Chiang Rai

Den 1/10 flög vi till Chiang Mai.
Vi har tänkt göra nån trekkingtur i norra thailand innan vi åker vidare till Laos.
Eftersom vi hört att Chiang Mai är väldigt ”trekking-exploaterat”, valde vi att röra oss längre upp. Vi frågade om det gick något flyg till Chiang Rai, men nästa flyg gick först den 20:e.
Eftersom vi varken hade lust eller tid att vänta i nästan en månad fick det bli en AC-buss till Chiang Rai istället.
Kostade 139 Baht. Det var det värt även om ac-n fungerade dåligt. Resan tog c:a 3 timmar.
Kom fram på kvällen och högg en tuk-tuk som tog oss till Lek House, som var/är omnämnt i Lonely Planet.
150 Baht för ett dubbelrum med fläkt och egen toa/dusch. Det var det värt.

Den som tog emot oss frågade om vi hade planer på trekking vilket vi hade.
Han hade en bra tur upplagd och pratade bra engelska.
Vi valde att göra en 2-dagars-tur med honom.
Eftersom det verkligen är lågsäsong där just nu, så blev det bara vi i gruppen… små grupper är kalas, men bara 2 personer… det är ju bara för bra.

Vårt schema såg ut ungefär så här.

Båt Kok River – 30 min. elefantläger – 30 min. Karen village (lunch) – 1.5h Karen – 1.5h Vattenfall – 30 min. Lahu (middag+övernattning) – 2h Lahu – 2h Akkha – Bil tillbaka till Chiang Rai.

Vi valde att inte göra någon elefant-tur eftersom elefanterna hade tydliga beteendestörningar och inte mådde bra. Vi köpte mat och gav dem istället.

På vägen förklarade vår guide om allt mellan himmel och jord. Vilka växter de odlade, varför, hur de smakade, han såg till att vi blev inbjudna till folk och fick smaka deras mat, han var helt enkelt kalasbra. Vår livlina i djungeln 🙂

Förr odlades väldigt mycket opium i trakterna och det var legalt att röka. Hela idén med att berusa sig är fortfarande stark i byarna vi besökta.
De gör egen sprit på ris och tuggar blad från en växt jag glömt namnet på för att berusa sig. Tog kort på en gumma med kolsvarta tänder. Visade sig att bladen hon tuggade och berusade sig på gjorde tänderna svarta och hon hög som ett hus. Se uppladdad bild…

Något som är gemensamt för alla byarna/folkslagen (karen/lahu/akkha) är att husen är byggda av bambu och byggda på pålar (så djuren kan ta skydd under). De är självförsörjande och Marias beroende för glada och lyckliga djur fick sig en ständig boost. Djuren sprätter omkring som glada lärkor hela tiden. De har inget skriftspråk utan bara tal. Varje by har sitt eget språk och sina seder.
Väldigt konstigt att de lyckats hålla sig så isolerade och bevarat sina kulturer.

Naturen kan inte beskrivas, men alla som åker hit, måste göra någon form av guidad tur. Det ger så otroligt mycket.
Värmen är det enda man kan gnälla på, men det är egentligen inget att gnälla om.

I andra byn fick vi med oss ytterligare en kille. Han hade med sig en spade. Han använde den för att gräva upp stora syrsor ur marken. De såg mycket äckliga ut, men de är tydligen delikatesser och kostar ”skjortan”. De säls på marknaden för 1 Baht/st. En som är duktig på att leta ”Crickets” kan komma upp i 200 på en dag.

Andra dagen fick vi smaka dessa ”delikatesser” (se bilder).
De smakade faktiskt inte så dumt. Trodde aldrig att jag skulle sträcka mig fram och ta en till i munnen 🙂
Även de stekta larverna var bra. Smakade som salta popcorn. Ska försöka få med såna hem, så att fler kan prova 🙂

Vi övernattade i en Lahu-by högt uppe i bergen. Vilken utsikt… Strax innan läggdags, kom en av flickorna i byn fram (nästan alla flickorna i byn samlades och skulle spana in främlingarna), klämde min arm och sa ”massah”.
Visade sig att man kunde få massage i 30 min. för 50 Baht.
Klart vi gjorde det.
Vi blev knådade av 6 småjäntor vardera. De drog, slog, klämde och bankade. Vilt tjattrande och fnittrande i 30 min. Det var ganska lustigt. Mindre lustigt var min dåliga mage på deras ”squat-toilet” (hål i marken) hehe.

Nästa dag, när vi skulle resa iväg plockade de fram lite hantverk. Vi kände oss nästan tvugna att handla. Köpte en temugg i bambu och maria köpte 2 armband, en väska, en plånbok och en temugg. Ja se fruntimmer och shopping 🙂

Undrar hur exploaterat det här området är om 5 år. Jag tyckte allt var riktigt genuint, men man märker ju att turister trots allt varit där förut och hur byborna beter sig därefter.

Andra dagen kom vi bla. till en Akkha-by. Där blev vi serverade de godaste bananer jag smakat. Maria frågade om hon fick mata hönsen med sitt bananskal. Guiden sa att de var okej. Maria kastade därmed skalet rakt i backen så dammet rök. I Akkha-byn är man mycket rensliga. Allt är ”kliniskt” rent. gatorna sopade osv.
Så fort skalet slog i backen for en gumma på 80 friska vårar upp. Skuttade bort till ett förråd och hämtade en sophink. Lade skalet i det och tittade konstigt på Maria.
Oops.

När vi väl var hemma var benen något svaga och skorna luktade illa. Drog mig till minnes min fråga till guiden 2 dagar tidigare. Är det mycket upp och ner? Branta sluttningar osv? Nejdå svarade han…
Tidvis var det klättring… jisses! Borde kanske ha förstått när jag såg hans timmerstockar till vader. Han har gjort det här i 25 år och det märktes.

När vi pratades vid efter trekkingen frågade han om vi ville med till en Buddhafestival i grannbyn dagen efter.
Vi gjorde det. En intressant upplevelse. Påkostat spektakel, med dans och musik. Träffade även en amerikanska som bosatt sig i byn och undervisade barn. Hon fungerade lite som tolk eftersom hon kunde thai.
Alla thai´s är så trevliga. De bjöd på mat och snacks och frågade massor.
De tog tom. fram oss när de skulle ta en gruppbild på några barn. Där stod vi som två fån inför alla bybor. Men kul var det.

På kvällen gick vi till nattmarknaden som folk har varnat för, då det ska vara en jätte-turistfälla.
Det var inte så farligt. Kanske för att det knappt finns några turister här.
Shoppade lite och käkade gott.

Idag har vi lämnat Chiang Rai och tagit bussen till Chiang Khong där vi tänkte ta flodbåten längs Mekhong till Luang Prabang i Laos. Båten hade redan gått för dagen, så här får vi spendera ytterligare en dag.

Imorrn klockan 10 åker vi iaf iväg med slow boat. Det kommer nog bli roligt.
Resan till Luang Prabang tar 2 dagar. Vi övernattar längs vägen.
Skriver mer när jag får tid och hittar internet.

Kan tyvärr inte skicka upp alla bilderna som jag tänkt mig, för det tar för lång tid. Det får bli nån annangång.