Talamodet – en liftares baste van – tog oss till slutet av Carretera

Vi kande oss sjukt intelligenta dar vi stod pa Puyhuapis vagren redo for avgang i 8,5 timmar utan att en biljakel passerade (…forutom de som cirkulerade i vagarbetsarenden, och korde forbi oss sex ganger i timmen…)

Klockan halv elva hade vi hort senorans unges speldosa for sista gangen (thank god) och intagit position. Efter att blivit nerdammade av samma bil 6 ganger pa en timme men inte sett roken av nagon annan insag vi att detta inte skulle bli ett latt uppdrag… och gjorde saledes dealen att vi inte fick sumpa var chans med petitesser som toalettbesok och matlagning – we know that fucking Murphy! (…och i en annan del av Carretera bekantar sig aven Golan med lagen om allts javlighet; han har vantat pa bil eller likvardigt alternativ i Villa O’Higgings nere vid Carretera Australs begynnelse i tva dagar utan att en enda har passerat nar han kanner att han maste ga ivag for att skita. Han ar vid detta laget val bekant med fenomenet att tradens lov som ror sig i vinden spelar oronen spratt och far det att lata som om att en bil narmar sig pa avstand. Darmed kanner han ingen oro. I sista sekund hor han att det denna gang inte ar fragan om trad och lov och vind… han springer… viftar med handerna… men bilen har redan kort forbi. Den enda pa tva dagar. Lord Murphys kaftsmall tar honom hart; ilsken som ett bi blickar han upp mot sin skapare, stracker armarna mot himlen och skriker ut en forbannelse pa hebreiska i tron om att han ar den enda personen inom de narmsta 10 milen. I samma stund stannar en chilensk kvinna som utan att han markt det kommit pa cykel. Hon lagger huvudet pa sned och fragar honom vad fasen han haller pa med…)

Tack vare att vi i den norra anden av Carretera inte underkastat oss vara libidos frestelser slapp vi smaka pa beskheten av Lord Murphys forbannelse och hoppade vid 19-tiden efter gladjeskrin in i en splitterny vit pickup.
Var kvinnliga forare var pa vag att frakta bilen fran dess inkopsstallet i soder till sitt foretag i Puerto Montt. Hon hade kort utan sallskap i sex timmar sa var nu i desperat behov att fa prata.
Oded som efter polisliften i Coyhaique lovat sig sjalv att aldrig mer ljuga for att slippa falla offer for sitt eget daliga samvete rakade dra valsen att han var fran Nya Zeeland. Saledes blev han knapptyst de foljande tre timmarna forutom kortfattade svar i stil med: ”jaa, vi har mycket grusvagar i Nya Zeeland ocksa”

Var kvinnliga forare Carmen orerar: Hon ar en 40arig trebarnsmor vars tidigare generation emmigrerat fran Tyskland til Chile. Ar delagare i foretag som arbetar aktivt for bevarandet av Chiles natur, bl.a. genom uppbringandet av naturreservat. Har ett brinnande intresse for vaxter och blommor, pekar langs vagen ut blommor som ger utsokt honung och far oss att uppmarksamma trad som for arstiden ar i sitt esse. Namner aven att hon ibland ar lite irriterad pa sin aldste son som tycker battre om att roka hasch an att ga i skolan…
Gillar att kora bil fort (men befinner sig dock for tillfallet pa fel stalle for denna hobby; Carretera grusvag Austral som snudd pa kraver jeep for att kunna ta sig fram…)

Och tre timmar senare slapps vi i kvallssol av pa en helt annan breddgrad an den regniga vi befunnit oss pa den senaste veckan; vid vagkorsningen i Villa Santa Lucia som skall leda oss till Futalefu dar Carretera slutar och gar tillbaka in i Argentina.

Denna dagen hade tart pa krafterna sa vi bestamde oss for att inte gora nagra fler anstrangningar. Santa Lucia var bedarande sa har kunde vi stanna utan problem!
Enda stallet inom synhall som verkade lampa sig for taltresning var en grasmatta mitt i ett bostadsomrade.
Bast att forhora sig om det var okej att inkrakta pa detta gras eller om det var byrakraticamping som gallde…

Pa andra sidan vagen stod en orange byggbil med motorn pa och bakom denna lag kontoret till aktuell byggnadsfirma. I entren mottes jag av en man i blastall. Jag namnde mitt arende varpa han svarade (troligtvis inte sanningsenligt, men anyway): Jag ager denna mark, kann er valkomna att bygga talt var ni vill! For ovrigt ar jag pa vag mot Chaiten om 10 minuter och ni kan hanga pa om ni vill. Det gar en bat darifran till Puerto Montt imorgon…

Chaiten ar staden som i maj 2008 begravdes under askan fran sin vulkan med samma namn (som innan detta inte haft ett utbrott pa 9000 ar). Hela staden evakuerades till Futalefu, utom en tjurig gammal senora som vagrade och foredrog att begravas med staden. I flera manader hade man inte kunnat vistas har p.g.a. att vulkanen fortfarande lacker rok och har efterskalv. Av de 5000 pers som tidigare bott har har bara 50 vagat sig tillbaka. Chaiten ar det definitiva slutet for Carretera eftersom man harifran endast kan ta sig norrut med en 7-timmarsfarja till Puerto Montt, vilken avgar tva ganger per vecka.
Mannen meddelade att farjan skulle avga imorgon… Sa varfor inte??

Vi hoppade in i framsatet och var nu ifard med att bekanta oss med den nya Claudio vars familj var en av de som fatt forflyttas till Futalefu i och med vilkanutbrottet. Claudio arbetar med ateruppbyggelse av – och rojning av aska fran vagarna i Chaiten och bor tillsammans med ett tiotal kollegor i baracker pa en strand 10 km utanfor Chaiten i Santa Barbara. Pa just denna paradisstrand till vilken vi anlande just da himlen var rod med silhuetter av vulkaner i fjarran pa andra sidan stranden somnade vi till ljudet av havets vagor (i vilka tonvis av dod fisk som forgiftats av Chaitens aska flot omkring) efter att ha kort igenom ruinerna av Chaiten… HELT FANTASTISKT!… samt inbjudit Claudio och hans kompanjoner det enda vi haft kvar att erbjuda – pasta med tomatsas – samt likval inbjudits av detta ateruppbyggnadsteam (som troligtvis aldrig sett en sadan ”blondin” tidigare och som trodde att Nya Zeeland lag i Afrika) till Pisco och kaffe.

Claudio hade beraknat farjans avgangstider fel sa vi blev kvar i Santa Barbara en extra dag. Hade vart svingrymt om inte… I vattnet lekte salar och sma delfiner – tunitas – men hela stranden kryllade av svinstora aggressiva bromsar – tabanos – som till utseendet paminner om roda flygande igelkottar. Vart talt forvandlades saledes till en bunker vilken vi inte kunde lamna forran solnedgangen kom och tabanosen forsvann.

Foljande dag lamnade vi Chaiten. Vi hade turen att medan vi vantade pa farjan (som var fyra timmar forsenad) traffa en man som var pa vag mot Osorno till vart han gav oss lift och vi anlande klockan 5 foljande morgon…

The carretera had come to it’s end. Oded hade traffat en annan Oded med vilken han nu skulle gora Puyehuetrekken och jag tog forsta buss till Bariloche dar jag fyra dagar senare traffade Golan for fjarde gangen…