Sista äventyret

Vaknar med betydligt mindre huvudvärk än jag trodde jag skulle få. Hittar för första gången de västerländska toaletterna (sluta skratta Henrik) och kände mig direkt redo för Canyoning. Pga monsunen så är flödet i de roligaste bäckarna stängd. Vi kommer inte göra några hopp eller simning 🙁
Vi firade oss nedför 6(?) vattenfall och gled på rumpan utför några tråkiga bäckar. Det var en kul erfarenhet men inget som fick det att spritta i kroppen.
Klätterrepet de använde var så slitet att jag inte bara kunde se kärnan, jag kunde även se hur sliten DEN var. Den sista firningen var 45 meter i ett ”kraftigt” vattenfall. Repet slitet, händerna fuktiga och ömma mot fuktigt rep, klippan hal, vattnet forsar… Lite spännande kanske, men det var mest repets skick som stod för det jobbet.
Tråkigt att vi sedan måste gå upp från ravinens botten tillbaka till resorten. 30 min. i stekande sol, brant som faen själv och jag har våtdräkt, fleece, hjälm, sele och övrig utrustning på mig… *pust, frust, pust*

Blev såklart ingen mer bungy och vi slappade tills bussen tog oss tillbaka till Katmando vid 15-snåret. En kul resa med lokalbussen där alla människor är så sköna… Många har varit vid gränsen (last resort är en timme(?) från Tibet) och handlat toapapper och whiskey. När militären gör en av sina många ”kontroller” ser jag hur en officer peter på en av whiskeylådorna och ställer frågor. Killen har uppenbarligen med sig för mycket. Whiskeymannen skojar och driver med officeraren, de skojbråkar(!) lite, skrattar och sedan mutar han honom med en flaska. Då var det fritt fram att passera 🙂 Som sagt… Kan inte göra annat än älska det här landet.

Kom fram till slut, hittade ett hotell och gick ut för att äta. Det blev stek i vanlig ordning 🙂 Jäkligt gott och satan vad det mättar bra. Steakhouse addiction?