Tva slabbiga ynglingar kladda i billiga adidaskopior fran topp till ta envisas med att lotsa mig over gransovergangen Peru-Ecuador trots att jag meddelar att jag ar ovvertygad om att jag kan klara mig sjalv. Nar vi anlander till andra sidan gransovergangen forsoker de naturligtvis tvinga av mig 30 dollar for besvaret… men som tur ar besitter jag lite mer stolthet an sa.
Nar jag lamnar Mankora kanner jag mig mer an nagonsin som en korv som nagon hardstoppat med en strumpsticka till att skinnet nastan borjat spricka. Vid en snabb mental rannskaning av manadernas senaste diet kommer jag fram till att jag nastan enbart atit ris, pomes frites och stekt agg sedan jag landsteg pa indianterritorium, den traditionella vegetariska tallriskmodellen. Jag bestammer mig saledes for att det ar dags for en forandring; jag skall fasta tills min ankomst till Bogotá och om hungern haller pa att ga over styr skall jag inta gronsaker, inte choklad, bullar eller pomes frites.
Pa ett loppigt busskontor koper jag en biljett som skall ta mig hela vagen genom Ecuador till den Colombianska gransen. Pa grund av att jag befinner mig i en dimma lidande av halv ihjalsvultenhet hinner jag tappa bort biljetten innan bussens avgang. Jag har tur och lyckas snyfta mig ombord utan att kopa en ny.
Bussen som korsar hela Ecuador pa 24 timmar stoppas av polis tre ganger for att samtliga skall stiga av, visa upp sina pass och hela bussen genomsokas efter knark och vapen. Skap, sovsackar, stora pasar med mat.. allt oppnas, vands uppochner och rotas igenom medan vi far sta och vanta utanfor. Stormen drar forbi lika fort som dem kommit. Poliserna utrymmer bussen och vi beviljas stiga ombord igen och forstatta sova…
Vid 12-tiden stannar bussen strax innan den Colombianska gransen vilken jag sedan korsar i folje med en Colombiansk man i 50-arsaldern med keps bakochfram, for kort skinnjacka, jeansen i knavecken, kangor i storlek 35 med oknutna skosnoren och med en karringvaska pa hjul i slaptag. Denna gransovergang gar helt smartfritt aven om mannen ar smajobbig och utan andningspaus rabblar for mig upprepade ganger ualla de lander han varit i.
Efter en manad med gitarrspelaren befinner jag mig i en ekonomisk sinnesstamning och tar beslutet att jag skall spara de 7 kronorna som taxin kostar till narmsta busstation genom att ga den dryga timmen med alla mina vaskor. Efter att jag dumdristigt kampat i 20 minuter stannar en bil med en barnfamilj som fragar om jag vill ha lift.
Barnfamiljen slapper av mig pa busstationen och sa ombordstiger jag nasta 20 timmars bussresa mot Bogotá. I Bogotá moter jag upp min gamla klasskompis fran Trosa som av en slump befinner sig just dar, Maja Ahlstedt, som jag inte traffat pa sex ar. Tillsammans med tva andra svennar besoker vi Bogotás experimentsmuseum, som trots forvantningen om ett grymt Tom Tits i colombiansk tappning ar en lektion tagen ur skolboken fran arskurs sju hur man tar hand om natur och miljo, hur mycket vatten man kastar i sjon om man inte stanger av vattenkranen medan man tvalar in sig i duschen osv…
Pa kvallen frossar vi i Maracuyámilkshakes och blir sentimentala over svunna tequilafyllor pa Trosas Krillesberg.
Foljande dag infinner jag mig pa Bogotás flygplats invantande ett plan som skall anlanda fran Frankrike. Det ar inte svart att se vem av dem som ar lilla Malin, for ingen lyser upp mer med sin blonda kalufs som denna lilla svenska janta. Som en liten angel! Vi springer fram till varandra och kramas lange lange och trots att Malin peppat sig sjalv att inte bli sa sentimental sa borjar hon nastan att grata.
Malin har extra noga uppmarksammat min information att det ”kan bli kallt” och packat med sig en uppsattning klader som duger for en nordpolenexpedition. Ryggsacken ar snudd pa dubbelt sa stor som min sa busschaufforen tvingas oppna dorren for handikappade for att hon skall lyckas pressa sig in i bussen.
Pa hostelet borjar jag nastan grina nar Malin overlamnar min midsommarpresent som mamma skickat med henne: en tub kaviar, en burk sill, ett 50-pack kondomer, rokelser, varmeljus samt strumpor och linnen. Mammor kanner pa sig hur man rustar upp sina dottrar pa andra sidan jordklotet…
Vi sorterar ut halften av vara packningar som inte kommer behovas och sa kvistar vi ivag mot bussterminalen for att hitta en buss till kafferegionen Salento.
Lilla Malin glommer sin sovsack pa bussgolvet i taxin som oturligt nog har samma farg som sovsacken och sedan haller vi pa att bli overkorda nar vi forsoker hitta ratt buss och irrar bort oss pa bussparkeringen. Jag forsoker skylla att saker och ting gar at pipan pa grund av att jag inte forstar den Colombianska bonddialekten an…
Klockan ar fyra pa morgonen da vi anlander med lock i oronen pa grund av Colombias hojdskillander till Armenia dar vi skall byta buss mot Salento. Nar vi skall kliva av och jag skall packa ihop min sovsack ar fodralet som jag med omsorg slangt pa golvet sparlost forsvunnet. Jag ar fast besluten om att hitta det och borjar ala omkring pa golvet och ruska liv i sovande och be dem lyfta fotterna for att de eventuellt ruvar pa ett sovsacksfodral. De sovande busspassagerarna ar inte speciellt samarbetsvilliga. Vi borjar vadra avgang. Jag blir superstressad och tar motvilligt beslutet att vi for att vara pa den sakra sidan borde kliva av for att hamta ut vara vaskor fran bussens baklucka… Sa snart vi hoppat ned pa asfalten ser vi hur bussen borjar accelerera och aka ivag, med vara vaskor. Tva yrvakna turister med oknutna skor och en med stor sovsack utan fodral under armen slapandes i marken springer efter en ivagakande buss och viftar som galningar att den skall stanna. Efter en rejal kraftanstrangning lyckas vi fa stopp pa bussen och den sura busschaufforen hoppar ur for att overlamna vara vaskor. Han fragar sig vad vi gjorde nar han lamnade ut de andras vaskor. ”Alade runt pa golvet” mumlar jag… Pa stationen satter vi oss pa ett café. Lilla Malin uppdaterar mig om alla nyheter pa passenheten och jag lyssnar med munnen full med kaviarmacka tills bussen mot Salento avgar klockan sex.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.