonstret for att krakas varpa hon dackade i mitt kna. Efter en evighet kom vi ut pa altiplanon.

Pa kvallskvisten var vi framme i kylan i La Paz och mitt ben var sa avdomnat att jag knappt kunde ga efter att den nagot overviktiga fastern legat och snarkat under filtar och mossor i mitt kna i fem timmar.

Jag hade tagit omvagar for att forsoka undvika att traffa pa Ignacio men nar jag stod och betalade for min soppa inne pa comedoren sag jag en skugga av en gitarr och en stor turban glida in genom dorren. ”CACERIIIITA!!!” Och sa hoppade han pa mig och overoste mig med pussar sadar som Flory brukar gora pa Sofia. Attans. Jag lyckades inte alls med att vara hemlig! Det var dock riktigt kul att traffa Ignacio igen, helt plotsligt hade jag ju borjat forsta vad han sa. Pa kvallen drog han med mig i armkrok och fixade in oss gratis pa TTkos. Vi rojde som saaatan till ett gang gamla gubbar pa trumpeter och trummor fran Oruru.

I La Paz var jag tillbaka pa hostal Cactus dar jag hamnade i ett delat rum med israelen Matan som kommande fredagskvall, efter att jag tur och retur korts av Molinas chauffor mellan Cactus och polishuset for att overlamna bilderna till Molina, till Beit Chabad (judehuset) i La Paz. Fredagskvallarna spenderas ofta av resande judar snalatandes pa Beit Chabad trots att de inte alls ar speciellt religiosa.

Men att jag skulle kunna snalata kravdes en vit logn…
Nar vi antrade religionens hus stod dar rabbiner i svarta hoga hattar, helvmeterlanga svarta skagg och svarta rockar bockade och bugade i 180 medan de reciterade torahn. Och en stor grupp hungriga unga judeman i kipor bockande och bugandes bakom. Kvinnorna satt for sig sa Matan skickade ivag mig till dem. Rabbinens fru kom och tryckte bonetexter i min hand men jag forklarade pa hebreiska att jag inte kunde lasa, att min mor var Svensk judinna (jude ar den som har en judinna till moder) men att vi aldrig praktiserat religionen i hemmet. Hander tvattades och vin delades mellan samtliga judar innan koshermaten dukades fram: Sallader, Hummus, Guacamole, potatis, ris, fisk, brod, vin, whiskey… Mer mat an jag sett pa hela resan. Allting gratis. Vid matbordet bad rabbinens fru Matan och Eliad att oversatta till mig att hon halsade mig valkommen sa ofta jag ville till detta religionens hus att be, att ata, om jag behovde nagonting. Att hon ville att jag skulle komma foljande jag. Och nasta och nasta. Ja, hela veckan. Och hon erbjod att lara mig hebreiska i utbyte mot att jag larde henne engelska. Det var viktigt for mig att blasa liv i min religion.
Attans. Typiskt att jag skulle raka ljuga i religionens hus.

Fran en varld till en annan. Nar man bott pa ett jordgolv och rensat morotter i tre veckor liksom…