Isla Taquile

Hola Suecia!
Nu ligger jag sadar pinsamt langt efter i avrapporteringen igen. Jag skams men skyller pa att det ar for att jag fatt ett trogare ordforrad nu nar jag bara tjotar spanska och engelska hela dagarna. Nu har ju dock lilla Malin varit har och ateraktiverat det lite grann sa nu skall jag gora ett tappert forsok!
Tack sa jaaattemycket Malin for att du kom, du har verkligen forgyllt och paminnt mig om hur fantastiskt det ar med nara langvariga vanner och hur mycket ni ar saknade aven om jag aldrig ar ensam och traffar massa harliga manniskor hela tiden… Jag onskar verkligen att jag kunde telepatera mig hem en snabbis sa jag fick krama om er allihopa och saga att ni e sa jeeekla goooa!!.. Elli, Linn, Lisa, Malin, Mamsen, Marielle, Jasmina, Magda, Emir, Mohammed, Olli, Eva, Chefen, Daniel, Danijel, lillebror, fastrar, kusiner pappa och alla andra.
Ustedes los corazones mios me hacen falta!!

–

Juan bodde pa en grasbevuxen kulle med titicacautsikt en halvtimmes gangvag fran Copacabana. Ovanpa kullen fanns tre ruiner och i dessa hade fyra argentinier samt en Venezuelan byggt bo. Forutom Juan bodde dar flygbolagsmiljardarssonen ”Venezuela” som blitt trott pa pengar och flytt till Peru och Bolivia for att vara hippie. Han hade nu i manader bott i samma senapsgula rutiga byxor, roda, munkjacka, vita strumpor med roda tar i ett par flipflop samt en pajasmossa med tre stycken blackfiskarmar som skjuter ut fran huvudet och livnart sig pa knivjonglering vid gatuljus.
Dar fanns aven ett argentinskt par dar flickvannen sov 15 timmar om dagen i taltet och resten av tiden agnade att ta deras samtliga gemensamma beslut medan pojkvannen jobbade dag och natt for att forsoka tjana ihop pengar till att forsorja dem bada.
Slutligen fanns dar ocksa den rynkige tandlose hippien Yacko i randig mossa och langa loppiga dreads som varit pa resande fot i 25 ar, alltid utan en krona pa fickan har han klarat sig pa att enbart ”befinna sig i ratt tid pa ratt plats” (Han ar skicklig, aven jag blev charmad/lurad att bjuda honom pa lunch en gang…) Tills han inte langre orkar slanga upp vaskan pa ryggen skall han fortsatta resa, sager han.

Juan Genaro accelererade som en pormask i var planerade Macchu Picchu expedition, men till slut lyckades jag fa honom att lyfta arslet ur det argentinska campet dar vi spenderat otaliga kvallar spelande brasilianska slagdangor till en eld vi lyckats halla igang enbart av torra eukalyptusblad och ovanpa vilken vi kokat eukalyptuste i timmar och dragit i oss dryga 3 liter for att forsoka bota min forkylning. Doktor Juan Genaro uppger att han inte atit en medicin i hela sitt liv men heller aldrig blir sarkilt sjuk, hemligheten ligger istallet i att veta hur man kurerar sig.

Jag och Juan anlande till Perus forsta stad Puno dar vi fick ett eget rum billigt. Varsta lyxen med eget rum! Det firade vi genom att kopa rodvin och ha rock’n’roll. Vart kalas resulterade i att golvet (som thank god var belagd med vinrod heltackningsmatta) var nedspilld med rodvin, nattduksbordet lag ned pa hogkant, tavlan med lamor ovanfor sangen hangde snett samt tackena lag i drivor pa golvet tillsammans med alla vara andra agodelar.

Hand i hand skuttade jag och Juan Punos gator fram och spelade pa marknader, barer, matsalar samt pa restauranger anda tills vi samlat ihop tillrackligt med pengar for att aka till isla Taquile.

Isla Taquile ligger 3 timmar med bat fran Puno ute i den harmoniskt stilla titicaca vars vatten ligger och skaver mot molnen i horisonten och ar en o som ar betydligt mindre turistinvarderad an den bolivianska Isla del sol. An sa lange finns har ingen elektricitet sa nar solen gar ner runt sex begravs on i ett mystiskt morker och kvinnorna vandrar runt som valdnader under sina svarta tyger de sveper in sig i fran huvud till knavack och paminner om en blandning mellan nunnor, burquaikladda muslimer och faraherdar. Pa Isla Taquile finns heller annu inga hostel, utan det enda alternativet for folk som till skillnad fran mig och Juan inte ager ett ruckligt talt ar att inkvarteras till (jamforelsevis) overpris hos oborna.

Vi klev iland pa piren och tuggade koka som hastar for att forbattra syresattningen och orka ga upp for trapporna till 4000 meter dar vi skulle sla upp vart talt. Jag gick framatbojd och flasade som en asna och Juan skrek till forbipasserande pa nedatvag i trapporna… ”kan nagon vara snall att skanka lite lunga till svenskan, hon haller pa att avlida har av syrebrist!”

