Hoi An

Befinner oss just nu i den pittoreska och otroligt mysiga staden Hoi An. Mest känt bland backpackers för sina många skrädderier. Vi är här för att sy upp diverse klädesplagg och slappa i största allmänhet.

Måndag 20/10 Hué
Gick till Cafe stop and go och snickrade ihop vår egen guidade mc-tur.
Så här såg den ut.

Chien Mu Pagoda – kulturkrafs… tråkigt
Japanese Bridge – Vägen dit via landsbygden var fin.
Huda Beer factory – kunde inte få nån visning på bryggeriet, eftersom vi inte hade bokat tid med managern och han var tillfälligt ute. Shit också. Det här var mitt tillägg till resan och det sket sig.
Military Musem – Stängt 🙂
Old Citadel – gammal byggnad… same same but different.

Jag var sugen på något ölaktigt, eftersom besvikelsen var stor vid bryggeriet. Frågade guiden om de visste om något
’bia hoi’ eller ’bia tuoi’-ställe. Det betyder ungefär färsk öl. Det var klart att de visste.
De tog oss till ett litet hak och fram kom glas och en 1½ pet-flaska med färsk öl från Hanoi. Det finns tydligen billigare från närliggande Danang, men den är inte lika bra.
Fick guiderna att hjälpa oss beställa speciella rispannkakor från ”restaurangen” bredvid. Vi bjöd dem på öl och pannkakor (mycket goda pannkakor, med ägg, kött, grönsaker och olika såser till). Kostade i princip ingenting.
Såna ställen hittar man inte utan guider.

De berättade massor av historier om kriget.
De slogs tillsammans med usa mot vietcong. Ena guiden var 2nd löjntnant i sydvietnamesiska armén. När kommunisterna tog över 1975, fick de alla sina ägodelar beslagtagna och kunde inte få jobb, fast de är duktiga och välutbildade.

Vilka hemskheter de varit med om. T.ex. så tog de inte den malarimedicin de fick. Detta för att de ville få malaria och kunde åka från slagfältet på rehabilitering i bl.a. bangkok och fillipinerna. De kallade det army vacation. En av dem hade haft ”turen” att få det 3 ggr. Helt sjukt.

Igår var vi på det lyxiga Tinh Gia Vien, som är en restaurang som serverar måltider (konstverk) från kejsarens tid. De 11 rätterna för 10 USD var verkligen spektakulära.
Det är värt pengarna för att få se maten de bär in.
Jisses, vad mycket jobb.

Tisdag 21/10 Hoi An
Bussen till Hoi An gick klockan 08:00. Stannade vid ett bergspass. utsikten var mäktig, men souvenirstånden skriker och drar i en så mycket att man glömmer titta.

Stannade vid ett stort pampigt hotell, där vi inte ville betala överpris för att bo. Bad dem ta oss till ett annat, som är mer centralt och omnämnt som billigt i Lonely Planet. De tar oss till samma hotell fast nummer 3 i kedjan. Hur högre nummer desto nyare, lyxigare och dyrare.
Får de inte sin provision, så vägrar de köra en till rätt ställe. Det är sååå irriterande. Lustigt nog så förlorar de sin, sen tidigare, väldigt duktiga engelska och står och drar på axlarna. Vi var kontrollerat förbannade.
Hittade en billigt ställe mitt i stan. Valde det, då de var de enda som inte försökte locka in oss. $5 per natt är billigt. Pho Hoi Hotell 1 är namnet.

Pratade en del med en liten grabb på vägen. Han visade oss till hans mamma som var skrädderska. Gick med eftersom han var hjälpsam med hotell-val och en trevlig liten jävel.
Maria valde att sy upp en klänning. Denna ska vi sedan använda som mall och leta upp det billigaste stället.
Skulle kosta $30 och om något ställe säger att de ska ha t.ex. $15 för en exakt kopia, så måste de vara billiga. Då nyper vi dem och de får sy upp allt.

Gick sedan ut för att äta.
Mötte några roliga tyskar och holländare på Tam Tam Cafe och Bar.
De bjöd på öl… i massor. En i gänget fyllde år och han bjöd alla (7 pers) på så mycket dricka att personalen sprang i skytteltrafik mellan baren och bordet.
Kunde se hur hans plånbok minskade under kvällen.
När vi skulle gå (stället stängde och de jagade ut oss), tryckte han en t-shirt i våra händer. Han hade tydligen prutat på notan (helt befogat) och fått t-shirts till alla som festat med honom. Maria fick en xxxl 🙂 Hon kan simma i den.

När vi kom till hotellet, var det lika stängt som resten av stan. Hmm… stuprännan upp till balkongen var ingen möjlighet. Detta eftesom det inte fanns nån stupränna och vår dörr är låst.
Vi börjar banka på dörrn. Inget händer.
Shit också.
Bankar några gånger till (något frenetiskt) och jag tycker mig höra något.
En hund på andra sidan vägen börjar skälla som om rabiesen tagit överhanden. Den väckte nog det mesta på den sidan vägen.
Jag knallar en bit bort och tycker jag känner igen mig.
”hörru maria… är inte det här vårt hotell?”
Vi har bankat skiten ur fel dörr. SHIT också.
räckte med en försiktig knackning på rätt ställe, så kom personalen och öppnade.

När vi vaknade nästföljande dag (12-13 snåret) frågade personalen om vi mådde bra och om de kunde göra något.
Hur kunde de veta att jag hade huvudvärk?