Dagen efter natten vid Pardoo kom vi da till Eighty Mile Beach. Strackan fran den asfalterade huvudvagen var cirka en mil av rodaktig jordvag. Det gar himla langsamt nar man kor pa dessa vagar med en bil som vi har som ar en van med tvahjulsdrift. Den skakar som att den ar pa vag att rasa ihop fullstandigt. Darfor ar en mil (om den ar nagorlunda platt) det langsta vi kor pa ’unsealed roads’ (jordvagar). Vi kom fram till stranden dar vi motte ett aldre tyskt par med en gigantisk lastbil. Vi fattade direkt att dom var jorden-runt-resenarer och borjade prata med dom. Paret, som bodde pa Ibiza, har ett eget foretag och hade inte haft semester pa 18 ar sa dom hade bestamt sig for att kopa en ’off road’-lastbil, inreda den och borja kora jorden runt. Dom hade varit ute i flera ar pa olika kontinenter, bland annat hade dom kort genom hela Sibirien sjalva och sen Kina, Pakistan, Iran osv tillbaka till Europa. Innan Australien hade dom kort igenom Indonesien och tagit farjan fran Osttimor. Tydligen ingick dom i nan form av tysk reseklubb som gor dessa resor. Det fanns sammanlagt 20 av dessa sjalvforsorjande tyska monsterlastbilar i Australien just nu och alla hade tagit samma farja fran Sydostasien. Dom har till och med tvattmaskin i sin bil. Efter Australien skulle dom skeppa bilen till Sydamerika och fortsatta kora. Det var imponerande att hora deras berattelser. Man blev sjalv inspirerad av att skaffa en sadan lastbild. Synd bara att den kostar 500 000 euro ny eller 200 000 euro for ’skalet’ och gora inredningen sjalv.
Hursomhelst, vid stranden traffade vi en 70-arig engelsk fiskare som precis hade fangat en lax. I och med att han at fisk flera ganger i veckan brukade han ge bort dom han fangar. Vi fick den och vid fiskrensningsbordet vid campingen pa stranden fick Louise en lektion av ett par gubbar hur man rensade den. Den avnjot vi med sas, potatis och en kall ol tva dagar senare. Suverant gott! Efter stranden fortsatte vi kora mot Broome som lag minst 40 mil bort. Pa den har strackan visste vi att det bara fanns en bensinstation och vi var tvungna att tanka pa den. Nar vi kommer dit var det over 40 grader varmt och ingen skugga att sta i. Det fanns bara en fungerande dieselpump och den var for storre lastbilar, den passade alltsa inte i varan bil. Dessutom hade det lilla stankskyddet innanfor bensinlocket fastnat sa vi kunde inte ens fylla pa med var egen extradunk diesel som vi hade med oss. Personalen (som overallt i Australien) var griniga, ohjalpsamma och snasiga, sa vi bestamde oss for att kora pa och hoppas att det fanns nagon som kunde hjalpa oss pa nasta rastplats innan Broome. Innan morkret kom stannade vi och hade tur for en ensam gubbe med husvagn fanns pa denna rastplats. Han hade hammare och en syl i skuffen pa sin bil som han kunde banka loss det fastnade stankskyddet. Utan hans hjalp hade vi formodligen fastnat i bushen fyra mil utanfor Broome (sa langt vi kommit innan vi fatt soppatorsk) och fatt ringa ’road assistance’.
Dagen efter rullade vi in i Broome och gick pa informationscentret for att fa information om hur situationen var i Kimberleys, alltsa regionen som kommer efter Broome och som ar en av det mest isolerade platserna i hela landet. Det visade sig att vi hade missuppfattat varmen och att regnperioden (the wet) borjar redan i oktober och inte i november. Sedan Broome har vi haft mellan 37 och 44 grader varmt och fuktigt! Lite skillnad fran vastkusten dar man borjade frysa och fick ga in i bilen nar solen gick ned klockan halv sex pa kvallen. I Broome stannade vi i alla fall tva natter pa betalcamping for det var tydligen svart att gratiscampa i Broome for parkvaktmastarna patrullerar ofta runt och botfaller gratiscampare. Broome var en liten hala men turistvanlig. Den var en av fa orter i Australien som flygbombades under andra varldskriget av japanerna sa det fanns en hel del monument for detta samt for omkomna parlfiskare. Pa campingen hade vi tyska grannar, en man och tva kvinnor i 50-arsaldern som hade rest i flera manader och hade kommit till Australien och kopt bil och talt och skulle nu aka runt hela landet. Vi fick lite tips av dom da dom redan hade kort fran Cairns till Broome, den strackan vi kor fast at andra hallet. Vi tipsade dom om vad man skulle se och kora pa vastkusten. Vi traffade ocksa ett valdigt trevligt australiensiskt par i 50-arsaldern som var sasongscampare. Dom bor i sodra delen av landet men parkerar bilen i norr och campar dar flera manader om aret. Vi fick mycket tips av dem ocksa och vi berattade varan historia och de nar dom korde runt Europa pa 70-talet.
