Socialistcafeet Mozaik och en sjalvmordsbombare pa Taxim square

Pa socialistcafet Mozaik i gamla bohemiska kvarteren av Istanbul, pa samma gata dar det saljs gamla grammofonspelare, hattar fran tidigt 1900-tal och antika silversmycken, jobbade Sibel: en pojkflickig kurdisk janta med ton av energi som gick at till att spoa killarna pa samma stalle i backgammon, servera çay, laga goda sallader och studsa in och ut och roka cigaretter.

[img=mitsuyotchi2010_11_23_12_25_34.jpg,437444]

Vid ett runt bord pa Mozaik Cafe satt den penninglose poeten Mustafa Yishi med ett stort lockigt tovigt har och buskigt skagg och de smutsiga handerna som stack ut ur hans vantar med avklippta fingertoppas malade ett Jesusliknande ansikte med snirkliga rorelser och runtom fagra faglar och praktfulla skepp. Konstverket dekorerade han med sin signatur och poetiska meningar. ”Vill du ha çay?” fragade han. ”Ja tack,” svarade jag. Nar jag forsokte betala for mitt te forklarade han for mig att: ”I turkiet betyder denna fraga att jag bjuder, vi ar ju vanner!” Foga anade jag att denna kulturella vanskapsinvit skulle komma att upprepas flera ganger om dagen under hela min vistelse i turkiet tills jag bilvit helt utskoljd av çay och turkiskt kaffe.

Sibel fragade mig intensivt fraga efter fraga. Jag forstod ingenting! Sibel kunde inte ett heller ett enda ord pa Engelska. Sa vi satte oss ned. Nu skulle det laras turkiska och engelska. Sibel och jag stoppade sockerbitar i sma krukformade glas pa fat och drack çay efter çay inne pa cafet pa vilket en hel vagg dedikerats Che Guevara och citatet ”Hasta Siempre comandante”. Och vi antecknade… ”drink tea” – ”çay içmek”… ”smoke cigarette” – ”sigara içmek”… osv.

Denna kvall akte jag hem till elgitarristen Berat som bodde pa 6e vaningen i ett hyreshus invid Taxim square. Jag spenderade tre dagar hemma hos Berat dar vi for det mesta satt pa hans vardagsrumsgolv och gjorde musik. Drommande toner pa hans elgitarr och mellanosternska inslag fran min darbouka.

Natten efter vi varit pa gipsydans pa Afram vaknade jag pa hans vita Ikeasoffa i vardagsrummet av ett dan. Jag antog att detta var en kasst monterad byggstallning som kollapsat men en uppskarrad Berat kom kort darpa in i vardagsrummet med tefetsstora ogon och en laptop i hogsta hugg pa vilken ett nyhetsklipp rullade… en sjalvmordsbombare hade forsokt tvinga sig in i en polisbil pa Taxim Square dar han sprangt sig sjalv i luften. 200 meter bort fran Berats lagenhet. Sjalvmordsbombaren dod. 22 skadade, flera av dem allvarligt. Detta forklarade danets efterfoljande invardering av ambulanser och helikoptrar. Gardagens gypsyparty hade raddat oss fran att sprangas i luften av en bomb. Platsen for bombdadet var samma plats jag och Berat planerat att ga och stalla till kosert pa just denna morgon.

[img=mitsuyotchi2010_11_23_12_25_7.jpg,437443][img=mitsuyotchi2010_11_23_12_24_37.jpg,437442][img=mitsuyotchi2010_11_23_12_24_15.jpg,437441]

Slutklammen i Istanbul blev en dags turistande i omradena runt den Bla mosken och Haya Sophia under en rod sloja varpa jag beslutade att det var dags att fara soderut. Istanbuls ihardiga regn hade bytts till solsken vilket betydde angenamt vader att ta sig ivag till busstationen.

Jag holl sikte pa Fetiye dar min vaninna Raphaela enligt uppgift skulle halla till for tillfallet. Jag var rejalt forkyld och hade inte energi att forsoka orientera mig ut ur en av varldens metropoler liftande och kankande pa 20 kilo. Sa for forsta gangen sedan jag lamnat Stockholm overlamnade jag pengar till ett bussbolag for att de skulle frakta mig soderut. Mennen sa ”otuzbesh”. Jag sa ”Otuz”. Jag hade lyckats pruta ned bussbiljetten fran 35 till 30 Lira.