Framme slog vi upp taltet, drog av oss kladerna och satte oss i den stekande titicacasolen for att spela gitarr. Juan borjade halla lektion med mig och enligt hans mening var jag en duktig elev (trots att jag inte holl nagon kontinuitet i mitt ovande och saledes aldrig blev nagon artist)

Fran trappans hogsta punkt sag vi solen sanka sig ned over varldens hogsta sjo. Nu var det dags for mat men till vart stora fordarv sa var allting stangt pa on, forutom tva sma butiker. Juan Genaro bad mig lata honom skota snacket och sa antrade vi en av de tva butikerna. Han lyfte respektingivande av sig hatten och knapade ihop en liten snyfthistoria ”om man kunske skulle kunna salja oss en tallrik mat, lite ris kanske med nagot agg…” och sa vips hade butiskagaren Adolfo lovat oss en middag. Dorrarna till Adolfos butik lastes och dar innafor lamnades jag och Juan ensamma for att ata. Efter maten aterkom Adolfo, hans fru och deras tva hyperaktiva ungar och Juan drog igang en timlang diskussion om taquilenskt hantverk, koka och sasongens skord (Ingen kanner till vilka samtalsamnen som ar aktuella lika val som Juan…)
Affarsbesoket avrundades med att han korde en kardenal pa gitarren varpa han plotsligt utan att fraga hade lovat dem en sang pa svenska. JAVLA JUAN! Sa jag blev tvungen att sjunga ”Brev fran kolonien” som han snappat upp fran min mp3 och forvrangt till nagon slags dramatisk sambaversion pa gitarren. Kommentaren av Adolfo och hans fru blev att ”jaa.. vad vackert sprak det ar, Engelskan”… Och sa fick vi berom for att vi sjong sa fint. Inte konstigt nar man aldrig agt en radio, liksom.

Kommande dag forsokte Juan sig pa att spela nere pa batarna avgick, men det visade sig vara en inte alltfor gynnsam affar da batarna var stressade och helst avgick innan Juan hunnit hoppa av. Istallet gick vi upp till plazat for att tala med restaurangerna. Mannen pa Taquiles storsta restaurang satt med slutna ogon och lyssnade koncentrerat medan Juan spelade och nar han var fardig klappade han handerna och lovade att om vi kom for att spela nastkommande dag sa skulle vi bli bjudna pa mat, vilket vi naturligtvis gjorde och blev sa godda att vi knappt orkade ga ned for trappan sedan.

Dagtid pa Taquile ar det ljuvligt bikinivader och man vill aldrig aka darifran. Nattetid pa 4000 meter innebar dock istiden, inte konstigt att oborna tyckte att vi var storda som bodde i talt. Juan hade for sin egen manlighets skull lanat ut sin polarsovsack till mig som ar bruklig ned till 18 minus medan han fatt sova i min som ar duglig ned till 8 plus. Trots detta fros jag litegrann vilket Juan tog som en forolampning och skulle ge mig en lektion hur man anvander en sovsack; man skall ligga stilla pa rygg hela natten utan att rora sig samt ha dragkedjan pa sidan, inte uppe inte nere. Juans sovsackslektion resulterade dock i att jag som inte kan somna pa rygg lag vaken hela natten i minusgraderna och nar jag val somnade lag jag och hyperventilerade och han fick vacka mig och recitera ”andas langsamt genom nasan” som ett mantra, anda tills jag lyckats lugna ner mig.

Vi blev varsta bundisarna med de sma mosskladda herrarna pa restaurangen, vi hangde dar varja dag, Juan korde nagra latar pa gitarren och sa blev vi serverade varsin fisktallrik och var proppmatta resten av dagen.

Veckans sista dag korkade vi upp varan medtagna Gato Negro i solnedgangen och drog igang en diskussion om vasterlandsk vs boliviansk hygien och ju mer vin vi drack, desto hatskare blev diskussionen och desto mer var vi oense om allting. Vi vassade argument och kastade mot varandra som vassa pilar men nar vi upptackte att vi satt och skrek pa varandra beslot vi oss for att avsluta diskussionen, tog sovsackarna under armen och gick upp till det hus uppe pa berget dar Juan tidigare varit och fragat om vi fick sova eftersom ”tjejen bara grater pa natterna, hon kan inte sova for det ar sa kallt i taltet” och dar man utlanat oss koket. Vi slangde upp sovsackarna pa matbordet for att slippa undan markkylan och fick en somn som var lite battre an den i taltet.

I flera dagar hade vi forsokt hetsa varandra att ga ned till sjon o bada (det fanns varken dushar eller varmvatten pa on) men vi hade skjutit upp det sa nu hade det gatt en vecka och vi var sa skabbiga att vi knappt kunde visa oss pa restaurangen. Tiden var kommen for ett bad i 8-gradiga titicaca. Attans vad kallt det var!!! Vi torkade i solen, borstade tanderna och diskade, blev lite sena till dagens gitarrframforande men likval lika trevligt bemotta och fick var fisk.

Vi hoppade pa baten och fick en sista skymt av turistguiden med lockig hastsvans och lang haka som snudd pa kastat tallrikar och spetsat oss med bestick… Juan kastade ivag en present, hanvisade till mannen med ett sista utrop, det enda han kan pa engelska, ”friends for the music!”