”terror incognito”… I love u

Vaknade upp till strålande sol utanför Bryces Café. Käkade god frukost i värmen och frågade sedan ut den sköna gamla liraren Bryce (förnamn Martin?) om klättring i området. Inom 2 timmars bilfärd finns över 1000 leder vilket skvallrar om områdets potential. Vi hyrde full utrustning och fick en klätterförare över ett sportklätterområde 3 minuter bort vid namn Froggins Edge. Ett ställe där Martin själv ligger bakom många nyturer. Klippan är limestone(?) och helt olikt något jag klättrat tidigare. Gropar, kanter, hål, värmande sol men maximal friktion i klippan gav en underbar dag.
Froggins Edge är ett klätterställe som bokstavligt talat ligger mitt i en kohage. En lustig känsla att vräka sig upp mot ankaret för att på andra sidan kanten hitta en kossa stå och idissla och titta på dig med ett otroligt fånigt utryck som bara kvigor kan åstadkomma.

Martin rekommenderade en led kallad Terror Incognito som jag gjorde som nummer 3 i ordningen. Graderad 18-19 om jag kommer ihåg rätt (kanske svensk 6-), 25 meter hög och välbultad. Den i särklass finaste leden jag någonsin gjort. Börjar med tak en meter över marken och därmed boulderkruxig början om sittstart. Därefter ett enklare parti vertikalt/sva där man får jobba sig ut över/mot en arete för att avsluta med magiskt bra laidback klättring till toppen. Efter 8 meter tog ställverksstyrkan slut. Leden var dock så fin att jag skrattande och lyckligt kunde gå vidare mot toppen. Satan vilken fin klättring. När man jublar på toppen av en led är den riktigt fin. Jag joddlade så kossorna skrek.

Stället har över 100 leder i svårighetsgraderna 10-28(?) och de flesta ligger i (för oss) behagliga 16-22 registret (svensk 5 till 7?). Betade av de som föraren beskrev som klassiker och slutade först när fingrar och fötter ömmade och solen gick ner. $100 dollar (500sek) för hyra av selar, bromsar, quickdraws, rep, skruvkarbiner och slingor kändes väl värt pengarna… efteråt.

Eftersom vi hörde att vädret skulle bli bra under helgen så drog vi direkt vidare mot skidcentrumet längre neråt landet. Hade ett halvbokat möte med Stu från Whangarei om skidåkning denna helgen, så med en tår i ögat lämnade vi whakapapa south med stort återvändarhopp. Kanske stannar till igen på vägen upp till Auckland. Martin lovade oss rabatt på utrustning om vi kikade förbi igen. Vi tog i hand på den affären.
Stoppade för en pizza på Volcanic Kitchen i Taupo. Beställde in en stenugnsbakad pizza med kyckling, tranbär, camembere, aioli och rostade pinjenötter. Gott? hell yeah!

Sov i dalen vid berget Mt Ruapehu där vi skulle åka skidor dagen efter och förhoppningsvis möta upp Stu. För er filmtokar kan berättas att på berget bredvid spelades scenerna från mt doom i ”sagan om ringen” in.

Tyvärr regnade och var molnigt värre dagen för skidäventyret, så vi hoppade över det. Samtidigt var halva nya zealand där för att kränga snö. Vi hörde att det skulle bli fint om några dagar vilket betyder att vi slipper dela liftkö med tusentals kiwis och samtidigt få utsikt och fint väder. Det lät som en plan och vi lämnade Stu till sitt öde.

Tog en slappardag i Taupo istället. En stad som kämpar med Rotorua (stavning?) om att bli norra öns centrum för adrenalinsporter. Här ska vi hoppa fallskärm, åka jetboat, flyga helikopter och hoppa bungy är det tänkt. Eftersom vi får några dagar här tänkte vi även fördriva tiden med fyrhjuling, god mat, fiske, mountainbike och eventuellt en ridtur. Vi får se vad det blir.