Manali har 4000 invånare och är därför bara en by. Vintern gör sitt intrång här just nu, vilket betyder att mer än hälften av alla butiker är stängda eller ska stänga. Alla verkar flytta till Goa där högsäsongen börjar. De har butiker på båda ställena och flyttar helt enkelt med sitt pick och pack dit istället. Allt äventyr, alla resebyråer, all ”hjälpsamhet”är borta. Kvar finns några fjunniga 14-åringar som mindre framgångsrikt försöker sälja saffran ur lådor på magen.
När vi letade efter klätterstället idag fick vi noll information och hittade inget själva. Verkar bli svårt att få till något 🙁 Synd att det franska paret har fullt upp med flytt av butik och packning. Annars hade de säkert blivit med och guidat.
Eftersom Mc:n inte blev körd något igår och vi har en dyr och FULL tank, så tänkte jag och Henrik ta en långtur.
”Tror du vi kan nå snögränsen och göra en snöängel?”, undrar jag.
”Ja, för tusan”, svarar Henrik.
Sagt och gjort. De är jäkligt avlägsna de där snötopparna, men helt omöjligt ska det väl inte vara?
Serpentinvägen slingrar sig sakteliga uppåt och höjdmeter efter höjdmeter avverkas alltersom timmarna trillar iväg. Nere i dalen skrattar vi åt alla klädbodar som erbjuder bävernylon-overaller, chock-rosa fuskpälsar och övriga vinterkläder á glada 80-talet. Det är hundratals (numrerade!) bodar som erbjuder varma kläder. Något bisarrt och inget för oss män 🙂 Vi har våra ”nyinköpta” jak-ulls-tröjor som värmeelement och ser oss som 2 upptäcktsresande vikingar. En Indier ropade åt oss. ”Isn´t that cold?” Vi svarade. ”We´re Vikings, we´re used to it”. och så smattrade vi iväg uppför nästa kurva med fullt gaspådrag.
Den slingriga vägen letade sig över raviner på broar som inte sett underhåll sen kriget. På vissa ställen hade vägen rasat ner från berget (monsunen?). Den kvarvarande stumpen väg höll sig krampaktigt fast vid bergväggen och det var tur för lastbilarna som pressade sig fram med ena backspegeln skrapande längs bergväggen. Hade jag varit lastbilschaufför i Indien skulle jag kräva tidernas risktillägg! Lite nybyggnationer á Indien skedde också. 80 arbetare för att göra en jobb för 10, ingen säkerhet och inga maskiner. Kanske så man måste göra för att sysselsätta en miljard människor?
Vid sista klädshopen hyrde(!) vi ett par handskar till mig. Det började leta sig upp 3000 meter och börjar bli kraftigt kallt. Vi fortsätter upp till cirka 3300 meters höjd när vi inser att vi inte har mer tid. Det blev aldrig några snöänglar. Vänder huttrande nedåt och kör så det ryker. En indier vi körde förbi stannar när vi kollar på paragliding och säger ”You are going to fast. You can hurt yourself”och så körde han iväg innan vi hann svara. Vi körde därför ikapp (och förbi) och tog fart i ett av alla tusentals gropar och Henrik fejkade att han höll på att studsa av.
Lämnade in cykeln exakt på klockslaget. Kört hela dagen för att få valuta för pengarna. Lyckades få den till under halv tank iaf, så vi orkade aldrig slanga ur den 🙂
Kroppen mör, men sinnet glatt. Vill hem och köra ”riktig” mc. Ni har väl inte ställt in grusbuset där hemma?
Nej inte än..:)
Den står kvar i garaget hemma här men om du vill så kan vi köra ut den så att den får lite vit färg på sig.. Här finns de att snö men det blir mera i morgon