Erik satt med sin van och tva andra vanner och rokte braj pa Balta Reis nar jag anlande. Jointen skickades till mig men jag avbojde vanligt men bestamt. ”How much did you walk the last two days?” Fragade mig Eriks korta graharige van med en lite bister uppsyn. Jag svarade att jag uppskattningsvis gatt ca en mil sammanlagt. ”This man walks a lot” sa han, och nickade at Eriks hall.
Enligt hans uppgift gick Erik alltsa mellan tva och sju mil om dagen. For tillfallet var jag utrustad med en 20 kilos ryggsack som satt daligt pa ryggen eftersom vaskan var designad for en pygme och inte for en reslig vikingajanta. Jag hade dessuto ett 3 kilos talt som luktade mogel vilket hittills aldrig behovt anvanda samt en arabisk trumma, darbouka, som foljde med mig overallt men som jag fortfarande inte kunde spela en enda rytm pa. Denna bar jag numera under armen alternativt uppslangd over axeln p.g.a. att dess barvaska gatt sonder. All vandring med denna packning var hogst smartsam och att ga tva mil med allt detta var en omojlighet. Sa jag rannsakade mitt hus och insag att min garderob var onodigt diger for sitt andamal, att en stor jakfilt var overflodig nar sovsack fanns samt att taltet troligtvis aldrig skulle komma att vara nodvandigt da jag reser i okenomraden dar risken for regn ar hogst lagprocentig, sa skulle jag vilja sova i naturen kunde jag gora det utan talt, vars huvudsakliga funktion ar att skydda mot regn och vind.
Med en packning som reducerats till halften tog vi bussen till Antalya for att hamta Eriks fornyade pass varpa vi ”promenerade” fran polisstationen till busstationen (dvs genom hela Antalya) vilket tog ca tva timmar. Jag var mycket tacksam over att ha en nedbantad packning och att trumman numera fick plats inuti ryggsacken.
Vi stannade saledes for att ata och dricka cay. Erik slangde upp en karta over Turkiet pa bordet. ”So where do you want to travel?” Fragade han med sin viskande stamma. Jag pekade pa Antakya, en hitorisk plats i narheten av den syriska gransen.
Vi satte oss pa en nattbuss till Adana som var hogst obekvam och resulterade i ungefar en timmes somn och kom fram till Adana vid tidig morgon. Vi drack de sedvanliga morgoncayen… Te, cay, ar en hogst viktig detalj i den turkiska kulturen och bryggs pa annorlunda satt mot det vasterlandska. Ett superstarkt teextrakt gors av flera pasar earl grey- eller ceylonte som drar i en kanna vilket man fyller upp sallskapets samtliga krukformade glaset till halften varpa dessa fylls upp till kanten med rykande hett vatten fran en annan kanna. Jag drack en och Erik som ar hogst beroende av denna dryck bestallde in en till, ”bir daha”, och en till, och en till, tills han druckit fyra stycken.
Vi klamdes in i en minibuss i vilken allting var mini, i synnerhet platsen for benen vilka jag fick placera under min egen haka de tva kommmande timmarna. Vaskor fick inte plats i vaskutrymmet utan hade klamts in i minibussens enda lediga utrymme dvs mellan passagerarna. Arabisk musik skranade ur hogtalarna. Turkiska mixades med arabiska. Utanfor fonstret svischade en marknad forbi dar araber salde far.
Trots att vi geografiskt annu befann oss i Turkiet kunde vi skada att detta kulturellt var arabterritorium.
Antakya ar en liten stad ungefar 2 mil vasterom den syriska gransen. Genom staden flyter den rebelliska floden Orontes som tvart om de ovriga floderna i omradet flyter fran soder till norr istallet for norr till soder. Floden ar mycket smutsig och ba flodbanken star man och drar upp kattfisk ur denna, som snarare ser ut som en stor acklig insekt med langa antenner. I Antakya lever ett flertal religioner sida vid sida i harmoni: Alevi och Sunnimuslimer, Kristna, Armener och Judar. Har kan du finna bade camiis (moskeer) och kyrkor.
