Vi sag angan stiga upp ur floden och dansa upp genom granarna i morgonsolen. Hade nacken funnits hade han latt hangt naken har pa nagon av stenarna och dragit nagra latar pa fiolen. Morgonen var kyligt sa Juan drog ivag for att tigga varmvatten till kaffe. Han kom tillbaka med inte bara termosen fylld, utan aven en hog stekta bananer inslagna i papper. Den goa peruanskas señoran hade idkat moderskanslor over oss frusna sjalar som sovit i talt.
Allt i matvag var dessutom mer an valkommet i denna stund da vi atit upp 9 av expeditionens 12 kakpaket foregaende kvall.
Expeditionens andra dag tog sin borjan. Vi var ater uppe och balanserade pa tagralsen men hoppade snart ned for att stanna och fylla pa kranvatten hos en familj som bodde utmed ralsen och bjuda de snoriga ungarna pa godis. Jarnvagen trangde tillsammans med floden genom ”valle sagrado”, den heliga dalen. En jattelik majsodling oppnades upp. I utkanten av majsodlingen lag en liten stuga. Nar vi passerade stugan lyfte vi pa hattarna at en liten man i 80-arsaldern i brun filthatt som stod i tradgarden. Mannen lyfte av sin egen hatt och vinkade tillbaka. Vi passerade. Snart horde vi ett rop. Vi vande oss om och sag att det var den lille mannen som vinkade at oss att komma tillbaka. Mannen sprang in i huset men kom snart ut igen med en tallrik mote (kokt stor vit majs). Han orerade forsserat pa quechua och flaxade med armarna som en kolibri. Det mesta var oforstaeligt, men vi lyckades urskilja att majsen var till oss eftersom man maste ha energi nar man skall ga sa langt.
Och sa fortsatte vi over pa grusvagen som lopte paralellt med jarnvagen, ater fyllda med energi av nagra kaktusoron som Juan overtygat vara atbara och skurit av med kniv och gaffel, anda till byn dar vagen slutar och den klassiska inkaleden borjar, 82. I 82 blev vi stoppade av en nationalparksvakt. Vakten upplyste oss om att tagralsen var forbjuden att bertrada eftersom det var forenat med livsfara, vandring pa sparet hade tidigare orsakat olyckor samt nedskrapning och eldsvador. Juan lyckades dock vinna mannens forstaelse da han berattade for mannen att var utflykt till Machu Picchu var av spirituell karaktar, en pilgrimsfard i genomforandets skede till de gamla inkaruinerna som vi sedan barnsben dromt om att gora. Vi ville vi inte ta taget, utan gora den till fots pa samma satt som de gamla inkorna, och lara kanna vagen by for by. Vi var aven sjalar med respekt for naturen och hade naturligtvis med oss all mat i torrt torkat format: Notter, honung, brod och kakor. Vi beordrades att visa passen och slapptes sedan in pa sparet efter att ha bedyrat att iaktta hogsta forsiktighet och uppmarksamhet.
For att gora en lang historia kort sa gick vi mellan 9 och 17 pa tagralsen och stirrade blint ned pa trabalkar, blankande stalrals och sondersprangda stenar. Ungefar en gang i halvtimmen fick vi lov att hoppa ned for att bana vag at forbipasserande tag. Med jamna mellanrum skrek vi ut forbannelser over att vi slog i fotterna. Min kollega Juan Genaro lyckades aven ramla en gang, vilket orsakade ett litet sar som blodde och blev jattepluttig. Femtiden innebar att ett morker borjade sanka sig over Valle Sagrado och vi insag att vi inte skulle hinna fram till Machu Picchu denna dag. Ollantaytambos smakyliga karga landskap hade borjat forvandlats till frodig tropik med regnskog och oppna grona slatter. Fran jarnvagssparet skadade vi en stor grasslatt nere pa sidan av floden, dar det sag ut som nagon slangt hundratals stora stenar. Dar stannade vi for natten. Over en oppen eld i manens sken over valle sagrado lagade vi linser och ris innan vi lade oss for att sova.
AVUNDSJUK! 😉