Resten av Santa Cruz del Valle Ameno

Min bolivianske man Michail levererade mig i sakerhet i Santa Cruz och en ny vecka kunde borja.

Den borjade med att jag och Bruno gjorde ett experiment hur manga dagar man kan ata tillagade bonor som ej statt i kylskap. (Experimentet kom sig av att Bruno naturligtvis ej antrat koket sedan jag och Fabien lamnat Santa Cruz och saledes maten som jag och Fabien lagat innan vi for fortfarande stod kvar i grytorna.) Fem dagar klarade vi av bra. Pa kvallen vallfardade hela Santa Cruz till plazat dar nagon nationalparksabetare kommit och riggat en liten dator som kopplats till ett vitt skynke for att visa Santa Cruz invanare domkumentarfilmer om nationalparker i Bolivia.

Pa sjatte dagen vid lunchtid nar jag och Bruno jobbat klart fortsatte experimentet. Vi at upp det sista av bonorna. Jag kande direkt att jag skulle falla pa mallinjen. Inne i magen befann sig nu en tickande bomb. Jag bad om att fa ga och lagga mig. Och bast som jag lag dar i mitt esse inrullad i min sovsack som en kokong antrade en ung man med en stor ryggsack.

Den unge mannen stack in tassen, gravde fram min hand ur kokongen och presenterade sig som Jérome.
Hela kvallen lag jag och kved i djupa plagor tills jag till slut lyckades spy ur mig de fermenterade bonorna.
Experimentet var avklarat. Fem dagar. Bruno som atit samma mangd bonor samt sina raa fagelvingar i vinager klarade experimentet utan syndrom.

Bruno presenterade dagen darpa att han skulle lamna oss ensamma for att fara till Apolo. Likasa skulle hans granne, den bracklige perverterade 70-aringen Don Renèe som vid flertal tilfallen forsokt valdfora sig pa Brunos volontarflickor. Don Renée bad Jérome om tjansten att sova i hans hus och vakta medan han skulle vara borta eftersom hans hus anses vara ett av Santa Cruz lyxigaste (han har ju kok inmhus och TV..) och darmed tror hans ego att detta ar en attraktiv maltavla for tjyvar.

Jag och Jerome jobbade pa som aldrig forr (hrrm…) jag hogg ved medan Jérome spelade gitarr, vi gick till floden for att fiska varpa vi sedan stekte de femton decimeterlanga fiskarna vi dragit upp ihop med den overkokta manjokan fran dagen innan (stekt mat ar annars bannad hos Bruno). Vi drack apelsinvin samt drog pa salsamusik och jag experimenterade pa Jérome for att forsoka repetera mina bortglomda kunskaper ”Hur fasen var det..?”… ”Sa har kanske?”… ”NEJ NEJ NEJ!! INTE SA.. kom tillbaka!”.

Nar klockan var langt senare an vad vi vanligen brukar ga och lagga oss hos Bruno tog Jerome sin sovsack under armen och utrustade sig med en machetes for att ga ivag och sova i Don Renées lyxlya. Grannen Mario hade varit och aterlamnat ett hagelgevar sa jag sov med ett skarpladdat vapen i koket… haha!

Efter tva dagar i Apolo kom Don Valdos jeep tillbaka till Santa Cruz och dari fanns Bruno, Don Renée samt en van till Bruno – en indian i hatt fran La Paz som heter Fernando. Jerome fick flytta hem igen. Flory hade skickat med mandlar till mig och Bruno sa att ”Flory har foralskat sig i dig… hon pratar hela tiden om dina ben och undrar varfor jag inte gifter mig med dig”… Jag forsokte forklara for henne att jag har ju min typ av kvinnor och sa men hon ville inte lyssna pa det orat.”… ”Och ni har ju delat sang ocksa om jag inte har fel?… Ni skulle ju utgora Bolivias forsta lesbiska par” Och sa var skamtet igang om mig och Flory som Bolivias forsta lesbiska par.

Eftersom klockan var tre och jag och Jerome annu inte kommit oss for att jobba skickades vi ivag till shakrat med varsin spade. Vi smusslade aven med hogtalare och MP3 och borjade repetera gardagens salsalektion mellan majsplantorna.

Narmare beskrivning av Fernando:
Fernando ar en genuint omtanksam och bildad indian som alltid har tusen jarn i elden. Han har en halv framtand som alltid befinner sig under en hatt – han har en till vardags och en som han har nar han arbetar. Regnar det drar han en svart sopsack over vardagshatten.
Alla hans klader ar lappade hundra ganger med tradar i olika neonfarger. Aven skosnorena har tva olika farger och borjar tre hal upp och ar sedan virade till blodstopp runt vaderna. Samtlig mat och dryck han intar spetsar han med koka – te, kaffe, soppa, osv osv eftersom det ar tradition. Den nagot skumma lukten som man kanner i hans narhet beror pa att han ar mer radd for vatten an nagon annan katt pa denna jord. Varje gang han besoker Santa Cruz erbjuder Bruno honom att lana duschen (som en hint da Brunos vanner har borjat fraga om Fernando aldrig duschar), men varje gang svarar Fernando att nej han skall ga och bada sig i floden istallet. Bruno berattade att Fernando ar larare i teater och litteratur men han fragar sig hur sjutton det gar till for: ”Jag har kant Fernando i 15 ar och jag fostar fortfarande inte vad han sager. Han har alltid truten full med koka och artikulerar ite for fem ore.”…” Jag vet inte hur manga ganger jag har sagt ”Spotta ut kokan och artikulera!” och sa artikulerar han i tva minuter och sa ar han igang igen!”. Bruno menar aven att han ar halvmassochist eftersom han foredrar att jobba pa faltet i solen istallet for skuggan medan han har pa sig sina vinterklader som han har pa sig dygnet runt. Och sa jobbar han tills hander och fotter bloder.
Forutom kinisiska, latin, italienska och franska besitter han kunskaper om diverse naturlakemedel. Jag fragade saledes vad jag kunde gora at mitt risiga har varpa han kunnigt svarade att jag skulle fermentera urin i en flaska ihop med alkohol och sedan tvatta haret i det.
Jag bestamde mig for att lata haret vara risigt.

Fernando stannade narmare en vecka i Santa Cruz. Nar jag skulle bege mig var det aven tid for Fernando att bege sig sa det blev avskedsfest hemma hos Bruno med mangder av apelsinvin, trummor samt gamlingen Don Renée pa gitarr som spelade flamenco och blev pissfull pa tva glas varpa han fragade om jag inte ville stanna i Santa Cruz och gifta mig med honom.

Sista natten sov vi Brunos tipi och morgonen borjade vi med att gora yoga alla tre i soluppgangen.

Ett och ett halvt dygn fick jag vanta pa Don Valdo innan jag var tillbaka i Apolo.