Vi ”promenerade” fran busstationen langt utanfor Antakya till centrum. Jag var slutligen hogst forbannad pa Erik efter att vi vandrat omkring ut och in ur Antakya i tva timmar gata upp och gata ned for att finna det ratta hostelet, och detta pa tom mage da vi inte kakat frukost trots att klockan var 17. Vi checkade slutligen in pa ett fallfardigt hostel som stank av urin och agdes av en snudd pa dov man med nagra graa harstran bakom oronen samt byxorna uppdragna over naveln. ”Detta hostel kommer ga under med honom” spadde Erik.
Nar vi kom till restaurangen for att ata frukost upptackte jag att mitt bankomatkort var forsvunnet, sa jag kastade i mig maten utan att kanna att den var utsokt och sprang tillbaka till hotellrummet for att genomsoka det, men kortet var sparlost forsvunnet. Men skam den som enbart forlitar sig pa banker och inte har nagot gomt i madrassen. I min vaska hade jag ca tva tusen i kontanter i olika valorer:
Ungerska forint, Svenska och norska kronor, pund, Euros samt en skuld som Derek betalat mig i egyptiska pund. Och det uppdagades senare att jag hade 5000 spann pa ett svenskt konto vilket jag inte vetat om, sa min ekonomi skulle nog klara sig tills jag nadde Israel och kunde fa ett nytt kort skickat till mig dar.
Vi bestamde oss for att stanna i Antakya tva dagar och invanta den muslimska hogtiden Bayram som ar en offerhogtid da man skall slakta far och dela kottet med sex personer som ar fattigare an en sjalv. Erik trodde att mannen vid syriska gransen skulle vara allmant glada och lattsamma under hogtiden och mina chanser att bli inslappt i Syrien storre an annars.
Natt i Antakya och jag vaknade av att hela det fallfardiga huset skakade. Jordbavning! Erik hade inte vaknat av skalvet sa jag vackte honom. ”Varfor vacker du mig ur min ro? Var jordbavningen stor eller liten?” fragade han och var uppenbart stressad over denna informationen, han hade beskadat jordskalvet i Istanbul -99 som uppmatt 7.6 pa rihterskalan dar flera tusen dodats och hundratals byggnader jamnats med marken. ”Formodligen ratt liten eftersom vi fortfarande lever” antog jag… Han tande en cigarett som han rokte i sin sang innan han borjade undersoka rummets enda fonster utifall detta varit det varnande skalvet och vi hade ett nytt storre att vanta. Skulle ett stort skalv komma var ett redan fallfardigt hostel en hogst osaker plats att befinna sig pa, sa vi skulle bli tvungna att hoppa ut genom fonstret. Jag lag i min sang stel som en pinne med ogon som inte ens gick att blinka med. Slutligen trottnade jag pa att vara forberedd pa katastrof och somnade om.
Morgon i Antakya och Erik foreslog att vi skulle ta oss upp lite for hojden sa vi kunde skada staden uppifran. Vi foljde gatan uppat och fann en plats dar vi hade utsikt over staden. Ratt som det var fick vi syn pa en man som foljde den ringlande vagen uppfor berget pa en vit asna en bit bort. ”Ser du den mannen?” fragade Erik. ”Hans mentalitet ar den samma som for 2000 ar sedan. Vill du se historia, se pa den mannen”. Sa vi bar av for att fa en narmare titt pa mannen med asnan. Men vart hade han tagit vagen? Vi foljde vagen som tycktes vara den enda mojliga men mannen hade gatt upp i tomma intet. ”Are you tired or you want to climb to the top?” fragade Erik. ”I am not tired, I am a viking” svarade jag. Vagen slutade och vi klangde oss nu upp for steniga sluttningar mot toppen medan Antakya krympte till en liten miniatyrstad nedanfor vara fotter och solen grillade oss. Erik flasade bakom mig med sin hesa rokarrost. Hogst uppe pa berget skadade vi en hydda. ”Daruppe vantar de oss med en cay,” spadde Erik.