I Broome badade vi ocksa i enorma vagor pa den enda stranden pa hela nordkusten som man far bada pa, Cable Beach. Pa morgonen vi lamnade Broome passade vi pa att rida kamel ocksa langst samma strand. Vi lamnade darefter Broome och tog oss ut i bushen igen. Regionen Kimberleys ar stort som Slovenien och enormt isolerat. Det gar bara en enda vag igenom, och det ar en jordvag pa mer an 60 mil. Vi fick ta den asfalterade vagen runt. I norr hade vi da Kimberleys och i soder 100-tals mil av oken anda ned till South Australia. I en liten hala vid namn Halls Creek i Kimberleys, som inte ens har 1000 invanare, gick vi in pa turistcentret. Den enda personen som jobbade dar kande Louise igen. Julia och jag fattade inget men Louise fragade mannen om han bott pa Vulcan Hotel i Sydney. Ja, det hade han. Det var alltsa en gast som Louise hade haft pa sitt jobb i Sydney minst sex manader innan. Ibland ar varlden bra liten. Traffa en man kanner igen i en liten hala ingen kan namnet pa, 50 mil fran narmaste stad och mer an 400 mil till Sydney. Konstigt….
Langst ostra delen av Kimberleys finns en kand nationalpark vid namn Purnululu som har en kand plats som heter Bungle Bungle Range. Det ar en plats som ligger minst en dagstripp fran huvudvagen om man har fyrhjulsdrift. Manga som inte har det valjer att se det fran helikopter. Ingen av oss hade akt helikopter forr sa vi bestamde oss for att gora det. Det var en helt otrolig upplevelse! Och inga dorrar hade vi (vi valde bort det for battre utsikt) nar vi for fram pa 1000 meters hojd och i 180 km/h. Efter det korde vi fort dom 10 milen till den rastplats vi skulle spendera natten innan morkret foll. Det var bara vi och ett ungt franskt par (fransman overallt har!) som vi pratade med och bytte tips med. Dom var pavag fran Alice Springa, via Darwin till Perth. Morgonen efter stack vi fort fran platsen da vi inte stod ut med flugorna. Flugor hade blivit ett stort hatobjekt for oss. Dom ar pa en overallt ute i bushen, i oronen, pa lapparna och i ogonen sa man kan inte gora nagot annat an att ga in i bilen och sticka darifran.
Nasta dag besokte vi Emma Gorge. Vi vandrade i en dalgang i cirka 40 minuter innan vi kom fram till en sotvattenpool i slutet av den. Klippvaggarna runt var minst 50 meter hoga och det droppade som regn ned i poolen. Det var otroligt skont att fa svalka sig eftersom det var sa himla varmt (ca 40 grader) och svettigt samt for vi inte hade duschat pa minst tre dagar. Efter Emma Gorge at vi lunch i Kununurra innan vi passerade gransen till Northern Territory. Nu var klockan helt plotsligt 1,5 timme senare i och med att Western Australia inte gillar att stalla om klockan till sommar/vintertid. Nu okade hastighetsbegransningen till 130 km/h ocksa fran Western Australias 110. Helt galet i och med att vagarna i Northern Territory ar ganska daliga. Dom med 130 hade varit 70 i Sverige. Tydligen fick dom hastighetsbegransningar for nat ar sedan. Innan var det Autobahn som gallde, inga begransningar alls. Vi (jag) kor dock fortfarande 100 med var campervan. Forsta dagen i Northern Territory traffade vi den forsta svensken. Vi har inte sett en enda pa denna resan. Formoligen for att mojoriteten av svenskarna i Australien ar i 20-ars aldern och dom reser bara ostkusten upp och ned. Efter ett stopp i staden Katherine tog vi oss till Litchfield National Park som alla vi mott har rekommenderat.
Litchfield var jattefint med stora vattenfall och floder man kunde bada i. I slutet av en vandringsled i ett vattenfall motte vi en engelskman (ca 40 ar gammal) och en japan (ca 25). Det var bara dom dar och vi trodde inte dom kande varandra for dom satt bara i vattnet utan att prata med varandra. Nar jag sa till Julia och Louise att det ar mycket varmare i vattenfallet an i poolen sa engelskmannen helt plotsligt ”Yes, it is”. Det visade sig att han hade rest runt hela Sverige nar han var i 20-arsaldern och hade vanner i Ornskoldsvik (eller Ovik som han ocksa sa). Han kunde dessutom lite svenska. Det visade sig ocksa att han var larare i Melbourne men hade borjat sin resa pa ett ar (genom Australien, Asien till Europa) med att lifta darifran och traffat japanen nagonstans pa vagen. Japanen var ensam i Australien och hade kopt en fyrhjulsdriven bil och hade plockat upp engelskmannen nagonstans pa vagen. Dom hade nu rest runt i tre veckor tillsammans. Snacka om omaka par! Den timmen vi tankte spendera pa just den platsen blev fem timmar med Daniel och japanen som hette nat i stil med Shokeda. Det var himla trevligt.
Efter tva natter i Litchfield kom vi igar till Darwin. Den storsta staden i denna delen av landet. Har fick vi varat forsta regn och aska sedan Perth. Det har varit ganska skont i och med att temperaturen har minskat och regn haller insekterna borta. Nu kan man ha lampan tand i bilen pa kvallen utan att en miljon smakryp kommer in i bilen. Darwin som manga sagt var jattebra tyckte inte vi var nagot sarskilt. En liten storstad, himla varmt och fuktigt. Inget mer eller mindre. Vi har spenderat tva dagar har och imorgon aker vi osterut till Kakadu National Park. Har far vi forhoppningsvis se lite krokodiler.
<3