Nar vi kom upp sag vi att mannen med cayen inte alls var en man med cay utan en man i 100 kilos klassen som sag ut som om han satt har och planerade sitt eget sjalvmord. Han satt pa en avsats och dinglade med benen over staden och med en flaska i handen. Han gav ingen respons pa mitt ”merhaba” utan fraste bara till med en sur min och gjorde en gest med handen att vi skulle forsvinna. Han slangde ivag en spottloska over staden. ”He have lived this city. Now hes spitting on it.” sa Erik.
Vi lamnade den bittre mannen ifred med sitt projekt och fann en ruin som jag besteg. Vi fann en restaurang dar Erik fick sina fem cay och jag efterlangtat vatten. Nu var vi pa nervag. Men istallet for att ta sluttningen ned insisterade Erik pa att vi skulle se vart bilvagen pa andra sidan ledde. Vi kom ut i en by. En vagskylt visade: Antakya 10 kilometer.
Vi gick pa vag i stekande sol och jag sag ut som en muslim dar jag skyddade mitt huvud med sjal for att inte fa solsting. Pa vagen motte vi tva pojkar som plockade sma grona frukter som skulle till Antakya for forsaljning. En asna stod fastbunden under ett trad. ”ur mycket skall du ha for asnan?” fragade erik en av pojkarna. ”They say we can buy it cheap, do you want it?” fragade Erik mig. Men jag kunde genast se komplikationerna i att lifta i sallskap med en asna, sa jag tackade nej.
Vi fann en vag som sag ut att vara en genvag genom berget tillbaka till Antakya. Vi svangde in pa vagen och genade over nagra akrar tills vi kom till en sluttning. I sluttningen fanns en dal som var tackt av tata buskage. ”Var forsiktig med den har busken, den ar giftig!” Sa Erik. ”Jag ar van vid giftet, men det ar inte du, river man sig kan man bli forlamad.” Jag forsokte halla mig undan dessa ettriga taggbuskarna men hur jag an klattrade och krop och hoppade hade de klamrat sig fast runt mina ben och fotter och klost upp mitt skinn. Vi hade inte valt en enkel vag. Efter en kritisk halvtimme kunde vi lamna den aggressiva dalen bakom oss. Erik sag hogst besegrad ut dar han blodde fran ett rivsar pa nasan efter fighten med taggbuskarna. Vi foljde bilvagen och var snart framme i Antakya. Tva mil gade vi gatt denna dag.
Att resa med Erik borjade bli pafrestande nar han borjade kalla mig sin fru, och berattade att jag uppenbarats i hans drom innan jag kommit till marinan i Kemer. Han hade omedelbart kannt igen mig fran drommen och darfor foreslagit att vi skulle resa tillsammans, han reste annars alltid ensam. Jag upplyste honom om att jag sag pa min relation till honom pa samma satt som realtionen till en morfar och tyckte darmed att det var bast att vi skiljdes at i Halep.
Pa Bayrams forsta dag satt vi i en taxi till den Syriska gransen. Mannen i luckan pa migrationskontoret sag ut som en tvahundrakilos odla och stirrade ut i tomma luften nar han monotont fragade vilken adress och vilket hotell jag skulle bo pa och vem jag skulle traffa och vad som var mitt jobb: fragor som ar essentiella for att fa erhalla syriskt visum. Jag svarade lite besvarat att jag inte hade nat hotell an, men att det formodligen kryllade av dem i Halep sa jag helt enkelt kunde valja ett. Jag blev ombedd att sla mig ned for att vanta, detta skulle ta nagra timmar, men var strax tillbaka i luckan for att fraga om hur mycket visumet kostade. ”You will not get visa to Suriye, You come back to turkey. Police will follow you” sa odlan som fortfarande inte gav ogonkontakt, utan talade med luften. Fyra polska erasmusstudenter som tankt sig en utflykt till Syrien under Bayramledighetern motte samma beslut. Bi leddes nu ut ur migrationskontoret med tva unga manliga poliser som fnittrade som smaflickor. Vi undrade naturligtvis varfor vi blivit nekade. ”Manager do not agree” var argumentet.
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.